Underrubriken till min avhandling lyder “Läser P. F. Strawson om ansvar”. Det som presenteras är inte min egen syn på ansvar, utan Sir Peter Frederick Strawsons (1919–2006). Låt oss kalla det en filosofihistorisk avhandling. Den är dock inte särskilt historisk – det är inte en idéhistorisk avhandling (som sådan hade den varit bedrövlig). Även om det är en tolkning av en specifik text och därmed ställer frågan “Vad är Strawsons syn på ansvar?” så är det som görs av denna frågeställning i första hand filosofi.

Tanken med ett sådant filosofihistoriskt projekt är inte bara att vi kan förstå Strawsons syn på ansvar bättre i dag – kanske bättre än andra, eller ens han själv, kunde då. Tanken är även – och i synnerhet – att vi kan förstå vårt eget synsätt bättre och förstå själva ämnet (ansvar) bättre om vi i dag, i ljuset av vad som hänt efter Strawsons bidrag, får en klarare förståelse av vad Strawsons ansats egentligen är.

Min avhandling kretsar kring en specifik essä som Strawson presenterade 1962, “Freedom and Resentment”. Detta kan tyckas fruktansvärt smalt. Det är sannerligen smalt, men inte fruktansvärt så. 

För det första har “Freedom and Resentment” haft ett enormt inflytande på samtida moralfilosofi och särskilt den filosofiska diskussionen om ansvar. Det har hävdats, inte utan fog, att det inte ens hade funnits något sådant som “den filosofiska diskussionen om ansvar” om det inte var för denna essä. Nämnvärt är att två avhandlingar som tydligt utgår från ett Strawsonianskt perspektiv nyligen försvarats vid svenska universitet: Marta Johansson Werkmästers i Lund och Dorna Behdadis i Göteborg.

För det andra rör sig avhandlingen långt bortom denna specifika text och långt bortom problemet om fri vilja, som “Freedom and Resentment” handlar om. Detta då vi måste förstå essän i förhållande till resten av Strawsons filosofi. Vi måste framför allt förstå den i ljuset av hans metodologi och metafilosofi.

Trots att essän är och har varit väldigt inflytelserik så är det fortsatt omtvistat vad Strawsons ansats ens är. De flesta befintliga tolkningar av Strawson har emellertid inte tagit denna mer holistiska ansats. En del av min avhandling visar hur flera befintliga tolkningar är felaktiga, delvis just för att de inte har närmat sig texten på det sättet.

Många har känslan att om det inte var för Strawson hade vi filosofer fortfarande stått och stampat vid fri vilja-problemet. Eller, antingen står vi nu inte och stampar vid fri vilja-problemet – vi förstår det på ett helt nytt sätt, så att hoppet om att lösa problemet är väldigt levande – eller så står vi nu inte ens vid, eller inför, fri vilja-problemet, utan har gått vidare – blivit botade, befriade – och kan i stället diskutera intrikata aspekter av våra faktiska ansvarspraktiker (oberörda av frågan huruvida vi har fri vilja). Det generella intrycket av Strawsons ansats i “Freedom and Resentment” är att han på något sätt tar oss bortom det traditionella fri vilja-problemet, så att vi kan lämna det bakom oss.

Känslan att Strawsons essä på detta sätt är revolutionerande är inte bara vida spridd. Den är också aningen förmäten. Fri vilja är på flera sätt ett filosofiskt problem par excellence: Det rör en grundläggande frågeställning om vår status som agenter – om vår roll i kosmos så väl som i våra egna liv. Det är svårt att leva utan att fundera på om jag kan vara och hållas ansvarig för sådant som händer på grund av faktorer bortom min kontroll. Problemet om fri vilja, i någon form, ter sig som evigt – ett problem om vilket vi inte ser eller ens förväntar oss någon enighet mellan filosofer.

Att Strawson, eller att de efterkommande “Strawsonianerna”, tror att problemet helt enkelt kan avvisas kan förefalla naivt optimistiskt, eller rakt av arrogant. Men det är just denna känsla som jag försöker försvara: Strawsons avslappnade attityd till fri vilja-problemet är i någon form rättfärdigad.

Äntligen, till titeln på själva avhandlingen: “Minimal optimism”. Med “optimism” avses en viss attityd till vår status som ansvariga agenter i ljuset av möjligheten att determinismen är sann. Determinism är (som jag har sammanfattat det här tidigare) “teorin att givet naturlagarna och alla rådande sakförhållanden vid en viss tidpunkt kommer världen att se ut på ett bestämt sätt vid en senare tidpunkt.”

Vi vet inte om determinismen är sann. Men även om den skulle vara sann, hävdar optimisten, så är det irrelevant för huruvida vi människor är ansvariga agenter. Pessimisten, å andra sidan, menar att om determinismen faktiskt är sann, då är vi inte ansvariga: De måste antingen förneka att vi är ansvariga eller att determinismen är sann. Optimism och pessimism i denna bemärkelsen är alltså olika förhållningssätt till problemet om fri vilja.

