I och med deras besatthet med individens frihet och självständighet blir det alltid svårt för existentialister att ge plats åt kärlek och förhållanden i sina etiska ramverk. För Sartre är ”den andre” först och främst ett hot, och för både honom och Heidegger kännetecknas det sociala livet av konformism, ond tro och brist på ”autenticitet”.

Kierkegaard är anfadern till den existentialistiska traditionen, och hans självständighetsideal kommer i fokus genom figuren Sokrates. Här har vi en filosof som inte skrev nånting utan idkade filosofi genom samtal. För honom, poängterade Kierkegaard, bestod filosofi inte av teorier utan utgjorde en praxis. Det viktiga var inte tankarnas innehåll, men tänkandets form, alltså de logikens lagar med vilka man förflyttar sig från en tanke till en annan. Allt som oftast, enligt Kierkegaard, innebar denna tankens framfart en utarmning av tanken, då allt det som visade sig godtyckligt, ogrundat eller motsägelsefullt skalades bort.

Det var denna obönhörliga logik Sokrates forcerade i sina samtal med till exempel Menon, när han poängterade att dygden inte kunde vara olika för olika sorters människor. Mannens och kvinnans dygd måste ha något generellt gemensamt för att båda kunna falla under begreppet ’dygd’. Egentligen är Kierkegaards Sokrates inte speciellt intresserad av normativ etik, utan av hur vi bör gå till väga för att komma fram till några som helst etiska ståndpunkter. Den typiska sokratiska dialogen leder samtalspartnern till aporia, en återvändsgränd där man inser att man ingenting alls vet, därför att alla ens tidigare idéer och trosuppfattningar undergrävts av frågorna.

Detta innebar två saker för Kierkegaard. Dels att lärande inte består i att absorbera information. Dels att undervisning ämnar göra eleven självständig, att kunna tänka själv, utan lärarens hjälp. På så sätt innebar Sokrates filosofiska praxis att han gradvis sköt eleven ifrån sig. Förhållandet mellan lärare och elev är en process vars mål är separation, ett uppbrott av förhållandet. Trots att han filosoferade genom dialog ansåg alltså Sokrates att tänkande i slutändan är något privat, något man ska kunna göra utan andras hjälp. En individuell, negativ frihet är förutsättningen för allt tänkande och kunskap.

Så långt Kierkegaards ”officiella” ståndpunkt, det han ville få sina läsare, eller ”elever”, att inse. Men personligen var han nog inte speciellt intresserad av att få sina filosofiska uppfattningar skärskådade av en dylik Sokrates. I ett brev han skrev till ungdomsvännen Emil Bøsen, som han tvingades skiljas från under studentåren, framgår en helt motsatt bild av hur ett intellektuellt och känslomässigt nära och givande förhållande mellan människor ser ut: ”Vad allt har förändrats sedan den tid då jag brukade besöka dig, den tid av omsättning, vars frukter utgjorde en deposition i vår kassa, en utestående skuld vi båda erinrar oss med glädje; ett mellanvärde som blott åtskiljer i samma grad som det förenar”.

Dessa ekonomiska metaforer, och särskilt idén om skuld, var också de han ofta använde när han beskrev Sokrates: eleven ska inte bli satt i skuld, ska vara helt sin egen i sitt tänkande och inte ha ”fått” något av läraren. Men som vi ser av brevet till Emil kände Kierkegaard till ett annat slags intellektuellt förhållande, ett som stimulerar, där ”omsättningen” ger en ”utdelning” som överstiger summan av vad de två vännerna ”investerat”. På så sätt kommer de två personerna verkligen att ”stå i skuld” till varandra, även om detta är en välkommen skuld, tacksamhetsskulden för en gåva. De är alltså beroende av varandra, men detta innebär inte att de inte är sig själva, inte är autentiska. Istället förverkligar de sig själva genom utbytet med en annan människa. I slutändan är begreppet skuld inte helt passande, eftersom det som ”producerats” är mer som ett gemensamt barn. Räkenskapen kan aldrig göras upp, för den frukt förhållandet bär är en enhet som inte kan delas upp i mitt och ditt.

Sokrates är alltjämt en stor förebild inom filosofin, detta märks genom vikten vi lägger på kritiskt tänkande och ifrågasättande. När någon presenterar sin forskning på ett seminarium hakar sig frågorna efteråt ofta upp på problem med teorin eller synsättet man föreslagit. Och visst är detta negativa, sokratiska sätt att tänka tillsammans värdefullt. Men efter ett tag kan det också suga musten ur en. Det finns ett annat slags filosofiskt samtal som stimulerar, driver en framåt i sitt tänkande på ett positivt sätt, så att man kommer underfund med vad man egentligen tycker och tror. Detta är något som tar tid, och som förutsätter att samtalspartnern ger en utrymme och inte skrämmer iväg alla ens tankar genom att kräva att man genast ska kunna ge solida argument för dem. För med den sokratiska metoden kan man verkligen inte hoppas komma fram till någon annan slutsats än just att man ingenting vet.