Maria Nordström (@mnrdstrm) är civilingenjör i teknisk fysik och doktorand i filosofi vid Kungliga Tekniska högskolan. Här skriver hon om likheter och skillnader mellan de två ämnena. Foto: Dan Tilert
När jag får frågan om hur det kommer sig att en ingenjör doktorerar i filosofi (dvs det jag gör) brukar jag svara att ämnena egentligen är mer lika än vad man skulle kunna tro. Nu var förvisso just min ingenjörsutbildning inte särskilt fokuserad på tillämpningar och verkligheten, det mest tillämpade under de första tre åren var ett exempel i en lärobok där en ko approximerades med en sfär. Kan vi räkna på sfärer så kan vi räkna på kor. Det man som student lärde sig var istället att sätta sig in i mycket material, att analysera och identifiera det som är viktigt. Att se samband, styrkor och svagheter. Mantrat var att det jag inte kan idag kan jag till på fredag, en sorts fostran i självförtroende.
Så i den andan är det förstås inte alls konstigt att en ingenjör får för sig att doktorera i filosofi, det går många fredagar på fem år: 260 stycken (ingenjörer gillar exakthet). På så vis är det också likt filosofi: det är viktigt med precision och definitioner.
Ofta lyfts dock snarare skillnaderna mellan filosofi och ingenjörskap. Där ingenjören är pragmatisk, får saker gjort, premierar praktikalitet och kvantitet är filosofen istället reflekterande, ifrågasättande, kritiskt och teoretisk. Personligen tror jag att om man tror att ingenjörer inte är kritiska och ifrågasättande kan man inte ha umgåtts med ingenjörer i någon större utsträckning.
Men jag tror också att det ligger någonting i att ingenjören oftare är problemlösande. Vi tillämpar visserligen liknande metoder, liknande analys, men med olika syfte. Ingenjören gör det i syfte att hitta en lösning, ett svar eller kanske ett arbetssätt. Analysen sker lösningsorienterat. Filosofen däremot, syftar snarare till att komplicera det hela ytterligare. Möjligen vill man hitta det som är centralt för att därefter kunna generalisera eller så söker man stöd för sina egna argument. Ofta är syftet dock snarare att skjuta ner det som redan skrivits, förklara varför det är fel och att presentera något dräpande motexempel.
Kanske är det så man kommer framåt (vad det nu innebär inom filosofi). Det sker en progression genom att påvisa problem snarare än att lösa dem. Frågan blir vad det innebär för disciplinen att på så vis sällan röra sig i det verklighetsnära vilket man gör där det ständigt kompliceras och fokuseras på obskyra hypotetiska exempel. Nu är knappast syftet med all filosofi att vara verklighetsnära, praktiskt tillämpbart eller policydrivande. Men till viss del vore det kanske sunt att då och då fråga sig om man inte ibland faktiskt ska sträva efter att göra världen lite bättre, att inte bara påpeka brister utan också våga föreslå lösningar.
Så kanske kan ingenjören och filosofen lära av varandra? Jag tror att ingenjören skulle må bra av ett bredare perspektiv så självklart borde det ingå mer humaniora i svenska ingenjörsutbildningar. Eventuellt glömde jag nämna att de ifrågasättande tendenserna hos ingenjören inte alltid är konstruktiva? Ibland grundar de sig i en övertro på tekniska lösningar, i att allt går att förenkla, i att allt går att räkna på (och att allt ju går att lära sig till på fredag).
Samhället behöver medvetna, reflekterande ingenjörer. Och kanske kan filosofen bli lite mer lösningsorienterad och lite mer pragmatiskt? Se till ingenjörerna. Jag tror att det går utan att förlora precision och tydlighet. Det verkar till och med så att ingenjören och filosofen kan tänkas komplettera varandra? Så istället för förvåning över att man kan kombinera så skilda fält skulle det kunna uttryckas förhoppningar om att vi tillsammans skulle kunna hitta synergier och således bidra till samhällsutvecklingen, gemensamt. Det hoppas i alla fall jag.
