Bör vi skapa lyckliga människor? Frågan kan tyckas enfaldig; självklart bör vi skapa lyckliga människor snarare än olyckliga människor. Det tycks moraliskt oansvarigt att sätta en person till världen om den personen, med all sannolikhet, inte kan njuta av ett gott liv. Men, skulle nog de flesta tillägga, vi begår inget moraliskt misstag om vi avstår från att skapa en lycklig människa.

Det här sättet att resonera kring frågan om vi bör skapa lyckliga människor innefattar två idéer som tycks rimliga. Å ena sidan verkar det rimligt att:

(1) Om en person skulle vara olycklig, om hen existerade, så är detta ett skäl att inte skapa personen.

Vi bör helt klart inte skapa olyckliga människor. Å andra sidan verkar det även rimligt att:

(2) Om en person skulle vara lycklig, om hen existerade, så är detta inte ett skäl att skapa personen.

Frivilligt barnlösa begår inget moraliskt misstag när de väljer att inte skapa en lycklig person och (2) verkar fånga just den tanken.

Även om (1) och (2) kan framstå som rimliga så tycks det finnas en spänning mellan dem. I vanliga fall så tycks det rimligt att om en handling skulle göra någon lycklig så är detta ett skäl för att utföra handlingen, men enligt (2) gäller inte detta när vi kan skapa nya personer. Vad är det som är så speciellt med att skapa lyckliga personer som gör att vanliga normer inte längre gäller?

Ett försök att lösa spänningen mellan (1) och (2) tar fasta på att framtida lyckliga personer inte existerar nu. Om vi inte har några skäl alls att göra framtida personer lyckliga så skulle detta innebära att (2) är sann. Det tycks dock godtyckligt att detta endast gäller för lyckliga personer. Om vi inte har några skäl att skapa lyckliga personer, eftersom de inte existerar nu, så borde vi väl heller inte ha några skäl att avstå från att skapa olyckliga personer. Detta försök kan inte förklara varför det skulle vara någon skillnad när det gäller att skapa lyckliga och olyckliga människor.

Samma problem drabbar liknande ansatser enligt vilka (2) är sann därför att vi har endast skäl att göra aktuella personer lyckliga, eller göra personer som skulle existera oberoende av vad vi gör lyckliga. Dessa ansatser kan inte förklara skillnaden mellan att skapa lyckliga och olyckliga människor.

Ett mer lovande försök att lösa spänningen mellan (1) och (2) är att fokusera på att ingen går miste om något om vi avstår från att skapa en lycklig person. Vi kan beskriva denna ansats med lite terminologi. Låt oss säga att en handling orsakar en förlust för en person om och endast om det är sämre för personen att handlingen utförs än att den inte utförs. På ett liknande sätt kan vi säga att en handling orsakar en vinst för en person om och endast om det är bättre för personen att handlingen utförs än att den inte utförs. Vad den här ansatsen går ut på är att om en handling skulle orsaka en förlust för en person så är detta ett skäl att inte utföra handlingen. Men, om en handling skulle orsaka en vinst för en person så är detta ett skäl att utföra handlingen endast om att inte utföra handlingen skulle orsaka en förlust för personen.

Utifrån denna ansats kan vi resonera på följande sätt. Att orsaka att en olycklig person existerar är att orsaka en förlust för personen eftersom det är bättre för personen att inte existera alls än att existera och vara olycklig. Att orsaka att en lycklig person existerar å andra sidan är att orsaka en vinst för personen, men vi har inget skäl att göra detta eftersom vi inte hade orsakat någon förlust för personen om vi inte hade skapat denne.

Den här ansatsen väcker en hel del frågor. För det första, ansatsen antar att det kan vara bättre (eller sämre) för en person att existera än att aldrig ha existerat. Är detta ett försvarbart antagande? Till exempel, om det är bättre för mig att motionera än att inte motionera så innebär väl detta en jämförelse av hur bra de här två aktiviteterna vore för mig. Men när det gäller min existens så tycks inte en sådan jämförelse vara möjlig eftersom om jag inte hade existerat så hade det varken varit bra eller dåligt för mig. Det finns ju inget ”jag” som detta tillstånd kan vara vare sig bra eller dåligt för!

För det andra, den här ansatsen antar en sorts asymmetri mellan vinster och förluster. Är inte detta bara att förutsätta det som ska förklaras? För att illustrera problemet, antag att vi har skäl att undvika att orsaka förluster för en person endast om vi hade orsakat en vinst för den personen om vi hade agerat annorlunda. Om våra skäl att inte orsaka förluster för andra vore villkorade på samma sätt som våra skäl att orsaka vinster så kan vi inte förklara varför vi har ett skäl att inte skapa en olycklig person, eftersom personen inte hade existerat om vi inte hade skapat hen och alltså hade vi inte orsakat någon vinst för hen.

Slutligen, har denna ansats rimliga resultat om vi testar den mot olika exempel? Till exempel, ger den här ansatsen rimliga resultat i en situation då vi kan välja att skapa en lycklig person eller att skapa en annan, lyckligare person? I sådana så kallade ”icke-identitetsfall” verkar det rimligt att vi har ett skäl att skapa den lyckligare personen. Detta tycks svårt att förklara med den här ansatsen. Om vi inte skapar den lyckligare personen så hade vi inte orsakat en förlust för denna, och alltså har vi inget skäl att skapa den lyckligare personen. Samma sak gäller förstås för den mindre lyckliga personen: hen hade inte lidit någon förlust om vi inte hade skapat hen, och alltså har vi inget skäl att skapa den mindre lyckliga personen heller. Slutsatsen tycks bli att det är, från ett moraliskt perspektiv, likgiltigt om vi väljer att skapa den lyckligare eller den mindre lyckliga personen.

Ska vi då dra slutsatsen att (1) och (2) må förefalla intuitivt tilltalande men något av påståendena i slutändan bör förkastas? Det vore en förhastad slutsats. De problem som jag har tagit upp här visar inte på någon inneboende motsägelse utan visar snarare att det är svårt att få dessa påståenden att gå ihop med andra uppfattningar som kan verka intuitivt tilltalande.