När tillräckligt många agerar på ett visst sätt kan dåliga konsekvenser uppstå trots att ingen enskild persons agerande gör någon skillnad. Ta klimatförändringarna som exempel. Om tillräckligt många använder sin bensindrivna bil leder detta till klimatförändringar trots att ingen enskild biltur gör någon relevant skillnad för klimatet. Sommaren kommer vara lika varm och torr (eller blöt och kall) oavsett om just jag tar bilen till affären eller inte. Andra exempel med samma problematik är källsortering, vattenbrist och trafikstockningar.

I dessa situationer kan varje enskild person resonera på följande sätt:

Jag har bara skäl att låta bli att göra en handling om min handling gör någon skillnad för utfallet.

Att jag tar bilen till affären gör ingen skillnad för klimatet.

Eftersom min handling inte gör någon skillnad för klimatet så har jag inget klimat-relaterat skäl att låta bli att utföra den.

Kanske har du till exempel tänkt såhär någon gång: Det gör ingen skillnad om jag köper konventionellt odlade bananer eller rättvisemärkta bananer. Ingen bananodlare kommer få lida bara för att just jag köper konventionellt odlade bananer. Så varför skulle jag välja rättvisemärkta bananer?

Vi kan kalla detta sätt att resonera för ineffektivitetsargumentet. Problemet är att om alla resonerar på detta sätt kommer vi oundvikligen få dras med kollektiva skador. Bananodlarna kommer få lida, haven kommer bli utfiskade och klimatet kommer gå åt skogen.

Det är lätt att tro att de som tar bilen till jobbet, handlar konventionellt odlade bananer eller tar extra långa duschar (eller liknande) är egoister. Kanske är de det. Men även den mest inbitne konsekventialist skulle ha svårt att förklara varför man exempelvis har klimatrelaterade skäl att låta bli att ta bilen till jobbet. Att ta bilen till jobbet gör ju ingen skillnad för klimatet, så varför skulle en konsekventialist låta bli? Hur skulle någon som menar att enbart konsekvenser är relevanta för hur man bör agera fördöma ett agerande som inte har några negativa konsekvenser?

I en uppmärksammad artikel argumenterar Walter Sinnott-Armstrong för att vi (som enskilda personer) faktiskt inte har några klimatförändringsrelaterade skäl att låta bli att ta bilen. Klimatförändringarna måste i stället lösas kollektivt, av staten. Många skulle nog hålla med. Problemet är att vi stöter på ineffektivitetsargumentet igen, fast i en annan form. Var och en av oss kan nämligen tänka: Varför skulle jag ha något skäl att rösta på ett parti som vill göra något åt klimatförändringarna? Min röst kommer ändå inte göra någon skillnad. Och förresten spelar det på det hela taget ingen roll vad Sverige har för klimatpolitik. Klimatförändringarna kommer inträffa oavsett vad vi gör här i Sverige.

Kanske tänker du nu att det måste vara något fel på ineffektivitetsargumentet. Det är väl klart att vi har skäl att minska våra utsläpp, gå och rösta och köpa fair-trade-bananer? I sådana fall håller jag med. Det svåra är att förklara varför vi har dessa skäl om våra handlingar inte gör någon skillnad. Det är det som gör ineffektivitetsargumentet så intressant.

Många har försökt ge icke-konsekventialistiska förklaringar till varför vi har skäl att låta bli att ta bilen, varför vi bör rösta på ett visst parti, och så vidare, trots att det vi gör inte gör någon skillnad. Exempelvis menar en del att vi alla har skäl att låta bilen stå eftersom det vore orättvist om vissa av oss offrar sig och åker kollektivt medan andra fortsätter att ta bilen. Var och en måste dra sitt strå till stacken, så att säga. Men liknelsen haltar. Ett strå gör trots allt en viss skillnad för stacken, men om ineffektivitetsargumentet stämmer gör en sväng med en fossildriven bil inte någon skillnad alls för klimatet.

För att förklara varför det är orättvist att vissa personer bidrar men inte andra måste vi först förklara på vilket sätt varje enskild handling bidrar till utfallet. Problemet är att det här för oss tillbaka till ruta ett. Hur kan en enskild handling bidra till utfallet om den inte gör någon skillnad?

I vissa fall kanske en enskild handling kan göra skillnad. Ditt köp av rättvisemärkta bananer var kanske precis det som behövdes för att en bananodlare som erbjuder rättvisa anställningsvillkor skulle anställa en bananplockare extra inför nästa säsong. Om ett köp kan göra en skillnad biter inte ineffektivitetsargumentet – vi har skäl att köpa rättvisemärkta bananer eftersom det finns en chans att vårt köp gör skillnad!

I andra fall är det svårt att avgöra om en enskild handling kan göra en skillnad. Klimatförändringarna hör nog vid närmare eftertanke hit. En sväng med bilen gör ju en liten skillnad för hur mycket växthusgaser det finns i atmosfären, men det är oklart om en enskild biltur skulle kunna göra någon skillnad för hur mycket havsnivån höjs eller för hur allvarlig torkan blir en specifik sommar. För att inte fastna i empiriska detaljer brukar filosofer ofta använda mer abstrakta och renodlade exempel när de diskuterar ineffektivitetsargumentet, till exempel Derek Parfits (1984) fall om de ofarliga torterarna.

