Ingen filosof har haft sådant inflytande på Sverige och den svenska filosofin som Christopher Jacob Boström (1797–1866). Det är svårt att föreställa sig i dag. I stort sett alla lärostolar i filosofi ockuperades av hans efterföljare och han hade anhängare bland politiker och vetenskapsmän. Kungen själv var hans före detta elev och personlige vän.

Det är ingen tillfällighet att Strindberg ger sig på Boström i flertalet av sina skrifter – att kritisera Boström är lika med en kritik av etablissemanget. I Tjänstekvinnans son från 1886 skriver han att: ”Sextiotalets Uppsala visar tecken till utgång och upplösning av en period, som kunde kallas den Boströmska.” Han är dock positivt inställd till Boströms kritik av den kristna helvetesläran. Tillika i Tjänstekvinnans son noterar han: ”Med Boströms angrepp på Helvetesläran 1864 voro portarna öppna för rationalism och fritänkeri”.

Det kan vara av intresse att notera så här efter covid-tider att vi har Boström att tacka för den position som statliga tjänstemän har i Sverige. Något som vi upplevde dagligen genom Folkhälsomyndighetens ageranden och välbesökta presskonferenser. Enligt Boström bör statstjänstemannen vara lydig staten, trogen, flitig och egensinnig. Staten och kungen (på Boströms tid) behövde dessa tjänstemän för att styra och verkställa statens uppgift och mål. De skulle inte vara demokratiskt valda och inte gå ”folkets” ärenden, som han uttryckte det.

Det är dock inte ofta det utkommer en bok om Boström eller någon av hans efterföljare, men intressant nog har filosofen och författaren Lennart Nordenfelt i år utgivit boken Carl Yngve Sahlin – rektorn och filosofen. Den handlar bara delvis om Boström och är istället en filosofisk biografi om en av hans främsta lärjungar, Carl Yngve Sahlin (1824–1917).

Sahlin var inte lika filosofiskt originell som Boström men han hade en mycket framgångsrik karriär vid Uppsala universitet och verkade som universitetets rektor i hela tretton år mellan 1876 och 1889. Det var under hans tid som universitetshuset byggdes och han var också ansvarig för valet av motto ovanför ingången till dess aula (mer om detta nedan).

Nordenfelt kom för några är sedan med en biografi över Uppsalafilosofen Thorild Dahlquist (Sokrates i Uppsala: En bok om och av Thorild Dahlquist) och före det skrev han också en bok om den tidigare professor i teoretisk filosofi i Uppsala, Konrad Marc-Wogau Konrad Marc-Wogau: En livsresa från Moskva till Uppsala). Nu letar han sig ytterligare bakåt i Uppsalas illustra filosofihistoria med denna boken om Sahlin. Det visar sig också att han även denna gång har en personlig koppling till den person han skriver om. Sahlins fru föddes nämligen Nordenfelt och var alltså författarens farfars faster.

Carl Yngve Sahlin – rektorn och filosofen av Lennart Nordenfelt, Acta universitatis Uppsaliensis, 2023.

Sahlin föddes i Dalsland och kom till Uppsala som student ungefär samtidigt som Boström blev professor i praktisk filosofi. Han följde Boströms föreläsningar tillsammans med Sigurd Ribbing (1816–1899) som också blev professor i filosofi några år före Sahlin. Han försvarade sin magisteravhandling 1851 på ämnet ”Har Hegel övervunnit dualismen?” och disputerade två år senare på samma ämne. Hegel var någon som Boström inte hade mycket till övers för och han bekämpade alla Hegels efterföljare i Sverige, vilket hade som konsekvens att när Hegels filosofiska tänkande dominerar alla andra nordiska länder under mitten av 1800-talet spelar den bara en minimal roll i svensk filosofi.

Efter sin disputation exporterades Sahlin till Lund och fick sin första tjänst där 1856 i praktisk filosofi. Han blev sedan också professor i Lund 1862, men denna gången i teoretisk filosofi. Han blev dock kortvarig som professor i Lund eftersom Boström gått i pension 1864 och Sahlin sökte och fick professuren efter sin älskade lärare, mycket tack vare Ribbing.

Det framstår av Nordenfelts bok att det var faktiskt mycket tack vare Sahlin som Boströms filosofi kom att spela en viktig roll utanför akademien. Han var nämligen mycket skicklig på att företräda Boströms politiska filosofi (eller rätts- och statsfilosofin, som han kallade den).

Enligt Boström följer rätten från staten och ytterst från Gud. Det ger rätten en mycket speciell roll och gör den också förpliktigande i relation till privatmoralen. Med avseende på detta klargör Sahlin att det ställer den statliga tjänstemannen i en viktig relation till staten där rätten spelar samma roll för honom som moralen gör för andra människor.

Med avstamp i Boströms politiska filosofi och dess egenartade syn på fyrståndsriksdagen som härledd ur statsläran var Sahlin och alla andra boströmianer starka motståndare till den regeringsreform som inrättade tvåkammarriksdagen 1866. Boström själv hade blandat sig i den debatten och skriver följande 1864:

”Är rikets ständer berättigade att för svenska folket besluta och fastställa det nu vilande så kallade representationsförslaget? … Den gamla svenska ståndsrepresentationen är den enda rätta och förnuftiga eller den enda som svarar mot sitt begrepp och sitt ändamål. Alla andra representationsformer är mer eller mindre tanklösa och förnuftsfria inställningar. En folkförsamling som konstitueras och handlar på ett sådant sätt är icke stort annat än en skenbart lagligen och handlande hop eller församling av rövare.”

