Robin Waterfield har länge varit en mycket aktiv forskare med inriktning framför allt mot antikens kultur- och samhällsliv. Han har författat ett stort antal böcker och artiklar, bland annat om Alexander den store, Atens historia och om Sokrates död, samt utfört flera översättningar från klassisk grekiska och latin till engelska. 2023 utkom Waterfield med en biografi över Platon, vilken nu föreligger på svenska i översättning av Eric Cullhed. Det är denna bok som kort skall behandlas här.

”Det här är inte en bok om Platons filosofi utan om Platon”, sägs det i förordet, ”även om hänvisningar till vissa aspekter av hans tänkande är oundvikliga i en biografi om en filosof”. Den huvudsakliga ambitionen är att hjälpa läsaren ”skaffa sig en uppfattning om mannen i fråga”.

På ett sätt gör Waterfield naturligtvis helt rätt i att begränsa sig på det här viset. Platons samlade filosofiska produktion är förvisso inte särdeles omfattande i antal sidor räknat. Men de enskilda verken är så fulla av uppslag, argument och mer eller mindre förtäckta anspelningar på olika saker, samt vid det här laget också så oerhört omdiskuterade, att det vore fullständigt ogörligt att redogöra för dem på ett rättvisande sätt i en och samma bok.

Samtidigt är begränsningen problematisk. Just filosofin torde vara det mest intressanta att ta hänsyn till i en biografi över Platon: Det är trots allt till följd av den som Platon har den status som han har. Med undantag för hans filosofiska tänkande, så som det framträder i de skrifter vi har bevarade, är det dessutom väldigt lite som vi med åtminstone någon grad av säkerhet kan veta om Platon. Vår tillgång till tillförlitlig information om hans liv och person är, för att uttrycka det milt, begränsad (vilket Waterfield också framhåller i boken).

Platon föddes och verkade större delen av sitt liv i Aten. Året för hans födelse anges vanligen till 428 eller 427 före vår tideräkning, men det finns någorlunda goda skäl att tro att han i själva verket föddes några år senare (424 eller 423 föreslår Waterfield). Han hade två äldre bröder, Adeimantos och Glaukon, vilka båda förekommer som samtalspartners till Sokrates i Platons mest berömda verk, Staten; en syster, Potone, som troligen föddes 426 (och som därmed var yngre än Platon om han föddes 428/7, men äldre om han snarare föddes 424/3); samt en yngre halvbror (Antifon). Familjen var välbärgad och i släktleden märks flera betydande statsmän och generaler.

I ungdomen kom Platon att ingå i en grupp av personer som lärde och tog starka intryck av Sokrates. Gruppen upplöstes i och med åtalet och den påföljande dödsdomen mot Sokrates år 399 för ogudaktighet och vilseledande av ungdomen. Det verkar dock väldigt rimligt att kontakten med Sokrates spelade en avgörande roll för att Platon i stället för att satsa på en politisk karriär (vilket troligen var vad han förväntades göra) valde livet som filosof. Egna filosofiska verk börjar cirkulera under 390-talet och Platons ryktbarhet börjar sprida sig i allt vidare kretsar.

En som hör talas om honom är Dionysios I som Platon tillbringar en kortare tid hos i Syrakusa 384. De båda tycks ha kommit väl överens: Dionysios visade ett genuint intresse för Platons undervisning. Platon återvände senare till Syrakusa vid två tillfällen (366–365 och 361–360), till synes i förhoppningen om att den nu bortgångne Dionysios I:s son, Dionysios II, också skulle vara mottaglig för filosofisk undervisning – en undervisning som skulle kunna bidra till formandet av Dionysios II till en god och vis ledare. Vid båda tillfällena slutade det emellertid mycket illa, vilket ofta hänvisas till som ett av skälen till att Platon tappade tron på vissa av de övertygelser han tidigare skulle ha hyst (till exempel vid skrivandet av Staten) gällande hur en stat bör organiseras och styras.

År 383 har Platon vidare inrättat sin egen skola i Aten, den berömda Akademin, vid vilken inte minst Aristoteles tillbringar flera år. Efter Platons död 347 är det hans systerson, Speusippos, som övertar ledarskapet för Akademin. Skolan består sedan med olika ledare och delvis olika inriktningar fram till 500-talet efter Kristus.

Om än väldigt sammanpressat och förenklat, så är detta ungefär vad vi vet om Platons liv. Även om vi kanske kan sägas få några glimtar av personen Platon i Waterfields redogörelser för dessa saker, så räcker det föga förvånande inte till för att en skall kunna forma mycket till ”uppfattning om mannen i fråga”.

I jämförelse med vad en kan erhålla på många andra håll, så är det väl inte heller så mycket nytt eller överraskande som en får lära sig om Platon under resans gång. Waterfield ger möjligen en något mer detaljerad redogörelse för olika hänsynstaganden när det kommer till att försöka bestämma kronologin i den filosofiska produktionen än vad en vanligen finner i levnadsbeskrivningar över Platon. Men dels undrar jag om detta är av så stort allmänintresse (och specialintresserade är nog ofta redan bekanta med de relevanta hänsynstagandena). Dels mynnar redogörelsen ut i en tidskategorisering av verken som stämmer väl överens med den som numer brukar anges.

Hittills har jag kanske låtit rätt kritisk (rentav lite gnällig). Låt mig därför göra klart att om en saknar tidigare bekantskap med Platon, så utgör den här boken ett utmärkt sätt att åtgärda detta.

Det är också viktigt att framhålla vad jag uppfattar som bokens styrka, nämligen Waterfields redogörelser för de yttre omständigheterna: för sådana saker som den politiska situationen i Aten och i det omgivande området, för den Sokratiska cirkeln och vilka som ingick däri, för intrigerna under Platons senare vistelser i Syrakusa, för Akademin och dess organisation. Dessa skildras på ett väldigt fint och lärorikt sätt.