Utan dig är verkligheten ofullständig

Foto: Ryoji Iwata/Unsplash
Verklighetens ontologiska form avslöjar ”hål” som i sig själva påverkas av vårt sätt att betrakta dem, skriver Rafael Holmberg.
Rafael Holmberg

1908 skrev den engelske författaren G K Chesterton boken Orthodoxy, ett modernt apologetiskt verk (alltså, ett försvar för kristendomen) som utgår från denna religions centrala paradoxer. ’Ortodoxi’ betecknar hos Chesterton en fast och orubblig tro på hela kristendomens tradition precis så som den är. Men när biblisk och kristen litteratur betraktas som helhet uppstår oundvikliga motsägelser. Trots motsägelserna, och även på grund av att den accepterar dessa motsägelser, utgör ortodoxin enligt Chesterton en starkare och mer beundransvärd ställning än avvikelserna som karaktäriserar olika, enskilda kristna riktningar. Dessa enskilda riktningar erkänner endast stycken och delar av den kristna idéhistorien, och inför litteraturens interna motsägelser fattar de ett dogmatiskt beslut om vilken åsikt/avvikelse som anses vara motsägelsefri (alltså ”rätt”). Ortodoxin förkroppsligar snarare kristendomen i sin motsägelsefulla helhet. Att tron kan byggas på en excentrisk men instabil bas är den viktigaste beståndsdelen av trons obestridliga styrka, menar Chesterton.

I detta sammanhang beskriver Chesterton skillnaden mellan vansinne och mental sundhet enligt samma logik. Det är enkelt att vara vansinnig, skriver han, man erkänner bara de beståndsdelarna av verkligheten som man ”tycker om” (som tolkas vara korrekta och logiskt berättigade), och förkastar resten. Förnuftet, eller att behålla den mentala sundheten, innebär att verkligheten åskådas som den motsägelsefulla (icke-)helheten som den egentligen är. Den ”normala” människan tvingas utgå ifrån och förkroppsliga en instabil, ofullständig verklighet. Därför är det ansträngande att förnuftigt befinna sig i livet som likgiltig individ. Motsägelser som ständigt ligger inskrivna i verkligheten själv måste paradoxalt formuleras som en ofrånkomlig och fundamental del av tillvaron inom vardagslivet.

Att verkligheten är motsägelsefull, att den inte kan förstås från ett och samma logiksystem, detta låter konstigt. Åtta år efter Chestertons Orthodoxy publicerade Einstein boken Relativity: The Special and the General Theory, och med denna bok (som ofta anses föreställa inledningen till fysikens modernisering) kan vi börja forma en bild av de problem som uppstår när man vill uppfatta verkligheten som helhet. Ett grundbegrepp för relativitetsteorin är att det finns relativa storleksskillnader mellan massor: gravitationskraften agerar ojämlikt mellan kroppar med olika storlekar. Men om man fortsätter förminskningen av ett objekts massa så händer något oväntat: kvalitativt nya objekt (partiklar) uppstår som inte kan förstås enligt relativismens lagar. Kvantfysiken utgår från faktumet att tillräckligt små partiklar inte är lagbundna till Einsteins relativitetslagar. Kvantpartiklar kan bara uppskattas och teoretiskt utnyttjas om man ersätter gravitationskraften med nya kvantkrafter, krafter som förblir oförenliga med den gamla relativismen. Chocken för hela naturvetenskapen låg i oförenligheten mellan två system (kvantfysiken och relativismen) som var och en ändå förklarar verkligheten utmärkt. 

Motsägelsen mellan kvantfysiken och relativiteten, hävdar filosofen Slavoj Žižek i boken Less Than Nothing, ligger inte i att vi saknar rätt undersökningsmetoder; problemet kommer inte att helt plötsligt lösas om vi bara hittar en tillräckligt avancerad mätapparat. Problemet ligger inte hos våra vetenskapliga metoder, utan hos själva verkligheten som undersöks. Det finns helt enkelt ingen total, vetenskaplig bild på verkligheten som är motsägelsefri. Paradoxen som motsägelsen mellan kvantfysiken och relativismen ger upphov till återspeglar en ofullständig verklighet med dolda, interna motsägelser.

