När Simone de Beauvoir började arbeta med Det andra könet hade hon inte någon känsla av att det begränsat henne att vara kvinna, trots att mycket av det hon skrev rörde ett mansdominerat ämne som filosofin. Hon kallade sig inte heller så gärna för filosof, och ännu mindre feminist (eller om det var tvärtom).

Men även om verket från 1949 utgår från ett klassiskt feministiskt perspektiv som strävar efter att med lagändringar och politiska verktyg ge kvinnor möjligheter att utbilda sig, delta i det politiska livet, yrkesarbeta och leva utan förmyndarskap, så är det mest nyskapande med verket att hon visar hur de samhällsstrukturer kvinnor vill ha tillgång till är präglade av ett system där kvinnan är underordnad mannen genom tänkandets själva former. Kvinnan är inte bara det andra könet, utan hon är könet, menar Beauvoir, representant för den besvärliga kroppen med dess oregerliga känslor och fortplantningsmekanismer, medan mannen är det neutrala, det universella, det för människan utmärkande. Ojämlikheten mellan könen har kommit att framstå som en naturlig ordning, samtidigt som mannen genom sitt förnuft förutsätts kunna höja sig över naturen. Kvinnan å sin sida har fått som uppgift att underhålla naturens fortgång: omsorgen om barnen, familjen, hemmet.

På det viset föregriper Beauvoir den rörelse som från 1980-talet och framåt föddes just ur frågan varför det finns så få kvinnor i filosofin och om det har med ämnets karaktär att göra. Feministiska filosofer som Michèle Le Dœuff, Genevieve Lloyd och Linda Martín Alcoff började då undersöka förnuftsbegreppet samt teorier om kunskap och objektivitet och pekade på en systematisk dualism i den filosofiska traditionen, där kvinnan förknippas med den underordnade sidan av verkligheten.

De ifrågasatte detta ”manliga” förnuft, som konstruerats i motsättning till sinnlighet, känslor och kropp, och menade att vi måste omforma våra begrepp om förnuft och kunskap. I stället för en idé om tänkandet som distanserat, ”renat” från det kroppsliga, har feministiska filosofer framhävt kunskapen som nödvändigtvis kroppsligt och socialt situerad. Några tidiga feminister ville förkasta objektivitetsbegreppet som sådant, men främst handlade den feministiska kritiken om att betona komplexiteten i våra föreställningar om rationalitet, kunskap och objektivitet. Den visade att dominansen av en viss social grupp – vita män ur de högre samhällsklasserna – inom filosofi och vetenskap lett till en skevhet i många av de teorier som förts fram och alltså en till mindre grad av objektivitet.

De feministiska tänkare som betonar kunskapens situering kan grovt indelas i två kategorier: å ena sidan de som i likhet med Nancy Hartsock eller Sandra Harding förfäktar någon form av ståndpunktsteori, som innebär att personers sociala utgångspunkt har betydelse för kunskapen. En underordnad position är en begränsning av kunskapen så länge den förhindrar tillgång till högre utbildning och yrkesverksamhet, men kan i det skede då kvinnor uppnått mer grundläggande jämställdhet innebära en epistemisk fördel. Yrkesarbetande kvinnor har i ett samhälle där den överväldigande delen av barnuppfostran och omsorg om andra fortfarande vilar på kvinnor specifika erfarenheter, och får därför en mer fullständig bild av samhällsordningen.

Själva erfarenheten av underordning gör också att kvinnor behöver inta flera synvinklar, både de under- och de överordnades perspektiv, och detta främjar en kritisk reflexion över hur könsidentiteter struktureras av maktförhållanden i samhället. Det är alltså inte det faktum att man råkar födas med en kvinnlig anatomi som ger det epistemiska privilegiet, utan det måste erövras genom att man gemensamt med andra skärskådar de egna erfarenheterna och artikulerar dem till ett kritiskt perspektiv. Ståndpunktsteorin har vidareutvecklats av svarta feminister som Patricia Hill Collins, och mer allmänt ur ett intersektionellt perspektiv där man utgår från samverkan av kön, klass, ras, sexualitet osv.

Å den andra sidan har vi de feministiska kunskapsteoretiker som ser sin forskning som del av en empiriskt baserad vetenskap, och som man brukar kalla feministiska empirister. De studerar exempelvis hur normer och stereotypiska föreställningar om kön inverkar på våra kunskapsprocesser, och hur forskning har påverkats av det faktum att kvinnor (och andra marginaliserade grupper) historiskt sett varit förhindrade att delta i dess utveckling. Snarare än att försöka undanröja de värderingar som lett till skevhet i vetenskapliga resultat argumenterar feministiska empirister för att man måste acceptera att värderingar har betydelse i vetenskaplig verksamhet. Ett bättre sätt att åstadkomma objektivitet är då social mångfald bland forskare: filosofer som Helen Longino och Lynn Hankinson Nelson är kritiska mot synen på kunskapssökande som en individuell verksamhet, och framhäver att vetenskapen är en social praktik. Objektivitet åstadkoms i en social gemenskap och mångfald ger, som Naomi Oreskes framhäver, ”epistemisk styrka”.

Ett exempel på hur bristen på mångfald påverkar forskning ges av beteendeendokrinologin. På 1940-talet försökte forskare förstå hur det kom sig att rhesusapors sexuella aktiviteter var som mest intensiva när honorna hade ägglossning. Hur kunde hanarna veta att de skulle försöka fortplanta sig just då? Först mer än 30 år senare, när en stor mängd kvinnor kommit in i disciplinen, såg man – på grundval av samma evidens – att det faktiskt var honorna som tog initiativ till parningsakten. Föreställningen om mannen-hanen som den aktiva parten hade hindrat forskarna från att se vad som faktiskt pågick.

Till en början stod de två huvudriktningar jag skissat ovan, feministisk ståndpunktsteori och feministisk empirism, i motsättning till varandra. Men kritik från bland annat rasifierade feminister och feminister från det globala syd pekade på att den akademiska feministiska teorin riskerar att själv bli en förtryckande struktur om den inte tar hänsyn till variationsrikedomen av kvinnors erfarenheter. I dag har därför sådana övergripande teoretiska oenigheter i hög grad övergivits till förmån för en insikt om att kunskapens situering medför en mångfald av ståndpunkter, och att partiskhet, som Elizabeth Anderson skriver, ibland kan vara en vetenskaplig tillgång.