Gloria Mähringer undervisar och har doktorerat i praktisk filosofi vid Lunds universitet. Här försöker hon förklara vad feministisk filosofi är, hur den feministiska rörelsen har påverkat filosofiskt tänkande och varför den feministiska filosofins prestation går långt bortom feminismen i den snäva bemärkelsen.
Feminismen, definierad som en rörelse med syfte på att blottlägga och bekämpa kvinnors underkastelse i samhället, har påverkat filosofiska teoribildningar på olika sätt. I en rad filosofiska delområden har feministiska perspektiv ifrågasatt grundläggande antaganden, och inte bara belyst tidigare förbisedda problem. Det kan därför vara vilseledande att betrakta feministisk filosofi som ett delområde inom disciplinen med ett särskilt intresse för kvinnor eller ”kvinnliga problem”. Bättre är att betrakta feministisk filosofi som ett kritiskt tillvägagångssätt – ett tillvägagångssätt inspirerat av erfarenheter av förtryck och underkastelse – som har reformerat hela disciplinen inifrån.
Här vill jag belysa några av de feministiska filosofernas viktigaste prestationer och peka ut hur de har bidragit till en mer adekvat verksamhet inom filosofin som helhet – en prestation som går långt bortom kvinnoemancipation, och öppnar möjligheter för mer avancerade, inkluderande och kulturövergripande filosofiska diskussioner.
Under de senaste decennierna har feministisk filosofi trängt in i nära nog alla filosofins stora forskningsområden, såsom etik, politisk filosofi, epistemologi, vetenskapsfilosofi, metafysik, estetik och religionsfilosofi. Till exempel brukade etiska och politiska teorier inom den västerländska tanketraditionen utgå från relationer mellan oberoende aktörer som eftersträvar personlig autonomi eller vill maximera egennyttan. Denna bild modellerades efter relationerna mellan vita, vuxna män i patriarkala samhällen. Bilden förbiser däremot det ömsesidiga beroende, det djupa behovet av förtroende och förståelse, som präglar vardagliga relationer för de flesta människor inkluderat kvinnor i traditionella samhällen, barn, människor med funktionshinder och äldre (t.ex. Annette Baier; Seyla Benhabib). Därmed har traditionell västerländsk etik och politisk filosofi förbisett en hel del av människans centrala erfarenheter och vardagsproblem. Är det, mot denna bakgrund, rimlig att utgå från ömsesidigt oberoende som standard, som utgångspunkt för moralisk och politisk resonerande – och behandla alla andra mänskliga situationer som avvikelser eller särfall, eller inte alls? Den feministiska filosofin har uppmärksammat denna försummelse i filosofitraditionen.
Ett liknande problem har upptäckts för begreppen ”objektivitet”, ”opartiskhet” och ”abstraktionsförmåga” – ideal som styr inom epistemologin och vetenskapsfilosofin. Men vems sätt att tänka är det som tjänar som modell eller utgångspunkt för dessa ideal? Genom att ställa denna fråga har feministisk filosofi bidragit till att avslöja det mest invecklade hotet mot verklig objektivitet i tänkandet. För att uppnå en så omfattande och genomträngande syn på verkligheten som möjlig, enligt feministiska epistemologer, får man inte förlita sig enbart på sitt eget förnuft, utan måste tvärtemot öppna sig för upplevelsen av andra människor – särskilt upplevelsen av marginaliserade personer. Feministisk ståndspunktsteori, till exempel, som angriper traditionella idéer om objektivitet och rationellt tänkande, vill oftast inte främja relativism eller subjektivism, utan ta oss ett steg närmare till att se världen som den objektivt är.
Långt från att göra vetenskapen ”mjukare” eller mer ”känslobetonad”, kräver feministisk ståndpunktsteori, för att tala med Nancy Hartsock, en rigorösare, obekvämare och anspråksfullare vetenskapspraktik. En vetenskapspraktik som betonar den stora svårigheten med att se världen som den är. En vetenskapspraktik som erkänner till vilken grad vår syn på världen påverkas av privilegier eller positioner som är ett särfall snarare än det mest naturliga epistemiska läget. Det betyder såklart inte att en människa som resonerar utifrån politiskt underläge eller epistemisk marginalisering alltid har rätt. Men det betyder ändå att vägen till den rätta tolkningen är en bristfällig process som lyckas bäst med inkluderande samtal och kollektiva ansträngningar, till skillnad från idealet om den oberoende, ensamt verksamma vetenskapsmannen som dominerade kulturen långt in på 1900-talet.
Inom den nyare filosofihistorien har diskussionen om kön eller genus, förknippad med feminismen i den snäva bemärkelsen, fungerat som ett paradigmatiskt exempel för underkastelse och uteslutande i en bredare bemärkelse. Den ökade medvetenheten om hur tolkning och begrepp påverkas av ojämlikhet har satt igång en kritisk omvälvning som är mycket mer grundläggande än köns- eller genusfrågorna själva. Den medvetenhet som feminismen skapade har fått betydelse för olika sociala grupper och även informerat arbeten om estetik, konst, teologi, religion och andra viktiga frågor. Inte minst får man nämna den stora produktiviteten som feministiska perspektiv har främjat inom social metafysik, gällande undersökningen av sociala kategorier, sociala fakta eller vad det kan betyda att säga att någonting är ”socialt konstruerat” (t.ex. Sally Haslanger; Àsta). Man får inte heller glömma att feministisk filosofi med sina begreppsliga verktyg har bidragit till att främja postkolonial teoribildning och mynta begreppet ”epistemisk orättvisa” – ett tvärvetenskapligt användbart begrepp för att påpeka ojämlikhetens och fördomars inverkan på kunskapsresurser.
För att ge ett kort svar på vad ”feministisk filosofi” är skulle jag säga att det är ett metodiskt kritiskt tillvägagångssätt som kan användas i nästan alla filosofiska discipliner, och som oftast även har betydelse i tvärvetenskapliga sammanhang. Detta märks inte minst när man tittar på situationen i Sverige där feministisk filosofi har rönt nästan större framgång och betydelse inom discipliner som bland annat kulturvetenskap, mänskliga rättigheter och utbildningsvetenskap än på filosofiska institutioner.
1 kommentar
Kommentarer är stängda.