På grund av denna ofullständighet är verkligheten samtidigt en alltmer imponerande struktur att betrakta. Verklighetens ontologiska form avslöjar vissa ”hål” som i sig själva påverkas av vårt sätt att betrakta dem. Den franska filosofen Gilles Deleuze menar precis detta med sitt begrepp ’skillnad-i-sig-själv’ (différence-en-elle-même), när han skriver i Différence et Répétition att vissa problem inte utgörs av ”brister i våra kunskaper” men snarare att ”den problematiska strukturen tillhör objekten” som vi analyserar. Den problematiska och motsägelsefulla strukturen tillhör naturen själv. Naturen är inte ontologiskt fullbordad, varat är instabilt.

Det som Chesterton syftade på, och det som kvantfysiken avslöjar med hjälp av filosofin, är att subjektiviteten är en nödvändig beståndsdel av verkligheten. Modern vetenskap visar kanske att den gamla vetenskapliga avgränsningen, mellan en självständig verklighet och ett åskådande subjekt, inte är helt stabil. Verkligheten förutsätter sin åskådning hos ett subjekt. Subjektets tolkning utgör en konkret beståndsdel av en ofullständig verklighet.

  • Rafael Holmberg är doktorand i filosofi och psykoanalytisk teori vid University College London.

Bidra till att främja filosofins roll och närvaro i samhället.

Foto: Abed Ismail/Unsplash
Vissa tänkare har varit så inflytelserika att det knappt går att filosofera om vissa saker utan att tänka med dem. När det gäller frågor om mening och kommunikation kan Paul Grice sägas ha en sådan roll. Hubert Hågemark reflekterar här över vilken betydelse Grice har haft för hans egna studier inom dessa fält.
Hubert Hågemark
Foto: Alessia Cocconi/Unsplash
Hur är det att leva med Søren Kierkegaard som ens husspöke, och som ens bästa vän? Ulrika Carlsson reflekterar över hur och varför han har bosatt sig i hennes tankevärld.
Ulrika Carlsson
Foto: Kamil Klyta/Unsplash
Ursäkter, och moralisk reparation i allmänhet, är en ofrånkomlig del av våra gemensamma etiska liv. Därför är de värda att undersöka filosofiskt.
Elsa Magnell
De antika stoikerna lärde att människan skulle stå oberörd inför världens flyktiga händelser. Bo Lindberg skriver här om den romerske statsmannen och filosofen Seneca, som förde vidare stoicismens filosofi.
Bo Lindberg
Foto: Nathalia Segato/Unsplash
Under 1900-talet vande vi oss vid att tänka på ”mänskliga rättigheter”. Kanske borde vi på ungefär samma sätt börja tänka på naturens rättigheter? Filosofen Patrik Baard och juristen Yaffa Epstein resonerar kring om, och i sådana fall hur, rättigheter kan vara ett lämpligt sätt att erkänna naturvärden.
Patrik Baard, Yaffa Epstein
Är AI en ny form av agens som påverkar människor? Vad gör denna nya teknologi med vår relation till oss själva, varandra och det icke-mänskliga? Johan Marticki forskar om vad som händer med mänsklig agens i en värld som blir alltmer fylld av algoritmer och AI. Här berättar han om tematiken i sin nypublicerade avhandling.
Johan Marticki
Foto: Sint-Katelijne-Waver
Augustinus av Hippo är en av historiens viktigaste teologer. Han vördas som helgon i flera av de största kyrkorna och hans skrifter studeras än i dag flitigt i humanistiska ämnen. Martin Westerholm skriver om vad vi kan lära oss av Augustinus filosofi.
Martin Westerholm
Foto: aitac/Unsplash
Alla har någon gång i livet upplevt kärlek – antingen genom att älska eller bli älskade. Men vad är kärlek egentligen? För att hitta svar vänder sig Felix Maier till de antika grekiska filosoferna.
Felix Maier
Foto: Oscar Chevillard/Unsplash
På 1950-talet utforskade Maurice Merleau-Ponty det litterära skrivandet genom närläsningar av romankonstens stora mästare. Han fann att litteraturen för oss närmare den verklighet som skildras. Lovisa Andén skriver om tänkaren som bröt med Jean-Paul Sartre och förenade modernismens litteratur med fenomenologins filosofi.
Lovisa Andén
Foto: Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)
Mikael Johansson har gjort den första översättningen av Marcus Aurelius ”Självbetraktelser” på över hundra år. Här berättar han om den romerske kejsarens stoiska livsfilosofi och om vad vi kan lära oss av stoikerna i dag.
Mikael Johansson