Kalle Grill är docent och lektor i filosofi vid Institutionen för idé- och samhällsstudier på Umeå universitet. Här berättar han om filosofisk praxis.

Filosofiska frågor är i det närmaste oundvikliga. Det är svårt att leva utan att fundera på vad som är sant, vad det innebär att vara människa, hur man bör bete sig mot andra. För att vara ett teoretiskt ämne som studeras och forskas om på universitet så är filosofi på det viset väldigt vardagligt. Samtidigt kan filosofiska teorier och resonemang vara oerhört komplexa. Enkla frågor kräver ibland svåra svar, och ibland har filosofer gett svårare svar än frågan kräver. Det är därför inte så dumt att ha en vägvisare. Man kan säga att filosofisk praxis är en rörelse och en aktivitet där filosofiskt skolade personer agerar vägvisare åt de som vill utforska filosofiska frågor utan att nödvändigtvis studera filosofi själva.

En utgångspunkt för filosofiska praktiker är att alla kan filosofera. Det har att göra med att filosofi är ett praktiskt ämne, ett färdighetsämne. Det kräver inga teoretiska förkunskaper, hävdar jag. Självklart är kunskap om filosofiska teorier och argument viktig och värdefull och det är i allmänhet genom att bekanta sig med tidigare filosofers tankar som man utvecklar sin egen filosofiska förmåga. Men det går att filosofera utan kunskap om filosofi. Jag skulle till och med vilja påstå att det går att vara en god filosof utan sådan kunskap. Det är därför vi ibland upplever att barn formulerar filosofiskt djupsinniga uppfattningar eller ställer filosofiskt djuplodande frågor. 

Att ägna sig åt filosofisk praxis är alltså att filosofera tillsammans med andra, ofta med en filosofiskt skolad samtalspartner eller samtalsledare. I regel riktar man också sitt filosofiska utforskande mot något som är personligt angeläget. Det kan handla om det egna livets konkreta och specifika kriser och val, men det kan också handla om allmänmänskliga och teoretiska frågor, om de upplevs som angelägna. Detta skiljer filosofisk praxis från mer utpräglad akademisk filosofi, där studenter läser de kurser som erbjuds, ofta med syftet att lära sig mer om filosofi i allmänhet, oavsett om de är personligt engagerade i eller berörda av de frågor som kurslitteraturen behandlar.

Vissa filosofer har vidareutbildat sig i samtalskonst och erbjuder allmänheten sina tjänster som filosofiska praktiker eller rådgivare. Metoderna är olika. Sokrates återkommer som en viktig inspirationskälla, med sitt engagerade och dialogiska sanningsökande. Vissa har inspirerats av Sokrates nyfikenhet och öppna frågande, andra mer av hans sätt att med logisk skärpa föra samtalet till sin slutpunkt. En filosof som norska Helge Svare låter gärna samtalet vila i tystnad och är mån om att de som deltar bejakar samtalets inriktning, medan franske Oscar Brenefier rutinmässigt avbryter sina samtalspartners och ställer dem mot väggen med kritiska frågor och påståenden.

Svare och Brenefier är exempel på tongivande filosofiska praktiker i en brokig internationell rörelse som startade på 1980-talet som ett sätt att återföra filosofin från universiteten till den breda allmänheten. I Norge var man relativt tidigt ute och Norsk selskap for filosofisk praksis har erbjudit en längre utbildning i filosofisk praxis sedan 1999. I Sverige grundades Svenska sällskapet för filosofisk praxis 2011 och har gradvis utvecklat sitt kursutbud. Sällskapet genomför också andra aktiviteter, som filosofiska caféer på bibliotek och ett större årligt firande av Världsfilosofidagen. Sällskapets syfte är att ”i Sverige sprida kunskap om och främja användandet av filosofi i samhället, i yrkeslivet och i vardagen”, som det står i stadgarna. Den svenska praxis-rörelsen har från börjat varit särskilt ekumenisk och inkluderat andra än filosofer. Sällskapet välkomnar praktiserande medlemmar inom andra yrken än filosofi, så länge man har utbildning i filosofisk praxis och ett filosofiskt förhållningssätt.