Som Åsa Wikforss skriver om den politiska lögnen har den fria pressen traditionellt haft en granskande roll gentemot makten. Tilliten till mediernas faktagranskning har dock försvagats. I dag når faktagranskning inte alla samhällsgrupper och många hämtar sin information från alternativa källor med större genomslag än traditionella medier. Dessutom avfärdar många som faktiskt nås av granskningen den som propaganda.
Utvecklingen är inte förvånande. Många gör i dag aktiva ansträngningar för att underminera de traditionella medierna. Sedan Elon Musk heilade vid Donald Trumps presidentinstallation har till exempel debattörerna Ivar Arpi och Aron Flam förlöjligat skribenter som kritiserat Musk. Det man inte kan kritisera sakligt kan man alltid håna.
Forskning om så kallade hundvisslor kan bidra till insikter om varför fakta och förnuft sjunker i status i det offentliga samtalet. Enligt Robert Henderson och Elin McCready bedömer åhörare en talare utifrån två faktorer: sanningshalten i talarens uttalanden och den sociala identitet de signalerar. En talare uppfattas som trovärdig om talaren anses tala sanning och som tillförlitlig om talaren delar åhörarens sociala identitet eller intressen.
De menar även att vissa sociala identiteter är förknippade med ideologier. Genom att tillskriva sig själva eller andra en social identitet så kan folk härleda ytterligare information om den tillskrivna personen ur de ideologier de knyts samman med. De kan till exempel anta att denne har eller sympatiserar med särskilda övertygelser, värderingar eller världsbilder.
Politiker och andra opinionsbildare kan manipulera sociala identiteter för att få sina åhörare att prioritera tillförlitlighet framför trovärdighet. Det förklarar varför Trump behåller väljarstöd trots återkommande lögner. För många av hans väljare väger hans signaler tyngre än fakta och de ursäktar hans lögner så länge som han signalerar samhörighet med gruppen.
Har någon kommit att uppfattas som tillförlitlig spelar det mindre roll huruvida dennes uttalanden faktiskt är trovärdiga.
Samma mekanism präglar även den svenska debatten. Några dagar efter Musks höjda högerarm skrev Gunnar Riegertz (SD) i Göteborgs-Posten att historikern Mikael Nilsson, kritisk mot Musks gest, missbrukar sin akademiska titel för att ge sina påståenden trovärdighet. Genom att avfärda Nilssons kritik som ogrundad vill Riegertz signalera att Nilsson är opålitlig. När han hävdar att Nilsson ”demoniserar politiska motståndare genom att dra paralleller till nazismen” och “avslöjar en farlig vilja att vinkla verkligheten för att passa hans egen politiska agenda” vill Riegertz tillskriva Nilsson en social identitet som en otillförlitlig politisk aktör.
Samtidigt vill Riegertz framställa sig själv som den som ”värnar demokratin” och ”återupprättar respekten för fakta” för att stärka sin egen tillförlitlighet hos målgruppen. På liknande sätt använder Arpi och Flam förlöjligande retorik för att undergräva traditionella mediers trovärdighet och tillförlitlighet.
Denna dynamik gör att folk i högre grad litar på uttalanden baserade på social identitet snarare än fakta: Har någon kommit att uppfattas som tillförlitlig spelar det mindre roll huruvida dennes uttalanden faktiskt är trovärdiga. På motsvarande sätt betraktas de som uppfattas som otillförlitliga som mindre trovärdiga, oavsett om deras påståenden är sanna eller inte.
Inom beteendevetenskaperna visar forskning att vår grupptillhörighet ofta får oss att hålla fast vid gemensamma övertygelser inom den egna gruppen, snarare än att grunda våra uppfattningar på evidens. Detta fenomen kallas ingruppsfavorisering.
Forskningen visar även att upprepning av falsk information tenderar att öka folks benägenhet att tro att den faktiskt är sann. Det brukar kallas för en upprepningseffekt. Det blir således tydligt att både ingruppsfavorisering och upprepningseffekter tillsammans bidrar till den försvagade faktagranskningen.
Wikforss har vid flera offentliga sammanhang belyst att gruppidentitet kan påverka människors benägenhet att avfärda fakta och vetenskaplig evidens. Enligt henne är det bästa sättet att motverka mediernas och experternas fallande status att granska om personer som Riegertz och liknande aktörer faktiskt håller sig till fakta, samt att främja vetenskaplig kunskap. Med andra ord, genom mer faktagranskning och källkritik.
Siri Sylvan argumenterar i en kritisk artikel i Filosofisk tidskrift att Wikforss verktygslåda praktiskt taget skramlar tom. Hon påpekar att det blivit en standardförklaring att peka ut sanningsförakt som en av de främsta orsakerna till demokratins kris. Sylvan förklarar att politiska narrativ inte kan bedömas enbart utifrån objektiva eller vetenskapliga måttstockar. Sanningsbegreppet, menar hon, ger oss endast en begränsad förståelse av hur politiska budskap påverkar samhället.
Sylvan har åtminstone delvis rätt: Det är inte alltid möjligt att effektivt bemöta förnekanden och lögner enbart med att hänvisa till sanningen. Forskningen om hundvisslor förklarar varför.
Så som människor funkar i praktiken prioriterar vi ofta social identitet över sanning och vetenskaplig expertis. För att förstå varför mediernas faktagranskning är otillräcklig måste vi förstå hur sanning samverkar med social identitet. Det vill säga: Vem påstår saker, och vilken grupp hör denne till?
Det handlar om att avslöja om identiteten är oäkta eller är kopplad till skadliga ideologier. Kort sagt: Avslöja att en fascist är fascist.
När fakta och vetenskaplig evidens inte biter krävs andra strategier, menar Henderson och McCready. Det är meningslöst att försöka få människor att vända sig bort från politiker och opinionsbildare som bygger sina strategier på social tillit genom att enbart faktagranska deras uttalanden eller påpeka att de förvränger sanningen. De som redan är övertygade av en sådan aktör befinner sig i ett psykologiskt tillstånd där sanningen nedvärderas.
I stället bör man utveckla metoder som ifrågasätter den sociala identitet som politikern eller opinionsbildaren försöker projicera. Det handlar om att avslöja om identiteten är oäkta eller är kopplad till skadliga ideologier. Kort sagt: Avslöja att en fascist är fascist.
Svensk forskning visar att hundvisslingspolitiken har fått fäste även i Sverige. Hundvisslor, som just är kodade uttryck som tillskriver aktörer sociala identiteter och är kopplade till ideologier, används effektivt för att tilltala en bredare publik. De påverkar således grupper som tidigare inte har lockats av exempelvis öppet invandringsfientlig retorik.
Det är alltså tänkbart att ju mer människor exponeras för språkbruk laddat med ideologiska undertoner, desto mer benägna blir de att acceptera det övergripande åsiktspaketet: Ett slags upprepningseffekt av det förknippade ideologiska innehållet.
Forskarna påpekar att journalistiken har ett ansvar att granska den politiska retoriken och göra väljarna uppmärksamma på uttalanden med dolda eller dubbla budskap. De betonar också vikten av att förstå och identifiera hundvisslor och liknande språkbruk, att hålla sig uppdaterad om aktuella uttryck och analysera deras påverkan på allmänheten.
Genom sådana metoder kan medierna effektivt motverka tillförlitlighetsstrategier som syftar till att underminera faktagranskning och forskning. Den fria pressen i Sverige bör därför fortsätta sitt arbete med faktagranskning, men en viktig uppgift framöver är att granska politiska budskap med fler redskap än sanningsstickan.