Tänk dig att du har bakat en chokladtårta och ställt den i kylskåpet. Senare upptäcker du att en stor bit av chokladtårtan saknas. Du frågar dina vänner, Anna och Ben, om de har ätit av chokladtårtan. Båda har faktiskt gjort det, och är medvetna om detta. Ändå svarar Anna ”Jag har inte ätit av chokladtårtan”. Hon har just ljugit för dig. Ben, som inte gillar choklad, svarar däremot bara ”Jag tycker inte om choklad”. Har Ben också ljugit?
De flesta skulle säga att det finns en skillnad mellan Annas och Bens utsagor. Anna ljuger för dig när hon säger ”Jag har inte ätit av chokladtårtan”, medan Ben blott vilseleder dig utan att ljuga när han säger ”Jag tycker inte om choklad”. Skillnaden mellan att ljuga och att vilseleda utan att ljuga beskrivs ofta på följande sätt: den som ljuger säger något som hen tror är falskt, medan den som vilseleder utan att ljuga typiskt säger något som hen tror är sant samtidigt som hen med sin utsaga implicerar något hen tror är falskt.
Den traditionella definitionen av att ljuga har sina rötter hos Aurelius Augustinus (354-430). Enligt denna definition behöver tre villkor vara uppfyllda för att en talare ska räknas som att hen ljuger.
Såklart kan vi ljuga och vilseleda samtidigt också, till exempel om Ben faktiskt hade älskat choklad och ätit av chokladtårtan, men försökt lura dig genom att säga ”Jag tycker inte om choklad”. Det är dock distinktionen mellan att ljuga och att vilseleda utan att ljuga som är av störst intresse inom den språkfilosofiska debatten om lögner. De flesta vill gärna avgränsa de två beteendena från varandra när de definierar lögner. Vissa menar även att det finns en moralisk skillnad mellan att ljuga och att vilseleda, då det generellt verkar vara mindre dåligt att vilseleda än att ljuga.
Den traditionella definitionen av att ljuga har sina rötter hos Aurelius Augustinus (354-430). Enligt denna definition behöver tre villkor vara uppfyllda för att en talare ska räknas som att hen ljuger: Talaren ljuger för någon lyssnare om och endast om det finns en proposition sådan att (1) talaren yttrar propositionen till lyssnaren, (2) talaren tror att propositionen är falsk, och (3) genom att yttra propositionen har talaren för avsikt att lura lyssnaren till att tro på propositionen.
Många filosofer håller med om att den traditionella definitionen beskriver en typisk lögn då talaren säger något som hen tror är falskt och har för avsikt att lura lyssnaren att tro på det talaren tror är falskt. De enskilda villkoren av den traditionella definitionen har dock varit föremål för diskussion.
Villkor (3) har ifrågasatts i samband med så kallade ”bald-faced lies”. Frågan har då varit om man kan ljuga utan att ha för avsikt att lura någon. Ett klassiskt exempel av en ”bald-faced lie” är följande: Du har bevittnat ett mord och ska vittna om det i rätten. Eftersom det finns bilder från en övervakningskamera som visar att du såg mordet, vet alla i rätten att du har bevittnat mordet. Du är dock rädd för att mördaren ska ge sig på dig efter ditt vittnesmål, så du säger ”Jag har inte sett något mord”. Både du och alla andra i rättssalen vet att du har sagt något som du tror är falskt, och du har inte för avsikt att lura någon. De flesta filosofer som försöker definiera lögner accepterar numera att det finns sådana ”bald-faced lies” och har därför strukit villkor (3) från sina definitioner.
Villkor (2) har diskuterats på olika sätt. Vissa menar att det är nödvändigt för att ljuga att det man säger faktiskt är falskt, oavsett om man tror att det är falskt. Detta har dock som konsekvens att man kan ljuga av misstag när man säger något som man tror är sant, men som i själva verket är falskt. Till exempel verkar det orimligt att säga att du har ljugit om att chokladtårtan är slut (när du tror att den är slut), bara för att det sedan visar sig att det finns kvar en bit av tårtan.
Andra menar att man både måste tro att det man säger är falskt, och det måste faktiskt vara falskt. Då skulle man dock kunna komma undan utan att ljuga bara för att man råkar säga något som är sant när man tror att man säger något som är falskt. Till exempel verkar det orimligt att säga att du inte har ljugit om att chokladtårtan är slut (när du tror att det finns kvar en bit av tårtan), bara för att det sedan visar sig att det faktiskt är sant att chokladtårtan är slut (vilket du inte hade någon aning om). De flesta filosofer antar numera att det endast är nödvändigt att man tror att det man säger är falskt, inte att det faktiskt måste vara falskt.
Den språkfilosofiska diskussionen om lögner är därför både intressant och viktig eftersom den lägger grunden för den moraliska diskussionen. Hur kan vi fördöma folk för att ljuga eller vilseleda när det inte ens är klart vad det innebär att ljuga respektive vilseleda?
Villkor (1) är nog det villkor som har diskuterats mest de senaste åren. Filosofer har då diskuterat vilken specifik talakt som krävs för att ljuga. Främst har diskussionen handlat om huruvida talaren endast måste hävda (”assert”) att en viss proposition är sann, eller om hen också måste säga (”say”) det hen tror är falskt.
Vissa menar att det är möjligt att hävda en proposition utan att säga (yttra) den. För att inte inkludera uppriktigt icke-bokstavligt tal så som ironi eller metaforer i definitionen av lögner, kräver många filosofer att en lögn måste sägas (typiskt implicerar snarare än säger man något med icke-bokstavligt tal). Då riskerar man dock att utesluta så kallade icke-bokstavliga lögner, då man ljuger genom att använda icke-bokstavligt tal. Ett exempel på en sådan lögn är följande: Du har varit på en väldigt dålig jobbintervju, men du vill inte att din vän får veta att du gjorde bort dig. När hen frågar dig hur intervjun gick, svarar du “Det var en dans på rosor”. Vissa filosofer hävdar att du har ljugit med din utsaga (trots att du tekniskt sett inte har sagt att intervjun gick bra), medan många andra håller fast vid att man måste säga det man tror är falskt för att ljuga.
Diskussionerna kring vilken talakt det krävs för att ljuga rör också frågan om det är möjligt att ljuga (och vilseleda utan att ljuga) med bilder. Många av oss använder språket till att ljuga för och vilseleda andra människor – förmodligen oftare än vi vill erkänna. Generellt tycker vi att det är moraliskt förkastligt att ljuga. Samtidigt kan vi erkänna att lögner i vissa fall kan rädda liv. Alla lögner verkar alltså inte vara dåliga. Innan vi drar bestämda slutsatser om den moraliska frågan är det angeläget att klargöra vad vi gör när vi ljuger. Den språkfilosofiska diskussionen om lögner är därför både intressant och viktig eftersom den lägger grunden för den moraliska diskussionen. Hur kan vi fördöma folk för att ljuga eller vilseleda när det inte ens är klart vad det innebär att ljuga respektive vilseleda?
