Christian Munthe är professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet. Här skriver han om hur akademiska filosofer kan verka som experter i samhället.

Ibland pratar akademiker om ”tredje uppgiften”, att forskning ska ”nyttiggöras” i samhället och att forskare ”samverkar” med aktörer utanför akademin. För filosofer är nog den vanligaste idén att vår tredje uppgift är populär framställning av filosofiska idéer, och av offentlig debatt i frågor som tangerar filosofiska teman som kunskap, politik, rätt och moral. Men filosofer kan också nyttiggöra sitt särskilda kunnande som experter för olika organisationer och institutioner. Jag själv har varit filosofisk expert i olika sammanhang som beskrivs nedan. Jag har också varit medlem av expertgrupper för Sveriges regering och riksdag, Svenska läkaresällskapet, och – nu senast – Socialstyrelsen respektive en europeisk expertgrupp för pandemin Covid-19.

Expertrollen skiljer sig från populärvetarens och debattörens på flera sätt. Till skillnad från debattören driver inte experten en egen agenda eller linje om någon fråga man själv valt, uppdraget är att bistå någon annan i dessa avseenden. En filosofisk expert kan använda sig av relevant filosofisk teori, men fokus ligger inte på att förklara den (även om det kan bara en bieffekt). Filosofiexpertens främsta redskap är de generiska intellektuella verktyg alla filosofer använder när de bedriver filosofi, nu bara använda för att lösa någon (icke-filosofisk) praktisk frågeställning: argumentationsanalys, begreppsanalys, logik, med mera. Mer om vad detta arbete kan innebära följer lite längre fram.

Jag själv har agerat expert sedan min doktorandtid, då främst till olika myndigheter och offentliga institutioner i Sverige och utomlands, men också till intresse- och branschorganisationer. Eftersom min främsta expertis är praktisk eller tillämpad etik har det mest handlat om begrepps-, etik och värdefrågor inom sjukvårdens praktik, hälso-, miljö- och teknik- och vetenskapspolitik. Men filosofer agerar också experter om strategier för företag och ideella eller offentliga organisationer, ekonomisk, forsknings- eller utbildningsstrategi, samt allmänrättsliga problem, t ex avseende utformning och uttolkning av regler och lagar med uttalat moraliska innehåll (som djur-, forskningsetik-, likabehandlings-, hatbrotts- och hetslagar).

Med tiden har jag börjat urskilja fyra sorters huvudsakliga bidrag av filosofisk expertis. Alla anknyter till filosofins roll att bearbeta frågor som läggs åt sidan, lämnas öppna eller antas vara lösta i andra sammanhang. Två av bidragen handlar om att öka förståelse av oklart uppfattade förhållanden eller föreställningar, eller komplexa och/eller till synes motsägelsefulla (och därmed svåröverskådliga) system av idéer och föreställningar. När problemet är oklarhet använder filosofen argumentations- och begreppsanalys för att beskriva mer exakt vad som är oklart, hur oklarheten på olika vis kan mildras och hur valet av preciseringar påverkar det praktiska utfallet i form av verksamheter, strategier eller enskilda beslut. Vid komplexitet och misstänkt motsägelsefullhet, beskriver analysen hur spänningarna mellan olika idéer, hänsyn och överväganden ser ut, och hur dessa skulle kunna hanteras på olika sätt. De andra två typerna av bidrag innebär att den filosofiska expertisen används för att inte bara beskriva ett problem och dess möjliga lösningar, utan även bidra till lösningar. Detta sker genom konstruktion av begrepp och argumentationer som passar uppdragsgivarens grundläggande premisser och det praktiska problemets givna förutsättningar.

Den beskrivande uppgiften har i min egen gärning kommit till uttryck i analyser av svensk jordbruks- och hälsopolitik för olika myndigheter, i statliga utredningar om forskningsetik och abort, i en rapport till Schweiziska federala regeringen om regleringen av ny bioteknik, Västragötalandsregionens arbete med prioritering av nya läkemedel och, nu senast, en centraleuropeisk expertgrupp för folkhälsoetik i hanteringen av Covid-19. De fall där jag aktivt bidragit med lösningar kan exemplifieras med flera statliga utredningar om regleringen av reproduktions- och genteknik, integrering av etik i myndighetsbedömningar av evidens, förslag till gemensamma begrepp för europeisk hatbrottspolitik samt praktiska åtgärder för företag, myndigheter, och regering för att stärka leveranssäkerhet för läkemedel och bättre hantering av antibiotikaresistens. Arbetet har i många fall skett i intensiv samverkan med andra experter och alltid med praktiskt verksamma inom det aktuella området och/eller organisationen.

Ibland kan som sagt filosofisk teori komma till nytta i dessa arbeten, beroende på vad slags verksamhet eller organisation det gäller. Men målet är inte att undervisa mottagaren om hela den filosofiska teorikartan som skulle kunna tänkas ha bäring på området. Den filosofiska experten plockar ut det som kan bidra till lösning av den praktiska fråga det gäller, på de villkor uppdragsgivaren ställt upp.

Det här gör att det inom den akademiska filosofin ibland kan uppfattas som kontroversiellt att agera expert. Och förvisso finns här viktiga frågor att ta ställning, inte minst om för vilka syften och vilka uppdragsgivare och på vilka villkor det är ansvarsfullt att bidra med expertis. En annan konsekvens av expertrollen är att filosofen måste orientera sig aktivt mot konstruktivt samarbete med andra perspektiv inom vetenskapen och samhället. För min egen del har detta varit berikande på flera sätt, inte minst genom att det tvingat mig att öka min förståelse för hur samhället, andra forskningsområden och olika organisationer fungerar.


Webbsida med mer information om och länkar till de expertuppdrag som beskrivs i texten: https://www.gu.se/om-universitetet/hitta-person/christianmunthe

%d bloggare gillar detta: