Ord som rättvisa och frihet klingar onekligen positivt. Däremot håller vi inte alltid med varandra om vad rättvisa och frihet faktiskt är. Eftersom vi trots detta i regel värdesätter dessa saker, så vore det värt att försöka klargöra vad rättvise- och frihetsbegreppen betyder.
För att förstå sig på vad rättvisa är utreder filosofer bland annat frågor om rättvisans valuta, rättvisans mönster, och rättvisans räckvidd. Frågor om rättvisans valuta handlar om vad det är, om något, som ska fördelas till samhällsmedlemmar. Frågor om rättvisans mönster handlar om hur rättvisans valuta ska fördelas. I det sammanhanget ställs frågor om hur mycket som samhällsmedlemmar ska få av det goda, och på vilka grunder detta ska avgöras. Rättvisans räckvidd handlar i sin tur om vilka samhällsmedlemmar som omfattas av rättviseanspråken. Omfattas exempelvis endast medborgare, eller eventuellt också andra inom ett lands gränser? Olika idéer om rättvisans valuta, mönster, och räckvidd påverkar våra omdömen om vilka situationer som är rättvisa respektive orättvisa.
På detta politiskt-filosofiska tema ställde ekonomen och filosofen Amartya Sen under sent 1970-tal frågan ”jämlikhet av vad?”. Man kan exempelvis tänka sig att jämlikhet innebär en rättvis fördelning av resurser för att göra och vara det vi vill. Sen menar att vi måste gå ett steg längre: personer har ju olika förutsättningar till att utnyttja resurserna de har tillgång till. En person med god tandhälsa har exempelvis förutsättningar att äta saker som en tandlös saknar, vilket betyder att nyttan som de två får ut av mat kan skilja sig åt markant även om båda skulle ha tillgång till samma saker att äta. Sens svar på frågan är därför att vi bör fokusera på personers genuina möjligheter att göra och vara de saker de har skäl att värdesätta, vilket tar hänsyn till skillnader i personers förutsättningar. Genom filosofen Martha Nussbaum vidareutvecklades den här idén och förankrades exempelvis i Aristoteliska idéer om människans natur.
Dessa ”genuina möjligheter” kan kallas för kapabiliteter på svenska, vilket motsvarar den engelska termen capabilities som betecknar samma sak. Som så ofta när filosofiska begrepp introduceras låter det hela både tekniskt och tankeväckande. Grundidén är tursamt nog ganska enkel.
Vad vi bör bry oss om från ett rättviseperspektiv, enligt kapabilitetsidéns anhängare, är vad folk faktiskt kan göra och vara. Detta handlar om vilka värdefulla livsöden folk skulle kunna förverkliga. En person som exempelvis både kan utbilda sig och utveckla goda sociala relationer har fler livsöden tillgängliga – fler kapabiliteter – än någon som bara har möjlighet att göra det ena.
Rättvisa kopplas av kapabilitetsidéns anhängare i och med detta till en strävan att främja folks frihet. Frihet ska här förstås i termer av folks genuina möjligheter att göra och vara det som de har skäl att värdesätta. Den här frihetsidén skiljer sig bland annat från idén om negativ frihet, enligt vilken en person är fri att göra eller vara något om den inte utsätts för yttre hinder. En person är exempelvis negativt fri att kritisera staten i den utsträckning som hen inte stoppas från detta. Frihet i termer av folks genuina möjligheter handlar om mer än frånvaron av sådana sorters hinder.
Kapabilitetsidén utmärker sig nämligen på så vis att en person exempelvis är fri att tillgodose sina näringsmässiga behov när hen både har relevanta kroppsliga förutsättningar för detta och åtkomst till mat. Personer är alltså fria att göra eller vara något när de har inneboende förmågor och utomstående förutsättningar som tillsammans är tillräckliga för att de ska kunna uppnå sina mål.
Idén har en viss moralisk tyngd. Vi kan börja med att föreställa oss en hemlös person för att förstå varför. Vid första anblick kan det verka som att situationen skulle bli mer rättvis om personen fick öronmärkta pengar att hyra en lägenhet, exempelvis. Men om hen trots pengarna inte får hyra någon lägenhet för att hen inte har en trygg anställning så spelar de öronmärkta pengarna inte någon nämnvärd roll. Personen har mer resurser. Personen kan dessutom ha de inneboende förmågor som krävs för hyresinbetalningarna. Men hen kan ändå vara utan en kapabilitet att bosätta sig, vilket nog är vad som faktiskt spelar roll i sammanhanget.
Men någon kan ändå invända mot idén. Kan vi inte bara fokusera på vad folk har för önskemål eller lyckokänslor? Kanske. Men det kan vara problematiskt eftersom att folk ofta anpassar sina förväntningar utefter hur mycket eller lite av det goda som de har.
En person som har mycket av det goda kan fortfarande vara väldigt missnöjd. Vidare, och än värre, kan någon som har väldigt lite av det goda bli nöjdare än vad som verkar rimligt utifrån sett när hen hittar något som bara marginellt minskar hens utsatthet. Någon som sover på gatan utan några tillhörigheter som sen får ett par torra, rena strumpor kan bli väldigt lättad utan att ha det särskilt bra. Hen kan alltså trots lättnadskänslorna ha betydande rättviseanspråk.
Kapabiliteter utgör här ett alternativ mellan rent objektiva resurser, och rent subjektiva upplevelser. Genom dessa sätts människor enligt idéns anhängare i centrum, inte bara som mottagare av resurser eller förnöjsamhet, utan som agenter vars liv genom en viss frihetsidé kan göras mer värda att leva.
Kapabilitetsidén bidrar alltså med ett förslag om vad rättvise- och frihetsbegreppen betyder. Att något är rättvist handlar enligt idéns anhängare om att genuina möjligheter tillgodosetts ordentligt. Att vara fri är, åtminstone i en relevant bemärkelse, att ha genuina möjligheter att realisera tillstånd som vi har skäl att värdesätta. Klargörandena hjälper därmed att belysa vad som ofta står på spel.
