I sin populärvetenskapliga bok Vad gör språket i politiken? (2024) vill språkforskaren Anna W. Gustafsson ge oss verktyg för att förstå det politiska språkets dolda kraft. Exempelvis kan politiker styra oss mot vissa slutsatser eller att anta falskheter utan att säga dem rakt ut med hjälp av subtila språkliga grepp. Genom att lära oss känna igen sådana tekniker, menar Gustafsson, kan vi också bli mindre mottagliga för manipulation.



Utgångspunkten är att politiskt språk i grunden handlar om att övertyga. Det rör sig inte bara om vad som sägs utan hur det sägs och vad som lämnas osagt. Med exempel från svensk samhällsdebatt, både i traditionella medier och på nätet, visar Gustafsson hur språk kan forma världsbild, värderingar och attityder. Genom språket kan vi, med andra ord, påverka samhället.

Bokens största styrka ligger i dess folkbildande upplägg. Varje kapitel innehåller exempel från svensk politik samt reflekterande övningar baserade på lingvistiska tester som hjälper läsaren att identifiera underförstådda och antydda budskap. Resultatet blir en konkret verktygslåda för den som vill lära sig att genomskåda manipulativ politisk kommunikation.

Ett centralt begrepp för Gustafsson är presupposition, vilket kort kan beskrivas som underförstådda antaganden som gör ett yttrande meningsfullt och begripligt. En sats som “John har slutat röka” förutsätter, eller presupponerar, att John tidigare rökte. För att testa huruvida någonting är en presupposition kan man använda sig av negation. Ta exempelvis satsen “John har inte slutat röka”. Genom att introducera negation i satsen kan vi se att presuppositionen, att John rökte tidigare, fortfarande antas.

Men ibland saknar boken en djupare teoretisk förankring. Gustafsson introducerar begreppet ”nästan-lögner” för att beskriva antydningar som bygger på antaganden talaren vet är falska, men vill få åhörarna att acceptera som sanna. Ett sådant fall är, enligt Gustafsson, när Ebba Busch under en partiledardebatt (SVT, 7 juni 2020) hävdade att de höga dödstalen var ”ett resultat av att Sveriges regering med berått mod tillåtit en stor smittspridning i Sverige”. Uttrycket ”med berått mod” underförstår ett avsiktligt handlande och Gustafsson menar att Busch här inte explicit anklagar regeringen för att ha velat illa, men likväl, genom presuppositionen, leder åhörarna mot den slutsatsen.

Men bör falska presuppositioner verkligen räknas som lögn (även om Gustafsson avsiktligen kallar dem nästan-lögner)? Här rör hon sig snabbt vidare med ett ”nja” eller ”kanske”, utan att fördjupa sig i den filosofiska litteraturen om vad som egentligen skiljer en lögn från ett enbart vilseledande uttalande, en distinktion som visar att det är fullt möjligt att vilseleda utan att faktiskt ljuga.

Detta är en fråga som blivit allt mer aktuell i en tid av alternativa fakta och fake news. Filosofer är oense (såklart de är) om exakt var gränsen går för när ett uttalande utgör en lögn eller är ett vilseledande uttalande. Ett vanligt ställningstagande i diskussionen är att man endast kan ljuga genom att hävda något som vi egentligen tror är falskt. Men det finns också de som antar att det går att ljuga med hjälp av presuppositioner.

Dessutom lutar Gustafsson sig ibland mot språkfilosofiska teorier som inte är helt oproblematiska. Exempelvis definierar hon lögner med hjälp av språkfilosofen Paul Grices samtalsmaximer (och samarbetsprinciper), som sägs styra språklig kommunikation. Lögner bryter framför allt kvalitetsmaximen ”säg inte det du tror är falskt”. När talaren använder sig av presuppositioner säger talaren inte uttryckligen någonting falskt, det antas bara. Vi tycks således erhålla goda kriterier för när något räknas som en lögn och när något endast är ett vilseledande uttalande. Trots det så är Grices teori inte nödvändigtvis den mest användbara för att förstå vad en lögn är: Ta till exempel den ironiska kommentaren: “Paddington 2 var ju bra”. Enligt Grices maxim skulle detta kunna räknas som en lögn, eftersom talaren uttrycker något hon själv tror är falskt. Men i praktiken ämnar talaren uppriktigt att mottagaren uppfattar ironin. Gustafssons resonemang hade vunnit på att tydligare särskilja dessa fenomen.

