På 1760-talet började idéer om en fri politisk offentlighet få fäste i Sverige. Den läsande andelen av befolkningen ökade, man började tala om medborgare och röster förde fram ideal som handlade om att politisk debatt genom rationell argumentation skulle reda ut sakfrågor så att riksdagens ständer sedan kunde ta ställning till det bästa förslaget. Diskussionen skulle föras öppet i det som filosofen och sociologen Jürgen Habermas senare skulle tala om som en borgerlig offentlighet. De ideal om utredande argumentation som fördes fram av skribenter i 1700-talets Sverige liknar också Habermas tankar om kommunikativ rationalitet, som innebär att parterna i den politiska debatten bör söka efter gemensam förståelse genom att argumenten som förs fram ska göras tydliga och granskningsbara och debatten ska präglas av uppriktighet.

Att reda ut sakfrågor tar plats. Under vår första tryckfrihetstid var det också ett utrymme man tog sig. Debatten fördes i pamfletter som oftast var mellan fyra och sexton sidor långa. Men parallellt med idealet om den utredande rationella argumentationen fanns hela tiden det andra: angrepp, smädande, vass ironi. Den första tryckfrihetstiden i Sverige, 1766–1772, präglades av intensiva diskussioner om tonen i debatten – och av tryckfrihetsrättegångar. En del skribenter bekymrade sig över vart den allt hårdare tonen kunde leda. Den öppna debatten fick ett abrupt slut när Gustav III kom till makten och med hemlig polis och hård auktoritär styrning kontrollerade alla opinionsuttryck. Tryckfriheten sattes på paus i nästan fyrtio år.

Redan när jag för ett par decennier sedan skrev min avhandling om politiska pamfletter under den första tryckfrihetstiden i Sverige kunde jag konstatera att det finns anledningar att blicka tillbaka på den där tiden när vi studerar vår tids medialiserade politiska landskap. De anledningarna har inte blivit färre sedan dess. Nu, precis som då, oroar vi oss över det hårdnande debattklimatet. Nu, precis som då, har samhällsförändringar på olika sätt kommit att förändra förutsättningarna för den politiska offentligheten. Nu, precis som då, behöver vi fundera över vilket utrymme som finns för rationell argumentation.

Många förändringar har de senaste decennierna fått betydelse för den politiska offentlighet vi ser i dag och för hur vi använder språket i den. Hit hör tekniska landvinningar (dator och telefon) och framväxten av internet och sociala medier. Ljud och bild har fått större betydelse för politisk påverkan än tidigare, inte minst med möjligheten att få stor spridning för olika typer av politiska utspel, ofta rakt in i människors telefoner. Vi översköljs av information och lever i det man ibland kallar för ett uppmärksamhetssamhälle. Vår uppmärksamhet styrs av algoritmer som premierar det känslomässiga och det extrema. Samtidigt krymper vårt uppmärksamhetsspann allt mer. Inget av detta är nytt för läsare av den här texten, men alla kanske inte har funderat över de långtgående effekter dessa förändringar får för det politiska språket.

Politisk information och politiska nyheter når oss i dag ofta via inlägg i sociala medier, rubrikspråk eller tidsbegränsade inlägg i tv-debatter – alla omsorgsfullt utformade för att nå fram i bruset och kunna bli virala. När politiska inlägg och rubriker kortas ner och förtätas, behöver de underförstå information. När underförstådda påståenden signaleras i språket – grammatiskt eller genom själva ordvalet – kallas dessa presuppositioner. Ett klassiskt exempel på en presupposition är till exempel ”Han har slutat slå sin fru”. Med verbet slutat underförstås att han har slagit sin fru förut.

Oftast handlar presuppositioner bara om språklig ekonomi och är ett sätt att spara plats. Man behöver inte förklara att han slog sin fru förut, verbet slutat bär redan med sig påståendet att han först gjorde det (sen inte längre gjorde det). Vårt språk är fullt av sådana presuppositioner – utan dem skulle allt vi säger bli mycket omständligt. Men presuppositioner kan också bli manipulativa: De kan vara ett sätt att antyda något som man inte vill säga rakt ut eller smyga in något som är kontroversiellt.

När det inte finns plats att redovisa argument i politiska inlägg kan man till exempel med presuppositioners hjälp ta för givet att något existerar eller är vedertaget. Det vanligaste sättet att göra det är med något så oskyldigt som bestämd form:

”Nu händer det – ny kärnkraft på Ringhals! När vi tog över 2022 möttes vi av skyhöga elpriser till följd av Socialdemokraternas nedlagda kärnkraft. Vi lovade att vända utvecklingen – nu gör vi det!”

Finansminister Elisabeth Svantesson talar in i kameran på sitt instagram-konto i ett inlägg under hösten 2025. I texten till inlägget finns två bestämda fraser: ”Socialdemokraternas nedlagda kärnkraft” och ”utvecklingen”. Den första frasen presupponerar, underförstår, att det är känt och vedertaget att vi kan tala om det som hänt med kärnkraften som Socialdemokraternas intention och beslut, det vill säga att de har lagt ner kärnkraften med avsikt.

