På barnvårdsavdelningen på ett sjukhus i Toronto har roboten Pepper – en vit robot i plast, ungefär lika stor som ett litet barn, med stora runda blå ögon och en liten leende mun – blivit en del av personalen. I ett nyhetsinslag visas bilder på Pepper som dansar tillsammans med barnen på sjukhuset, patienter och besökare som leende tar selfies med Pepper, ett barn i en sjukhussäng som skrattar högt medan Pepper dansar framför honom och barn som leker med den Ipad-liknande skärmen på Peppers bröst. Videon visar även sjukhuspersonal och föräldrar som pratar om hur användbar Pepper är för att lugna ner barn, sänka deras stress och oro, och för att helt enkelt göra deras vistelse på sjukhuset lite roligare.
Robotar som Pepper används i ökande takt i vårdmiljöer såsom skolor, äldreboenden och sjukhus. Till skillnad från industriella robotar som är designade för att hantera objekt på ett precist, säkert och mätbart sätt, är Pepper och andra liknande ”vårdrobotar” programmerade för att utföra arbetsuppgifter som snarare kan beskrivas som sociala: de förväntas bidra med emotionellt stöd, bekräftelse och sällskap. Ibland på sätt som är minst lika precisa och mätbara som i industriella miljöer. Precis som robotar i industrin kan vårdrobotar belysa arbetsförhållanden på de arbetsplatser de introduceras i.
De arbetsuppgifter som Pepper har kan synliggöra det ofta osynliga arbete som utförs i hälso- och sjukvården. Det synliggör hur vård värderas, både av vårdgivare och vårdtagare. Utvecklingen av vårdrobotar kan också synliggöra vilka som är inkluderade och exkluderade från vården: vilken typ av vårdmöten tränas robotarna inför, och vilka patienter föreställer man sig ska motta robotens vård?
Vårdrobotar kan se väldigt olika ut. De är inte alla designade för att efterlikna människor såsom Pepper är, och är inte heller endast designade för institutionella vårdmiljöer. De kan även ta formen av kroppslösa digitala assistenter som Siri och Alexa eller av de dammsugar- eller gräsklipparrobotar som många tar hjälp av – robotar som utför olika typer av vårdarbeten i hemmet som historiskt sett varit osynliga. Vårdrobotar kan även ta formen av lärarrobotar som just nu utvecklas och testas för att kunna assistera lärare i skolmiljöer. Det finns även robot-djur, som hundar och sälar, som redan har implementerats på äldreboenden och framhålls som viktigt sällskap till boendena på hemmen.
Dessa robotar särskiljer sig från industriella robotar genom att existera i nära relationer till människor. Vi (och många andra samhällsvetare som undersöker robotutvecklingen) betonar därför vikten av att tänka om dessa relationer i vilka icke-människor blir del av privata, intima liv. Vi ser att det finns ett behov av att utveckla nya etiska och lagliga ramverk för att försäkra en ansvarsfull utveckling av robotarna och deras relationer.
Vilka aspekter av de här relationerna är starkast laddade? Vård utförs ofta av marginaliserade kroppar – numera även teknologiska sådana – och denna observation fortsätter att påminna oss om den obalanserade maktdynamiken i vårdrelationer. Vilka personer tar de ofta lågbetalda jobben inom t.ex. äldrevården och hemtjänsten? Hur formas våra relationer till vårdgivare, mänskliga eller icke-mänskliga, av etnicitet, genus, klass (och, numera, humanism) för att upprätthålla existerande hierarkier? I och med att våra vårdgivare har i uppgift att ge vård, ofta på undergivna och osynliga sätt, framkallas frågor om de politiska sidorna av undergivenhet och självutplåning i vårdarbete. Reproduktionen av makthierarkier som formar vård, genom robotar, är inte ett neutralt, slumpmässigt, resultat av misstag som gjorts under programmeringen av robotarna (även om programmeringsbekymmer spelar in i processen) utan snarare ett naturligt resultat av de teoribildningar och idéer som har format robotutvecklingen. Vi vill ställa frågan: Ska vi försöka ändra på dessa makthierarkier, och i sådana fall, hur?
Vidare påminner kritiska vårdstudier oss om att vård är mångfacetterat och inte nödvändigtvis någonting positivt och harmlöst. Inte all vård är bra. Vården kan också ha en mörk, våldsam sida. Statliga ”erbjudanden” av sjukvård till minoritetsgrupper inom koloniala och rasistiska maktstrukturer, till exempel, är ju inte kände för att alltid ha varit välartade och välmenande (som till exempel Tuskegee-experimentet i USA eller de rashygieniska kartläggningarna i Sverige). Dessutom är vården av naturen selektiv – den kan hjälpa vissa och sluta andra ute. Vårdens makt innebär ibland makten att definiera vad som räknas som vård och hur den bör ges. I vissa tider, platser och relation är vårdgivaren priviligierad. Vårdgivaren har makten att vårda. Men vem är det egentligen som bestämmer över vården när en robot kommer in i bilden?
I våra reflektioner över användningen av Pepper inom vården kan vi se vårdgivare i bakgrunden – även i videon från sjukhuset i Toronto som vi beskrev i början av denna text. Sjukhuspersonal intervjuas, och ler, i scener som varvas med bilder på sjuka, och glada, barn. Patienternas leenden må vara vad Peppers ansiktsigenkänningssystem mäter, men syftet bakom mätandet är att framkalla leenden (eller åtminstone minska huvudvärk och stress) bland såväl sjukhuspersonal som policyskapare. Och det är de här personerna (eller personalgrupper, strukturer) som betalar för Pepper och den fortsatta utvecklingen av vårdrobotar.
Spänningen här – att robotar som Pepper påminner oss om att andra kroppar tidigare har förväntats göra samma jobb – belyser även en möjlig kritik av vårdrobotens förmåga, hur stor den än må vara inom en snar framtid. Vård som ges av icke-människor är ofta värderad annorlunda eller mindre än vård mellan människor, och anledningen för detta ligger i en inbyggd och underdiskuterad förväntning av ”autentisk” vård: mänsklighet. Det är möjligen därför som användandet av Pepper på barnsjukhuset ses som nyhetsstoff. Vi är, djupt inne, förvånade över att en icke-mänsklig vårdgivare kan framkalla vad som framstår som autentisk glädje bland barnen – speciellt eftersom vi vill tro att barn är autentiska när de uttrycker glädje.
Samtidigt riskerar vårt fokus på den teknologi som möjliggör användandet av Pepper i vården att distrahera oss från de etiska frågorna som rörs upp av de strukturer och hierarkier som ligger bakom användandet. Så, snarare än att fråga vilka etiska frågor som dyker upp i och med användandet av vårdrobotar borde vi kanske fråga vilka etiska frågor som kommer upp på grund av fokuset just på roboten. Det är möjligen så att det inte är robotarna inom vården som behöver nya etiska ramverk, utan snarare vården själv som behöver granskas.
