Att analysera Platon är en närmast omöjlig sak. Hans skrifter är filosofi, men en sorts filosofi vi knappast förstår. Det är argument, men inte argument han nödvändigtvis själv vill stå för. De är litteratur, men litteratur skriven av någon som gång på gång varnar för farorna med just litteratur. De är propaganda, partsinlagor i en kamp med andra lärare och skolbildare om äganderätten till stora begrepp som visdom, kunskap, godhet, det rätta, och självaste filosofin som fenomen och verksamhet.

De är skrivna av någon som vi vet ägnade stora delar av sitt liv åt att bekämpa den grekiska demokratin, som agerade rådgivare åt diktatorer och uppmuntrade sina lärjungar att göra detsamma. En författare vars skrifter ofta tycks säga emot varandra, utan att vi kan veta vilka idéer – om ens några – han egentligen själv höll med om. De mest klarspråkiga och tydliga av dialogerna, som Alkibiades, är därtill oftast de vars äkthet blivit mest ifrågasatta av experterna.

För att förstå dem behöver du göra analysen på så många olika nivåer, samtidigt. Du behöver vara filosof och litteraturvetare, filolog och antikvetare, retoriker och logiker, och kunna stiga ur en receptionshistorik på över två tusen år för att med färska ögon se textens innehåll, samtidigt som du måste ha stenkoll på allt det där du ska kunna se bortom. Ja, det är en närmast omöjlig sak.

Ändå försöker vi, och belönas med något som i bästa fall säger något litet om Platon, men desto mer om oss – vi som genom våra tafatta försök att skärskåda Platons intentioner sannolikt mest lyckas skärskåda oss själva.

Den dialog jag själv ägnat mest tid åt heter Euthydemos och handlar på ytan om två kringresande eristiska lärare, som kommit till Aten för att visa upp sin konst att med argument kunna få människor att säga emot sig själva. De väljer för syftet ut den vackre och populäre aristokratynglingen Kleinias, släkting till den store statsmannen Perikles, och Sokrates försöker på sedvanligt manér bekämpa den ytliga och oseriösa sofistiken och rädda ynglingen (och åhörarna) till filosofins högre sanningsideal.

Texten är talande svår att enas kring: I den akademiska litteraturen är åsikten att Sokrates lyckas rädda Kleinias ungefär lika vanlig som övertygelsen om att han misslyckas. Min egen åsikt, eller för den delen argumenten för den, tänker jag inte ens försöka sammanfatta här. Vad jag i stället tänker ta upp är en mindre kontroversiell poäng med dialogen, nämligen den att filosofi i Sokrates argumentation beskrivs som en själslig inriktning.

Lite försiktigt skulle vi i dag kanske prata om värderingar och attityder men hos Platon är det i Euthydemos såväl som i Faidros, Gästabudet och Staten något mer djupgående: Filosofi är att greppa tag i själen och vända den bort från felaktiga livsmål, och i stället rikta själen mot det mål som på riktigt kommer att göra människan lycklig.

Det är förstås att älska visdomen som är det där målet, men visdomen kvalificeras i Euthydemos: Visdomen vi ska lära oss att älska är kunskapen om vad själva livet är till för, och kunskapen vi behöver för att leva det. Med lite stöd från Gästabudet och Faidros är idén dessutom starkt laddad med begäret eller Eros – sättet vi ska älska och åtrå den där visdomen och kunskapen är närmast sinnligt köttslig men ändå något mer. Den är passionerad. Den är kärlek.

Platons varningar om begär efter pengar och sex är ganska enkla att acceptera. De om politisk makt likaså. Ändå har vi fortfarande år 2024 smärtsamt svårt att peka ut vad vi annars ska sträva efter.

Lycka är det givna, men vad ger oss den där lyckan om inte just pengarna som ger oss möjligheten att göra vad vi vill, och den sinnliga njutningen? Varför skulle passionerat filosoferande efter högre sanningar vara den rätta vägen till lycka, och inte någon helt annan till synes meningsskapande aktivitet, så som musik, konst, hjälparbete, familjeliv, politik (bortkopplad från individuellt maktbegär), och så vidare?

Jag är tämligen övertygad att svaret på frågan är precis det som för Platon in på det religiösa planet – för honom var själens frälsning medelst sanningssökande något väsensskilt och bortom världslig lycka. Det är detta, mer än något annat, som förde mig bort från Platon och in i den aristoteliska fållan av mer pragmatiskt inriktad etik, i högre grad kompatibel med en ateistisk livsåskådning.

Men det är likväl läsningen av Platon som jag har att tacka för insikten att livet går ut på att bejaka vår passion, vårt begär och vår kärlek. Det galenskapsbetingade med dessa företeelser är i sig självt inte det vi bör frukta eller undvika. Nej, vårt jobb är inte att undvika dem, försaka dem eller bekämpa dem, som de livsförnekande stoikerna vill få oss att tro.

Eros är kraften som får oss att vilja leva, kraften som kan föra oss någonstans. Utan Eros är vi meningslösa. Livet går i stället ut på att rikta den där passionen, det där begäret och vår kärlek i rätt riktning, mot det föremål, den verksamhet och den person som vi kan nå verklig lycka tillsammans med. Det är budskapet jag för mig med från Platon, och huruvida det verkligen återspeglar hans tankar mer än mina egna är egentligen ganska ovidkommande: det är ändå i läsningen av hans dialoger de har framträtt. Det är en sorts dialektik, det med, och det är en filosofi som gör livet till en bejakande jakt på mening.