Det är ett kontroversiellt påstående – i själva verket var det ett påstående som hösten 2022 anklagades av Socialdemokraterna för att vara lögn och som dessutom anmäldes till Konstitutionsutskottet. Men för en icke insatt läsare så kan det lätt smita förbi oemotsagt, eftersom det inte sägs rakt ut. Den andra bestämda frasen i exemplet, ”utvecklingen”, underförstår på samma sätt att det som hänt kan beskrivas som en utveckling, det vill säga att Socialdemokraterna var på väg att lägga ner mer kärnkraft alternativt att elpriserna skulle fortsätta stiga (här får läsaren själv tolka in vad som åsyftas).

Information kan underförstås på många sätt. Dels finns fler typer av presuppositioner, till exempel faktiva verb som underförstår att det som följer verbet är sant (”hon insåg att…”) eller iterativer, småord som signalerar att något hänt förut (”igen”). Dels kan man helt enkelt låta bli att skriva ut alla led i en argumentation. Det gör att läsaren eller lyssnaren får tolka in det som saknas själv.

Gemensamt för dessa olika sätt att underförstå något är att den information man bygger sin argumentation på inte blir tydlig och granskningsbar. Det kan vara problematiskt, åtminstone om vi har idealet om en rationell argumentation i Habermas mening. Och i ett politiskt debattklimat där det komprimerade och tillspetsade är det enda som får plats eller hinns med blir sådana underförståddheter vanligare. Om det som smygs in är kontroversiellt kan det fungera som ett slags manipulation, oavsett om det är avsiktligt eller inte. Men hur?

För det första: psykolingvistisk forskning har visat att när vi läser in information som inte står i texten, men som vi själva måste tolka in för att det som sägs ska bli sammanhängande eller begripligt, blir det vi tolkat in i själva verket starkare för oss. Vi minns helt enkelt det vi själva tolkat in bättre – ibland kan vi till och med minnas att det var så det stod.

För det andra: när vi som läsare tolkar in information i de luckor som uppstår när något underförstås, så gör vi det utifrån de kunskaper och den förståelse vi redan har, vår förförståelse. Vi tenderar också att tolka in information som bekräftar denna förförståelse. Det brukar man tala om som bekräftelsebias. Det kan då verka logiskt och sant för att det stämmer med det vi redan tänker: Man kan säga att det ger sanningseffekter.

Samtidigt vet vi från forskning om läsförståelse att när vi läsare har fått vårt behov av sammanhang tillfredsställt (vilka krav på sammanhang en läsare har skiljer sig mellan individer) så slutar vi leta efter andra möjliga tolkningar. Det här kan förstås utnyttjas i politisk kommunikation. Jag menar att det korta, snabba och virala i dagens medielandskap lämnar öppet mål för populism. Det tolkningsutrymme som skapas när språket blir både vagt och komprimerat på samma gång ger möjlighet för fler att bekräfta det de redan tror på. Man skulle kunna säga att fler riskerar att fastna i sina egna perspektiv. På så vis ökar polariseringen.

Språkliga strategier för att underförstå och komprimera har alltid funnits. Men i vår tids politiska kommunikation, med nya former för informationsspridning, tycks rationell argumentation få allt mindre utrymme. Dagens politiker drar allt mer nytta av de sanningseffekter som skapas genom vår bekräftelsebias.

Men det handlar inte bara om att politiker utnyttjar språkets möjligheter för att underförstå sådant de inte vill att väljarna eller pressen ska granska så noga. Det handlar också om att vår tids snabba kommunikation komprimerar information så att argument och påståenden om verkligheten tas för givet. Då späs bekräftelsebias på vare sig det är en medveten strategi från en politiker eller bara en effekt av dagens kommunikativa praktiker.

Vi är nu långt ifrån det där 1700-tals-idealet om en politisk offentlighet där vi, som skribenten Carl Brunkman skrev 1769, ”med all saktmodighet igenom trycket ordväxla om de betydligaste och benigaste saker”. Saktmodighet är inte ett ord som lämpar sig för att beskriva vår tids debatt. Men mitt i all dysterhet finns det hopp: Forskning om så kallad pre-bunking visar att man kan lära sig stå emot manipulation och desinformation genom att utbilda sig och lära sig känna igen tekniker som används.

Det torde också gälla de språkliga grepp jag diskuterat här. Politiker och media behöver ta till sig att det alltför snabba och komprimerade i dagens politiska kommunikation riskerar att förstärka bekräftelsebias och öka polariseringen. Och vanliga medborgare behöver rustas med gedigen språklig kompetens, politisk läsförståelse och – som alltid – ett kritiskt sinne. Det har väl aldrig varit viktigare än i dag.