De ofarliga torterarna: Tänk dig en person som sitter fastspänd i en maskin. Maskinen har 1000 strömbrytare. När en strömbrytare slås på går en svag ström genom kroppen på den fastspända personen. Tusen personer har fått var sin strömbrytare tilldelad sig. De slår i tur och ordning på sina strömbrytare, och strömmen som går genom den fastspända personen ökar gradvis. Innan den första strömbrytaren slås på känner den fastspända personen ingen smärta alls. Strömmen från en enskild strömbrytare är så svag att den inte kan uppfattas, men när alla 1000 strömbrytare är påslagna går en stark ström genom den fastspände som då känner en obeskrivlig smärta.

Det verkar som att torterarna gör något fel. Samtidigt är det svårt att förklara varför de gör fel. Att slå på en strömbrytare gör ju ingen märkbar skillnad i smärta, och skillnader som är så små att de inte ens är märkbara kan väl inte vara moraliskt relevanta?

Alastair Norcross (1997) och Shelly Kagan (2011) argumenterar för att den här situationen är omöjlig. Någon strömbrytare måste nödvändigtvis göra en märkbar skillnad. Säg att vi frågar den fastspände efter varje påslagen omkopplare om han känner någon smärta. I början svarar personen såklart ”Nej”. Men vid någon punkt måste han börja svara ”Ja”, annars skulle han ju fortsätta svara ”Nej” tills alla 1000 strömbrytare är påslagna. Och detta kommer ju inte hända. När alla strömbrytare är påslagna har han extremt ont och kommer svara ”Ja” på vår fråga. Därför finns det nödvändigtvis någon strömbrytare som gör att offret svarar ”Ja” istället för ”Nej”.

Det är tveksamt om det här argumentet håller. Som Julia Nefsky (2012) påpekar kan vi inte anta att den fastspändes svar säger speciellt mycket om vad han känner om vi tvingar honom att svara antingen ”Ja” eller ”Nej”. Hade vi tillåtit honom att svara mer nyanserat hade han förmodligen gjort det.

Som du säkert förstår finns det en uppsjö av invändningar till ineffektivitetsargumentet, och en uppsjö av motargument mot dessa invändningar. Jag har varken kunnat ta upp alla invändningar, eller gjort fullständig rättvisa åt de invändningar jag har tagit upp. Jag tänkte avsluta med att kort nämna två lösningar som verkar mer lovande än andra.

För det första kanske även omärkbara effekter kan vara moraliskt relevanta. Möjligen räcker det att effekterna är mätbara, som Kristin Shrader-Frechette (1987) säger. I sådana fall skulle det kunna vara moraliskt relevant att slå på en strömbrytare i exemplet om de ofarliga torterarna trots att det inte gör någon skillnad som offret kan uppfatta. Det räcker att vi kan uppmäta en skillnad, till exempel i den ström som går genom kroppen på den fastspända personen, eller i de signaler som går genom hans nervbanor. (Jag kan rekommendera Zach Barnetts utmärkta och korta artikel ”No Free Lunch” om du vill veta mer om varför även omärkbara skillnader kan vara moraliskt relevanta.)

För det andra är det kanske möjligt att man kan bidra till ett problematiskt utfall även om man inte gör någon skillnad för om det inträffar eller inte. Att slå på en strömbrytare kanske inte gör någon skillnad för vad offret känner, men det är ett steg i fel riktning. Likadant, att vattna sina dahlior en varm sommardag när vattenbrist hotar kanske inte gör någon skillnad för om det blir vattenbrist eller inte, men det är ett steg i fel riktning.

Möjligen visar det sig att ineffektivitetsargumentet överlever också dessa invändningar. Troligtvis kommer vi behöva fortsätta diskutera detta argument en lång tid framöver.

Referenser

Barnett, Zach (2018) ”No free lunch: The significance of tiny contributions”. Analysis 78: 3-13.

Kagan, Shelly (2011) ”Do I make a difference?” Philosophy & Public Affairs 39: 105-41.

Nefsky, Julia (2012) ”Consequentialism and the problem of collective harm: A reply to Kagan”. Philosophy and Public Affairs 39: 364-95.

Norcross, Alastair (1997) ”Comparing harms: Headaches and human lives”. Philosophy & Public Affairs 26: 135-67.

Parfit, Derek (1984). Reasons and persons. Oxford: Clarendon Press.

Shrader-Frechette, Kristin (1987) ”Parfit and mistakes in moral mathematics”. Ethics 98: 50-60.

Sinnott-Armstrong, Walter (2005) ”It’s not my fault: Global warming and individual moral obligations”. Perspectives on climate change, red. Walter Sinnott-Armstrong och Richard Howarth, 221–53. Amsterdam: Elsevier.