Ett begrepp som sedan några år ofta hörs i den politiska debatten är hundvissla. I sin ursprungliga bemärkelse syftar ordet på en typ av vissla som används för att dressera hundar, och vars ljudfrekvens är så hög att människor inte hör den, samtidigt som den är hörbar för hundars mer känsliga öron. I politiken motsvaras detta visslande av att en politiker (eller annan politisk aktör) säger något till synes okontroversiellt som inte sticker ut i sammanhanget, men som för en del av mottagarna förmedlar ett ytterligare – ofta kontroversiellt – innehåll.

Det kanske vanligast förekommande exemplet i litteraturen om hundvisslor är uttrycket ”inner city”. Uttrycket har använts av amerikanska politiker för att implicit tala om afroamerikaner. I ett yttrande som ”there are problems with unemployment in our inner cities” är uttrycket syntaktiskt och semantiskt oproblematiskt. Standardtolkningen av yttrandet är också rimlig i många politiska sammanhang. Samtidigt finns det en del lyssnare som drar ytterligare en slutsats av yttrandet, nämligen att problemet man faktiskt talar om är arbetslöshet bland afroamerikaner. I en svensk kontext har uttryck som ”återvandring”, ”kulturberikare” och ”förortsgäng” uppvisat liknande egenskaper.

Studier har visat att politikers användning av hundvisslor påverkar väljarnas attityder och beslut, men hur går det till? Ett sätt att förklara mekanismerna är genom topoi. Topoi (i singular: topos) kan förstås som ett slags tumregler eller tankeramar för hur det är rimligt eller acceptabelt att resonera i olika sammanhang. Begreppet introducerades redan under antiken av Aristoteles, och har sedan dess varit grundläggande inom argumentation och retorik, men även använts inom språkvetenskapen.

För att ta ett exempel: Om någon hävdar att den inte kommer att ha något problem att slutföra ett mil-lopp med argumentet att den tidigare sprungit ett maratonlopp, bygger det på ett topos: ”om man klarat en stor utmaning klarar man också en mindre”. Det vill säga, kan du springa ett maraton (som är ca 4,2 mil) så kan du springa en mil. Detta är förvisso inte ett vattentätt argument (talaren kanske var i sitt livs form när hen sprang maratonloppet och har varit en soffpotatis de senaste tjugo åren) men det är i alla fall ett rimligt sätt att resonera i allmänhet.

Ofta är topoi dock betydligt mer situationsspecifika än i fallet med maratonloppet. När vi gör antydningar eller skämtar utgår vi till exempel från att mottagarna med hjälp av ett lämpligt topos ska dra den slutsats vi avser. Ta till exempel följande roliga historia: En man kommer in i ett bageri och frågar: ”Är rågbrödet färskt?” Kvinnan bakom disken svarar: ”Nej.” Mannen frågar vidare ”Hur är det med vetebrödet då?” Varpå kvinnan svarar: ”Det är bäst du tar rågbrödet”. Poängen är förstås att vetebrödet är ännu mindre färskt än rågbrödet. Anekdoten kommer ursprungligen från Sovjet-Ryssland, och är en del av en uppsjö roliga historier som drev med den bristsituation som ofta rådde. Den som drog skämtet kunde alltså räkna med att åhörarna hade tillgång till topoi som sa att man inte ska köpa mat som inte är färsk, att man av två onda ting bör välja det minst onda, men också att man kanske var tvungen att välja ett av två onda ting, annars blev man utan mat.

De topoi vi har tillgång till är i många avseenden gemensamma – särskilt om våra livsvillkor liknar varandra, och vi lever i samma sociokulturella kontext. I viss utsträckning skiljer sig dock våra förråd av topoi åt beroende på våra individuella erfarenheter, vårt umgänge, utbildning, ideologi och så vidare. I vissa avseenden skiljer sig våra topoi dessutom åt på förutsägbara sätt: Man kan till exempel räkna med att ungdomar har tillgång till topoi som äldre inte har i samma utsträckning, att yrkesgrupper som jurister eller rörläggare har tillgång till topoi som är specifika för deras yrke, och så vidare.

Hundvisslor utnyttjar denna skillnad med avseende på vilka topoi grupper känner till på ett strategiskt sätt. Säg till exempel att du vill appellera till liberala borgerliga väljare som är positivt inställda till fri rörlighet och dessutom värnar om mänskliga rättigheter. Samtidigt vill du också ha stöd från personer som står betydligt längre till höger i dessa frågor. Ett sätt att åstadkomma detta är att använda ett uttryck som “återvandring”, vilket för en av dina målgrupper – ytterhögern – är kopplat till topoi som tillåter denna grupp att dra slutsatsen att politikern i fråga talar om deportering, medan väljarna närmare mitten, som inte har tillgång till dessa topoi, tolkar uttrycket som ett neutralt sätt att referera till ett frivilligt återvändande till ett land man tidigare levt i.

Att uttryckets konventionella betydelse inte förmedlar ett kontroversiellt budskap är viktigt för hundvisslans så kallade förnekbarhet. Begreppet avser hundvisslors förmåga att möjliggöra för avsändaren att med trovärdighet förneka att hen avsåg att förmedla ett dolt budskap. Sändaren kan därför få de positiva effekterna av att ha kommunicerat det dolda budskapet till en grupp som tilltalas av det, samtidigt som hen undviker de negativa effekterna av att ha skickat ett kontroversiellt budskap ”on the record”.

I praktiken är hundvisslandet dock ingen exakt verksamhet. Det visslaren framför allt behöver överväga är dels hur stor nytta det innebär att hundvisslan uppfattas av den hundvisslepositiva delen av målgruppen, dels hur stora negativa konsekvenser det riskerar att medföra om den uppfattas av den del av målgruppen som förväntas motsätta sig budskapet. 

Det innebär att personer utanför den avsedda mottagargruppen mycket väl kan känna igen vissa topoi – exempelvis kopplingen mellan uttrycket ”återvandring” och deportering – utan att det nödvändigtvis utgör något problem för visslaren. Om dessa personer tillhör en grupp som ändå aldrig skulle rösta på den aktuella politikern, och saknar förmåga att skapa betydande negativa konsekvenser, kan visslaren i praktiken bortse från dem.

Finns det då något sätt att känna igen hundvisslor och undvika att bli vilseledd av dem? Här kan det hjälpa oss att tänka på förutsättningar för hundvissletolkningar i termer av topoi, eftersom topoi etableras i socialt samspel. På samhällsnivå finns det anledning att misstänka att mer interaktion mellan olika grupper bidrar till större medvetenhet om topoi som präglar gruppen man inte själv tillhör. Sådan interaktion torde alltså göra oss medvetna om fler typer av kopplingar mellan uttryck och deras betydelse.

På senare tid har dessutom forskning, exempelvis inom ett projekt jag själv deltagit i, visat att medievanor har betydelse för hur bra människor är på att känna igen hundvisslor och att det finns indikationer på att vissa internetbaserade medier driver användningen av nya hundvisslor. En blandad mediediet kan därför vara att rekommendera den som vill bli bättre på att upptäcka hundvisslor.