När han skriver att det är den enda förnuftiga representationsformen menar han att den följer logiskt ur hans eget filosofiska system. Louis De Geer, som under denna tid var justitieminister men som senare blev Sveriges förste statsminister under den nya reformen, ansåg att Boströms position var den hos en ”kammarstudiosus”. Sahlin höll fast vid Boströms uppfattning även om han, som Nordenfelt visar, spekulerar i andra former av folkrepresentation i sin politiska filosofi.

Den stenhårda konservatism som Boström och Sahlin visar upp i synen på regeringsreformen återkommer i Sahlins syn på kvinnor inom universitetet. 1867 tillfrågades han och Ribbing av den filosofiska fakulteten om kvinnor skulle tillåtas vid universitetet och ges möjligheten att ta examen. Sahlins svar till fakulteten är alltigenom deprimerande läsning. Kvinnors plats är som ”maka och moder”, skriver han, och ”det abstrakta förståndets verksamhet tillkommer inte kvinnan”.

Även under hans tid som rektor gick tiderna förbi Sahlin. Redan 1870 kunde kvinnor ta examen inom den medicinska fakulteten och från 1873 gällde det även den filosofiska fakulteten. Nordenfelt konstaterar bara att han inte ”funnit några tecken på att Sahlin senare i livet skulle ha ändrat sin grunduppfattning om kvinnor plats i samhället.”

1876 blev Sahlin rektor för Uppsala universitet och som sådan kom han att ansvara på uppförandet av det nya universitetshuset. Det tog dock hela tio år att färdigställa och blev klart först 1887. Den mest intressanta delen av Nordenfelts biografi behandlar valet av det kontroversiella motto som står över ingången till aulan, nämligen: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Det slutgiltiga valet var helt och hållet Sahlins eget. Han tog det från den kontroversielle svenska upplysningsfilosofen Thomas Thorlids (1759–1808) skrift Rätt eller Alla samhällens eviga lag från 1794. I denna bok tar Thorlid avstånd från sina tidigare hyllningar av den franska revolutionen och dess betoning på frihet.

I stället skriver han att det är viktigare att tänka rätt i enlighet med moralen och vetenskapen. Sahlin betonar i sitt tal vid invigningen av universitetshuset att han å ena sidan inser vikten av friheten och det fria tänkandet, men vill å andra sidan betona att friheten ”kan urarta till ett självsvåld och en förnekelse av det som inte borde förnekas”. Därför måste det fria tänkandet övergå i det rätta tänkandet.

Det är inte svårt att se ännu ett försvar av konservatismen i Sahlins val av motto. Enligt honom är det rätta den politiska och filosofiska synen på världen som presenterats av Boström. Nordenfelt tycks hålla med om detta och citerar gillande en senare rektor och filosof, Torgny T. Segerstedt, som i sitt tal exakt hundra år senare påpekade att det finns en stor fara i Sahlins synsätt. Det kan lätt tas som ett försvar av det bestående och som en predikan av ”förnöjsamhet”. Kungen tillika Boström-vännen, Oscar II, tolkade Sahlins val av motto på det sättet. Även om han ser denna konservatism som något positivt för universitetet.

Kanske är den bästa attityden till Sahlin och universitetshusets egendomliga motto det som uttrycks i ett studentspex och citeras gillande av en annan uppsalafilosof, nämligen Ingemar Hedenius:

”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större – vad är det för skit du skrivit har på dörren? Sahlin, Sahlin, man tänker så gott man kan.”

Sahlin var aldrig någon särskilt originell filosof och hans avviker inte mycket från Boström. Hans samtida filosofikollega i Uppsala, Pontus Wikner (1837–1888), var betydligt mer originell men också en kritiker av Boström, vilket gjorde att han aldrig fick en professur i Sverige.

Det finns dock hos Sahlin en mer positiv inställning till naturvetenskapen än den som fanns hos Boström. Ett exempel på det är att Sahlin skrev förordet till den svenska översättningen av Herbert Spencers Utvecklingsläran som utkom 1883. Sahlin noterar att också Spencer anser att det finns en andlighet bakom den lagbundna verkligheten. Han säger dock inte där att denna andlighet ger upphov till den objektiva verkligheten. Tesen ”att vara är att förnimmas” var grundläggande för Boström och Sahlin.

Nordenfelt är mycket snäll mot Sahlin och tolkar honom välvilligt. Ibland undviker han att tolka helt och hållet eftersom han citerar så mycket. Det är både positivt och negativt. Det är naturligtvis roligt att läsa så mycket text av Sahlin själv i form av både brev och filosofiska skrifter – vi får till exempel hela hans installationsföreläsning då han blev professor i Uppsala – men det är också ansträngande för läsaren och skapar inget flyt i texten. Det är nästan lika mycket text av Sahlin som av Nordenfelt. Avsaknaden av författaren i boken och av explicita ställningstaganden lämnar allt jobb till läsaren. Precis som boken om Thorild Dahlquist närmar sig boken om Sahlin panegyrik.

En konsekvens av det är att Sahlin tyvärr aldrig blir en levande person i Nordenfelts biografi. Hans relation till Boström blir heller inte tydlig, trots att det framgår av brev som Nordenfelt citerar att Boström tillbringade mycket tid hemma hos Sahlin och hans familj. Personen Sahlin försvinner bland alla citat, men inte heller hans filosofiska skrifter ges någon kritisk granskning. Jag måste dock framhålla att jag lärt mig oerhört mycket om Sahlin och hans samtid. Boken är full av intressanta detaljer. Läs den gärna.