Erik Malmqvist (@erik_malmqvist, Göteborgs universitet) och András Szigeti (Linköpings universitet) är båda universitetslektorer som forskar och undervisar inom praktisk filosofi. De är aktuella med en samförfattad forskningsartikel som rör etik och exploatering (eller utnyttjande), och ger här en allmän introduktion till moraliska frågor om exploatering.
De flesta är nog eniga om att det är moraliskt fel att exploatera – eller utnyttja – andra människor. Vi upprörs exempelvis när vi får veta att våra kläder eller telefoner har producerats i låginkomstländer av människor som slitit under obekväma och osäkra förhållanden för blygsam lön. Det är emellertid inte så lätt att förklara varför exploatering är fel, hur fel det är eller hur exploaterande relationer bör förhindras eller reformeras.
Delvis har dessa svårigheter att göra med det faktum att offret i många (om än långt ifrån alla) fall gynnas av och frivilligt går med på att utnyttjas. Det är förstås illa att få blygsamt betalt för hårt och farligt arbete, men det är ännu värre att gå arbetslös och inte kunna försörja sin familj. När alla alternativ är sämre har alltså arbetaren goda skäl att samtycka till att utnyttjas.
Vad (om något) är det som gör exploatering moraliskt fel i sådana fall? Ett svar är att utbytet leder till en orättvis fördelning. Arbetaren tjänar visserligen på att utnyttjas, men hen tjänar för lite i förhållande till den uppoffring hen gör och till vad arbetsgivaren tjänar. Ett annat svar är att arbetaren används enbart som ett medel för arbetsgivarens syften, i strid mot det förbud mot sådan instrumentalisering som många filosofer i Immanuel Kants efterföljd förfäktat. Ett tredje är att denna typ av utbyte innebär ett slags maktmissbruk: genom att nyttja sin förmåga att erbjuda eller neka arbetaren ett levebröd gör arbetsgivaren hen till sin tjänare.
Oavsett varför exploatering är fel kan en fråga sig om det egentligen är allvarligt fel. Vi tenderar att starkt klandra företag som utnyttjar fattiga och utsatta arbetare, även om arbetarna vinner på och frivilligt låter sig utnyttjas. Men vi klandrar normalt inte företag som inte erbjuder fattiga och utsatta människor något arbete alls. Detta trots att de senare skulle vinna på och frivilligt gå med på att anställas, även under exploaterande former. Somliga menar att detta är inkonsekvent. Det är rimligen värre att lämna jordens fattiga åt sitt öde än att ingå ömsesidigt gynnande och frivilliga (om än exploaterande) relationer med dem.
Om vi trots detta (som författarna till denna text) anser att exploatering är allvarligt moraliskt fel så bör vi rimligen vilja att exploaterande relationer förhindras eller reformeras. Men hur bör detta ske? Rena förbud kan vara kontraproduktiva. Att neka människor möjligheten att låta sig utnyttjas när utnyttjandet är frivilligt och alla alternativ är sämre riskerar att stjälpa snarare än hjälpa. Ofta är förebyggande åtgärder bättre. Dessa angriper det fundamentala förhandlingsunderläge, alltså den brist på rimliga alternativ, som gör människor sårbara för exploatering. Hit hör olika former av sociala skyddsnät. Om arbetaren inte behöver se sin familj svälta om hen blir arbetslös så behöver hen inte gå med på att arbeta under exploaterande villkor. Fackföreningar är ett exempel på en annan slags förebyggande åtgärd. Genom att tillsammans vägra att låta sig utnyttjas kan arbetarna förmå sina arbetsgivare att erbjuda icke-exploaterande anställningsformer.
Förebyggande åtgärder låter sig dessvärre inte alltid genomföras, och även när de finns på plats är de inte alltid effektiva. När exploatering inte kunnat förebyggas har de som utnyttjat andra en moralisk skyldighet att rätta till saker och ting i efterhand. Delvis är detta en fråga om att kompensera offret. Kompensation för exploatering skiljer sig dock från andra former av kompensation då det inte handlar om att återställa offret till den situation hen befann sig i tidigare. Eftersom offret gynnats av utbytet så skulle detta innebära en försämring. Snarare handlar det om att ytterligare gynna offret eller, mer precist, om att försätta hen i den situation hen skulle ha befunnit sig i om utbytet hade varit icke-exploaterande.
Kompensation är emellertid inte tillräckligt för att ställa exploatering till rätta. Skälet är offret inte bara nekats något som hen har rätt till. Exploatering skadar också mellanmänskliga relationer genom att parasitera på moraliskt tveksamma former av sårbarhet och ojämlikhet. För att reparera denna typ av skada krävs att de som utnyttjat andra dels uppriktigt erkänner att de handlat fel, dels motverkar den sårbarhet och ojämlikhet som gjort exploateringen möjlig.
I dagens globala ekonomi tenderar exploaterande relationer att vara komplexa. Exempelvis är företag som utnyttjar arbetare i låginkomstländer ofta underleverantörer till multinationella bolag, som via leveranskedjor som involverar flera mellanhänder tillhandahåller billiga produkter till konsumenter i höginkomstländer. Vilka av dessa parter är moraliskt ansvariga för att arbetarna utnyttjas? Vilka bör agera för att förebygga eller reformera den exploaterande relationen? I slutändan kanske dessa frågor angår oss alla.
