Signe Savén (@SavenSigne) är doktorand i praktisk filosofi vid Lunds universitet och fellow vid Forethought Foundation for Global Priorities Research. Hon forskar inom globala prioriteringar, med särskilt fokus på huruvida framtiden är det viktigaste prioriteringsområdet.
Om vi begrundar hur världen ser ut är det enkelt att hitta exempel på saker som skulle kunna vara bättre – i många fall mycket bättre. Människor svälter och drabbas av sjukdomar som enkelt kan förhindras, djur lider i djurfabriker, och vår teknologiska utveckling och alla risker som följer med den kan leda till mänsklighetens undergång. Det finns åtskilliga exempel på sådant som kan bli bättre, men dessa tre påverkar så passa många (potentiella) kännande varelser att de förtjänar att lyftas fram som extra viktiga. För de som vill använda en del av sina begränsade resurser för att förbättra världen så mycket som möjligt uppkommer i ljuset av detta frågan om vad de bör prioritera.
Standardmetoden för de som vill få till en maximal förbättring är att beräkna det förväntade värdet av olika alternativ och sedan välja det eller de alternativ som har ett så högt förväntat värde som möjligt. I korthet, det område med störst förbättringspotential är det som bör prioriteras.
Men hur ska värdet av en stor förbättring avseende global fattigdom och hälsa jämföras med en stor förbättring avseende djurs välfärd eller en stor förbättring anseende våra möjligheter att överleva och skapa en bra framtid för kommande generationer? Olika etiska teorier ger olika svar, och jag tror att de flesta delar intuitionen att alla dessa saker spelar roll, men att få har intuitioner om hur stor roll de spelar i förhållande till varandra. Förenklat uttryckt kan vi tänka på problemet i termer av osäkerhet avseende värdet av olika alternativ, där nu existerande människors välfärd ställs mot nu existerande djurs välfärd, som ställs mot välfärden hos potentiella framtida människor och djur.
En annan viktig fråga är huruvida att maximera förväntat värde är den beslutsmetod som bör användas för att fastställa vad som ska prioriteras. Om det är lika bra att höja välfärden hos människor som nu existerar som se till att det i framtiden existerar människor med liv som är värda att leva, kan vi snabbt landa i en slutsats som flera antagligen upplever som väldigt kontraintuitiv. Antalet potentiella framtida människor kan uppskattas vara så enormt mycket större än antalet nuvarande människor (se exempelvis Nick Bostrom). Därför krävs endast en pytteliten sannolikhet att dessa potentiella människor får existera och leva liv som är värda att leva för att det förväntade värdet av att prioritera dem ska få det förväntade värdet av att prioritera nu existerande människor att verka försumbart. Detta brukar beskrivas som en form av fanaticism – att låta en näst intill försumbar sannolikhet för något extremt bra avgöra vad som bör göras, hur osannolikt det än är att det faktiskt kommer att inträffa.
Ytterligare ett problem är hur vi ska handskas med den osäkerhet vi står inför när det gäller att försöka förutse effekterna av olika handlingsalternativ. Fokuserar vi på att förbättra välfärden för nu levande människor eller djur finns det relativt robust data (se exempelvis GiveWell och Animal Charity Evaluators), men om vi vill fokusera på att skapa en bra framtid för kommande generationer är det extremt oklart hur vi bör gå tillväga. Om vi tar denna osäkerhet i beaktande uppkommer frågan hur vi kan vara tillräckligt säkra på att något vi gör nu kommer att ha en positiv påverkan på huruvida det finns framtida människor vars liv är värda att leva. Fokuserar vi på potentiella framtida människor och deras välfärd finns en risk att vi gör mer skada än nytta, dels genom att oavsiktligt göra framtiden sämre, dels genom att resurser som hade kunnat användas för att förbättra saker här och nu slösas bort genom att investeras i extremt osäkra framtidsprojekt.
Betyder detta att vi bör prioritera att höja välfärd här och nu framför potentiell framtida välfärd? Nej, det betyder att det är oklart vad vi bör prioritera, eftersom det är oklart hur vi ska väga samman olika skäl. Så vad ska de som vill använda en del av sina begränsade resurser för att förbättra världen så mycket som möjligt göra? Några kanske känner sig tillräckligt säkra för att välja en direkt världsförbättrande insats, vare sig den fokuserar på att skapa förbättring här och nu eller i framtiden. Andra kanske arbetar efter hypotesen att det bästa är att investera sina resurser och få dem att växa för att sedan dela upp dem mellan olika alternativ, istället för att välja ett enda. Och vissa kanske tror att det vi nu bör göra är att lägga resurser på forskning för att lära oss mer och därefter kunna göra bättre prioriteringar. Personligen faller jag mestadels i den sistnämnda kategorin.
Globala prioriteringar är ett nytt forskningsfält, som inspirerats av effektiv altruism-rörelsen och dess grundläggande fråga om vad de som vill göra världen så bra som möjligt bör prioritera att göra. Fältet drivs framåt med The Global Priorities Institute (GPI) i spetsen. GPI är ett tvärvetenskapligt forskningscentrum som bildades 2018 vid Oxfords universitet. Centret syftar till att bedriva forskning inom området globala prioriteringar, samt att föra samman forskare från olika delar av världen som delar detta forskningsintresse. För mer om globala prioriteringar, se A research agenda for the Global Priorities Institute.