Även om Strawsons essä har varit enormt inflytelserik så är det, som sagt, högst omtvistat vad hans ansats faktiskt består i. Åtminstone ett påstående är emellertid vida ansett otvetydigt Strawsons – men även otvetydigt ofruktbart: Strawson hävdar att det är “praktiskt otänkbart” att vi inte skulle ha ansvarspraktiker, att vi inte skulle ha vissa reaktioner – som förakt, ilska och tacksamhet –  i ljuset av andras och vårt eget agerande mot såväl andra som mot oss själva, inklusive det att vi klandrar andra och känner skuld och skam när vi själva felat. Det är helt enkelt en för fundamental aspekt av vår mänskliga natur att vi håller varandra och oss själva ansvariga för våra handlingar.

Det är just detta påstående om ofrånkomlighet som jag tror är kärnan i Strawsons synsätt och det som kan rättfärdiga en form av optimism om ansvar.

För att förstå Strawsons position måste vi skilja mellan den icke-historiska formen av ett begrepp å ena sidan och den sociohistoriskt kontingenta formen av ett begrepp å andra sidan. Inte alla begrepp spelar en så fundamental roll i vårt konceptuella ramverk att de ens har en “icke-historisk form” – många begrepp, som “bil”, “onykter” och “vibe”, även om de med tiden har tagit eller kan ta olika sociohistoriska former, har helt enkelt inte en fullt så fundamental roll för vår värld, så som vi förstår den. Vi kan leva – vi har levt – utan dessa begrepp.

“Ansvar”, däremot, är oumbärligt. Detta är kärnan i Strawsons ansats. Vi hade inte kunnat leva – närmare bestämt, det hade inte kunnat finnas något sådant som ett mänskligt samhälle – om vi inte använde oss av begreppet “ansvar”.

Minimal optimism baseras på insikten att vårt konceptuella ramverk nödvändigtvis är strukturerat av begreppet “ansvar” i någon form. Begreppet är endast nödvändigt i sin icke-historiska form: Ingen sociohistorisk variation på detta begrepp är, på samma sätt, nödvändigt för oss. Strawson är därmed inte otvetydigt optimistisk om våra faktiska ansvarspraktiker, då dessa är betingade av ett kontingent ansvarsbegrepp. Minimal optimism är kompatibelt med en pessimism eller skepticism om våra faktiska ansvarspraktiker. Poängen är endast att någon praktik av denna sort är fundamentalt ofrånkomlig för oss, givet den sorts varelser vi är.

Vad menas med att någon ansvarspraktik är ofrånkomlig för oss, givet den sorts varelser vi är? Grundtanken är att vi har vissa praktiska behov blott i kraft av att vara den sortens varelser som vi är och att dessa behov gör det praktiskt nödvändigt att vi också har vissa begrepp och sociala praktiker. Vi finner denna tanke hos flera med Strawson samtida Oxfordianer – till exempel, Isaiah Berlin, Stuart Hampshire, H. L. A. Hart och Bernard Williams.

Strawson påstår att det är praktiskt otänkbart att vi skulle leva utan ett ansvarsbegrepp. Jag ger grund för detta påstående med hjälp av en så kallad “pragmatisk genealogi” av våra ansvarspraktiker: Vi kan förstå varför alla tänkbara mänskliga social grupper hade kommit att ha ett ansvarsbegrepp genom att härleda behovet av ett sådant begrepp som en praktisk nödvändighet, givet andra, mer basala behov och vissa generiska omständigheter som sådana grupper oundvikligen skulle stått inför.

Viktigt är att detta inte är ett psykologiskt påstående, som så gott som alla tidigare antagit. Det är inte (bara) så att vi inte kan göra annat än att reagera på andra och vårt eget beteende som (eller som om) beteende av en ansvarig agent. Det är i stället ett metafysiskt påstående, i en analytisk Kantiansk bemärkelse: “Ansvar” tillhör kärnan av vårt konceptuella ramverk.

Minimal optimism räcker för att Strawsons ansats ska vara revolutionerande. Frågan huruvida vi är ansvariga är inte en relevant fråga, enligt minimal optimism. Den relevanta frågan är snarare vad det innebär att vara ansvarig. Med andra ord, det är inte en relevant fråga om vi ska ha ett ansvarsbegrepp. Vi har ofrånkomligen ett ansvarsbegrepp. Den relevanta frågan är vilken (sociohistoriskt kontingent) förståelse av ansvar vi ska ha. Det är här vi filosofer är i dag. Tack vare Strawson. Min läsning låter oss se hur vi hamnat där vi i dag är och, mer fundamentalt, att det faktiskt är här vi i dag är.

Emilsson, Anton (2024). Minimal Optimism: Reading P. F. Strawson on Responsibility. Doktorsavhandling, Lunds universitet.

Avhandlingen är fritt tillgänglig och kan laddas ner från Lunds universitets forskningsportal.