Detta må vara filosofiskt pedanteri, men utan det riskerar begreppsförvirringen att få praktiska följder. Om vi inte vet när någon ljuger och när någon vilseleder riskerar vi att anklaga talare på felaktiga grunder, och som en konsekvens av det låta användare av manipulativa strategier gå fria. Gustafssons rustning riskerar då att skydda mot fel typ av hot – om talaren anklagas för att ljuga när de i själva verket vilseleder så kan denne enkelt förneka denna anklagelse.

Ett annat viktigt inslag i boken är signalord. Enligt Gustafsson är signalord sådana som väcker starka associationer, känslor och värderingar men vars betydelser är flytande eller i filosofiskt terminologi underbestämda, som exempelvis ”välfärd” och ”frihet”. Signalord utnyttjas för vad hon kallar strategisk vaghet, som syftar till ett strategiskt användande av uttryck som kan tolkas på olika sätt för strategiska ändamål.

Men till skillnad från presuppositioner verkar signalord inte utlösa någon specifik presupposition som talare inom ett språksamfund kan förstå (jämför med exempelsatsen “John har slutat röka” som endast presupponerar att han rökte tidigare). Ett ord som ”välfärd” kan betyda olika saker för olika grupper inom språksamfundet – en generell samhällsstruktur för vissa, en moralisk idé om solidaritet för andra. Denna underbestämdhet gör det möjligt för politiker att tala till flera målgrupper samtidigt, och vid behov, förneka oönskade tolkningar och anklagelser: ”Det var inte det jag sa”.

Hit hör även så kallade hundvisslor: politiska uttryck som bär på dolda budskap avsedda för en invigd publik. Exempel är uttryck som ”återvandring” som används för att prata om deportering eller ”kulturberikare” som används för att tala negativt om invandrare. I vissa sammanhang används dessa uttryck neutralt eller deskriptivt, men i andra fungerar de som gruppmarkörer och förmedlar normbrytande eller ideologiskt laddade meddelanden till en viss del av publiken.

Ofta handlar det om att ett uttryck används på ett sätt i det bredare språksamfundet och på ett annat sätt inom en mindre, särskild grupp. Skillnaden bygger på språkliga konventioner och praktiker som etablerats inom dessa subgrupper (det kan röra sig om nätkulturer eller politiska rörelser som den alternativa högern). På så vis blir hundvisslor ett tydligt exempel på hur flertydiga uttryck kan utnyttjas strategiskt i politiken, där olika mottagare uppfattar olika tolkningar av ett och samma yttrande.

Även om Gustafsson på ett skickligt sätt visar hur politiskt språkbruk påverkar och manipulerar andra, säger hon mindre om hur man faktiskt bemöter det. Hur säger man emot en politiker som antyder något falskt? När bör någon hållas ansvarig för att vilseleda, även om yttrandet i sig är sant? Hur undviker man de bakslagseffekter som ofta uppstår när man försöker korrigera missvisande uttalanden? Här hade Gustafsson kunnat bidra med insikter i det som kan kallas motståndsspråk: språk som aktivt synliggör, motsäger och avväpnar manipulativ retorik.

Trots vissa teoretiska luckor är Vad gör språket i politiken? en viktig och välbehövlig bok. Den lyckas kombinera språkvetenskaplig teori med samhällsengagemang på ett sätt som gör den både tillgänglig och tankeväckande. I en svensk kontext, där populärvetenskapliga böcker om politiskt språk inte är så värst vanliga, fyller Gustafsson ett tomrum.

Från akademins rustkammare plockar Gustafsson fram sin rustning. För att bättre förstå och rusta oss inför det som väntar oss i en alltmer polariserad och oförutsägbar värld bör vi ta till oss dess insikter. Nästa steg är att smida värjorna: orden som avslöjar, utmanar och ifrågasätter.