År 2007 annonserade Columbia University att neurologen Oliver Sacks tilldelats en professur, vars villkor väckte viss avund inom högskolesfären. Som New York Times uttryckte saken tillät professuren Sacks ”att fritt röra sig mellan Columbias olika avdelningar, undervisa, ge offentliga föreläsningar, arrangera seminarium, träffa patienter och samarbeta med andra medlemmar av fakulteten”. Tjänsten innebar att Oliver Sacks var ovanligt akademiskt fri. Den tilldelades, kan vi anta, på grund av en lång, framgångsrik karriär som visat på gott omdöme, vetenskaplig kompetens, enastående kommunikationsförmåga och rent allmänt en tendens att göra intressanta saker med sin tid.
Ur ett filosofiskt perspektiv finns det, grovt räknat, två grundläggande frågor om akademisk frihet. Den första handlar om hur akademisk frihet bör förstås: under vilka omständigheter kan en person sägas åtnjuta akademisk frihet? Den andra handlar om vad akademisk frihet är bra för. I den mån vi är intresserade av att värna akademisk frihet är det på grund av dess värde, oavsett om detta värde främst består i egenvärdet av ett samhälle med ett rikt inre liv eller om det är rent instrumentellt.
Vem har akademisk frihet?
I en artikel på dessa sidor menade Jesper Ahlin Marceta att aktörer har akademisk frihet då de ”inte är underkastade godtycklig dominans av andra individer eller grupper i livets intellektuella domän, och i den utsträckning som de är utrustade att bemästra sina önskningar och handlingar i den domänen”. Denna definition är förtjänstfull då den poängterar att såväl externa faktorer som individuella omständigheter har betydelse (även om inte är uppenbart vad en godtagbar icke-godtycklig dominans skulle vara). En annan intressant konsekvens av Ahlin Marcetas definition är att omfattningen av en individs akademiska frihet delvis bestäms av hennes kapacitet. Oliver Sacks akademiska frihet bestod i så fall inte enbart i de nya arbetsvillkoren, utan också i hans kapacitet att göra mesta möjliga av dem.
En grundlagsskyddad formell akademisk frihet har nästintill inget värde om det inte finns reellt utrymme att göra något oväntat.
Ett annat sätt att närma sig frågan är att undersöka vad kompetenta användare av begreppet akademisk frihet betraktar som hot mot densamma.
I en rapport som Universitetskanslersämbetet (UKÄ) nyligen publicerade tillfrågades medarbetare vid svenska lärosäten om vad de såg som ”utmaningar” för den akademiska friheten, och mer specifikt om problematiska aspekter av den akademiska kulturen. Den första delen gav att de största hoten uppfattades komma från politisk styrning och forskningsfinansieringssystemet. Den andra föreslog att sådant som akademisk likriktning och informella strukturer hade en hämmande inverkan.
Dessa inskränkningar tycks bestå i att möjligheterna att bedriva fri forskning bestäms av andra faktorer än akademisk skicklighet. En faktor som nog underskattas i dessa sammanhang, och som tyvärr lyser med sin frånvaro i rapporten, är stress. Undervisning beskrivs exempelvis ofta som systematiskt underfinansierad, vilket innebär otillräckliga resurser för att fritt utforma undervisningen så som man anser att den bör utformas. Under stress är det också sannolikt att en person dras till redan etablerade forskningsinriktningar för att öka sin anställningsbarhet.
Detta för oss till frågan om vad som menas med att värna den akademiska friheten. En stor andel forskare i Sverige har tillfälliga anställningar, och forskning villkorad av forskningsråd. En mindre andel har (förhållandevis) fri forskning inskriven i sina anställningsvillkor. Vad betyder det för den akademiska friheten om proportionerna mellan dessa grupper förändras?
Ökar den akademiska friheten om fast anställda får mer fri forskning, samtidigt som denna grupp minskar i omfattning? Eller ökar den genom att öka mängden personer som har akademisk frihet i någon mån, exempelvis genom riktade utlysningar som inte innebär en neddragning av öppna utlysningar? Om anställda får ökat utrymme att följa sin nyfikenhet, samtidigt som villkoren för anställning görs så snäva att de inte representerar någon större akademisk mångfald? Poängen är att värnande av akademisk frihet måste göras med fullständig transparens gällande vilka åtaganden detta i praktiken innebär. En grundlagsskyddad formell akademisk frihet har nästintill inget värde om det inte finns reellt utrymme att göra något oväntat.
Vad är akademisk frihet bra för?
Politisk styrning av forskning och undervisning, i form av exempelvis riktade utlysningar från de statliga forskningsråden motiveras av att skattefinansierad verksamhet kräver en motprestation i form av (förväntad) nytta från den forskning och undervisning som finansieras. Även om detta kan sägas innebära en inskränkning i den akademiska friheten, vad är problemet med detta arrangemang?
Ibland finns instrumentella skäl att ge en anställd frihet inom sin yrkesutövning. Till exempel om det är förutsebart att personen ändå kommer att göra vad som är önskvärt, och friheten i sig är associerad med högre subjektivt välbefinnande och kan innebära en ökad flexibilitet. Vi behöver generellt inte inskränka friheter om folk ändå beter sig som vi tycker att de borde, i synnerhet om de beter sig så på grund av att de tar hänsyn till de skäl som finns för att bete sig på det sättet.
Vi har en tendens att överskatta betydelsen av framgångsrika forskare, och att underskatta betydelsen av de misslyckade experiment och teoretiska återvändsgränder som utgör förutsättningarna för att sådan framgång ska nås.
En annan omständighet är om det oförutsebara som personen tack vare sin frihet gör har en positiv nettoeffekt. Vi kan förvänta oss bättre resultat i form av vetenskapliga framsteg och fördjupning om dessa personer är fria än om de vore bundna, exempelvis till en viss uppsättning frågeställningar, metoder eller publikationskanaler.
Det instrumentella argumentet betyder dock inte att all fri forskning kommer att generera önskvärda resultat, eller att bara framgångsrik forskning är av värde. Akademisk frihet bör innebära friheten att misslyckas. I ett konkurrensdrivet system tenderar de som inte publicerar sig eller erhåller forskningsmedel att sorteras ut. Men misslyckanden kan också vara ett tecken på akademisk våghalsighet. Om den akademiska friheten ska fylla sin funktion behöver vi forskare som uppmuntras att ta risker. Det kan då vara ett friskhetstecken om en institution härbärgerar ytligt sett improduktiva medarbetare. Vi har en tendens att överskatta betydelsen av framgångsrika forskare, och att underskatta betydelsen av de misslyckade experiment och teoretiska återvändsgränder som utgör förutsättningarna för att sådan framgång ska nås. Även om den akademiska friheten ytterst motiveras av den nytta den i slutänden möjliggör, så är förutsättningarna för denna nytta en bred och varierande akademisk miljö.
