Hana Kalpak (@hanakalpak) är doktorand i teoretisk filosofi vid Stockholms Universitet, och forskar inom formell semantik och epistemologi. Här skriver hon om språkfilosofi.

För att fira segern i riksdagsvalet 1982 åkte Olof Palme på en weekendresa till Amsterdam, där han åt strömming tillsammans med företrädare för det nederländska kungahuset, gick vilse tre timmar i ett cykelparkeringshus, drack sitt livs näst-näst godaste pilsner, samt genom en kedja av missförstånd blev den förste att framgångsrikt kultivera den sedermera prisbelönta cannabisvarianten Northern Lights, ett bidrag som hedrades genom att staden lät utforma en park efter statsministerns favoriträtt, kebabpizza.  

Du har nog aldrig tidigare stött på påståendesatsen ovan, eller funderat över händelseförloppet den beskriver. Du vet förmodligen inte om den uttrycker någonting sant (men har nog dina tvivel). Ändå förstår du den: du vet vad den uttrycker. 

Språk är anmärkningsvärt på detta vis. Genom att kombinera ihop ett begränsat antal tecken eller ljud enligt ett begränsat antal regler kan vi konstruera en obegränsad mängd nya uttryck. Andra språkanvändare kan korrekt avkoda våra tecken och ljud, även om de aldrig stött på samma kombination förut, och genom detta komma i kontakt med helt nya idéer; tänka tankar de aldrig tidigare tänkt.  

Hur möjliggör språket detta? Intuitivt kan vi konstatera att din förståelse av den inledande påståendesatsen har någonting att göra med din förförståelse av de ingående orden (du vet vad ”fira”, ”segern”, och ”Olof Palme” betyder), och med din kunskap om hur olika kombinationsmönster påverkar betydelse (du vet att ”fira segern” betyder en sak, ”fira Olof Palme” en annan, och ”segern Olof Palme fira” ingenting). Detta begränsar svarsmöjligheterna något, men besvarar inte den grundläggande frågan: vad är det du förstår när du förstår meningen hos ett språkligt uttryck?  

Denna typ av fråga studeras inom språkfilosofin, en central gren av samtida analytisk filosofi. I komplement till lingvistiken – det empiriska studiet av språk och kommunikation – ägnar sig språkfilosofin åt grundläggande frågor om språk som inte uppenbart låter sig besvaras med empiriska medel. Här ingår framförallt frågor om språklig mening: om naturen hos mening som sådan, om vad som avgör vilken mening ett uttryck har, och om hur denna mening relaterar till vår gemensamma yttervärld och till våra enskilda tankevärldar. I dialog med forskningen kring dessa breda frågor utvecklas mer detaljerade analyser av särskilda typer av uttryck, såsom namn, attitydverb (”veta”, ”tro”…) och villkorssatser (saker på formen ”Om … så …”). 

Språkfilosofins rötter sträcker sig långt bakåt genom den västerländska idétraditionen. Platons Kratylos argumenterar mot idén om språklig mening som bestämd av sociala konventioner. Betydande delar av Aristoteles Organon ägnas åt att identifiera och analysera meningen hos olika kategorier av satser och satsdelar.  

De tydligaste ursprungen till samtida språkfilosofi återfinns emellertid långt senare. Arbetet med att konstruera ett precist språk för analysen av matematiska satser – grunden för den moderna logiken – ledde den tyske matematikern Gottlob Frege (1848–1925) till en rad insikter som kom att bli banbrytande för analysen av språklig mening i allmänhet. Frege föreslår en matematiskt präglad analys av satsdelar som funktioner och argument, och möjliggör därigenom en mycket exakt förklaring av hur meningen hos sammansatta uttryck bestäms av meningarna hos de ingående uttrycken och dessas kombinationsmönster. 

Frege inser att meningen hos ett uttryck inte uttöms av det som uttrycket ”står för”, eller refererar till:  ”Olof Palme” och ”Sveriges statsminister år 1970” refererar båda till personen Olof Palme, men skiljer sig, intuitivt, i sättet de presenterar honom på. Detta påverkar uttryckens bidrag till meningen hos satser där de ingår. ”Olof Palme var Sveriges statsminister år 1970” betyder ju någonting annat än vad ”Olof Palme var Olof Palme” gör: du kan tvivla på det förra utan att tvivla på det senare. 

Givet idén om satsmeningens relation till deluttryckens meningar, behöver Frege dra slutsatsen att mening innefattar, utöver en referent, någonting motsvarande ”presentationssättet” av referenten. På satsnivå öppnar motsvarande insikt upp för en senare – numera dominant – idé om meningen hos påståendesatser som sanningsvillkor: att förstå meningen hos en sats är att förstå vad som måste vara uppfyllt för att satsen ska vara sann. 

Freges arbete hade ett enormt inflytande på nittonhundratalets analytiska filosofi, där det inledningsvis spreds vidare genom mer välkända filosofer som Bertrand Russell och Ludwig Wittgenstein. Under seklets första hälft kom upptagenheten vid språk att prägla centrala strömningar som den logiska positivismen, där strikta krav på empirisk verifierbarhet ställdes för satsers meningsfullhet, och vardagsspråksfilosofin, som intresserade sig för det vardagliga språkanvändandet och dess roll i att komplicera filosofiska undersökningar.  

Under andra hälften av seklet ökade intresset för pragmatiska, icke-bokstavliga dimensioner av mening, liksom för formella meningsteorier, där konstgjorda symbolspråk används för att i detalj analysera delar av våra naturliga språk. Parallellt har diskussionerna inom grundläggande meningsteori fördjupats och förgrenats. Teorin om satsmening som sanningsvillkor har berikats, som genom idén om sanningsvillkor som mängder av möjliga världar, men också utmanats, exempelvis av teorier som lokaliserar mening i ett uttrycks användning eller i dess relation till mentala representationer.  

Frågar du ett godtyckligt urval samtida språkfilosofer vad språklig mening är riskerar du fortsatt att få flera skilda typer av svar. Otillfredsställande, förstås – men även en säker indikator på ett livaktigt forskningsfält, där grundfrågor återstår att slutgiltigt besvara. 

Stämmer det, exempelvis, att Palme rökte på? Detta har språkfilosofin ännu inget svar på. Men den kan erbjuda en stringent formalisering av frågan, beskriva vad som krävs för att ställa den uppriktigt, och förklara skillnaden i innebörd från motsvarande fråga om ”Sveriges statsminister år 1970”. 

<span>%d</span> bloggare gillar detta: