Beröringspunkterna mellan litteratur och filosofi har antika rötter. Stammen är måhända de ord vilka utgör bådas primära medium, men dess grenar är vidsträckta: från filosofiska romaner till filosofer – Platon likväl som Friedrich Nietzsche – vars texter närmar sig litterära genrer.

Identiska är de två fälten inte, men inte heller går de alltid att separera. Aristoteles läses av grundkursstudenter i litteraturvetenskap liksom i filosofi, och Platons Symposion ingår i både en litterär och en filosofisk kanon (ett faktum inför vilket upphovsmannen i fråga kanske skulle ha vissa reservationer). Skillnaden består snarast i hur de läses. Denna fråga – hur kan, bör eller vill vi läsa? – är själva grunden för litteraturvetenskapen.

Även filosofer ägnar sig dock åt tolkning, av världen liksom av filosofiska skrifter. Men tolkningens syften skiljer sig från litteraturvetarens. För att formulera det alltför schematiskt så drivs litteraturvetare av en nyfikenhet på texten själv, medan filosofer söker de insikter den kan förmedla om världen. Filosofin har därför önskat sig en språklig transparens som avslöjar idéer i stället för att beslöja dem.

Under 1900-talet kom dock möjligheten till sådan transparens att framstå som skenbar, i synnerhet inom vad som ofta karakteriseras som postmodern eller poststrukturalistisk filosofi (beteckningar som inte bara är förenklande, utan ofta missvisande eller felaktiga). Michel Foucault belyser till exempel hur språket – eller mer specifikt det han kallar för diskurser – reglerar vad som är möjligt att tänka. Dessa diskurser begränsar såväl vardagskommunikationen som filosofin.

Sådan kritik av filosofins främsta instrument – språket – möttes inte av ett enhälligt välkomnande inom fältet självt. Men den togs emot desto frikostigare på litteraturvetenskapliga institutioner.

Med början i 1960-talet revolutionerades dessa av det som svepande kallas för teori – från den antika grekiskans ϑεωρία, med betydelsen det åskådade, betraktelse. En etymologi som inte är oviktig i sammanhanget. Teori, i den mening som begreppet kom att användas inom litteraturvetenskap och närliggande discipliner, härrörde från företrädesvis franskspråkiga filosofer som Foucault, Jacques Derrida och Jean-François Lyotard. Inte bara ställdes läsarter på ända, litteraturvetenskapen tog sig också allt större friheter att uttala sig om ämnen bortom dess huvudfokus, som makt, subjektivitet och logocentrism. Denna verksamhet spred sig till andra delar av humaniora, men litteraturinstitutioner förblev länge dess nav.

Det är inte särskilt överraskande att litteraturvetenskapen med sådan gästfrihet kom att härbärgera strömningar inom filosofin som tycktes sätta språket i centrum och som ofta praktiserade ett språkbruk som kan beskrivas som litterärt. Inte heller är det förvånande att filosofin, likt Platon med poeterna, önskade fördriva samma strömningar från sitt eget territorium genom att avfärda dem som icke- eller kvasifilosofiska.

Vad som däremot kan verka förbryllande är att de idéer som emanerade ur dessa filosofier primärt kallas för teori, trots att de berör spörsmål som traditionellt hört till filosofins domäner. Inflytelserika tänkare som Gayatri Chakravorty Spivak, Timothy Morton, Edward Said och Cary Wolfe skulle väl ha kategoriserats som filosofer snarare än teoretiker om det inte varit för att de disputerat i litteraturvetenskap och inte filosofi.

Måhända är det ett tecken på tillbörlig blygsamhet: I akademisk bemärkelse är litteraturvetare inte filosofer. Men jag tror att det också indikerar en idé om att varje förståelse av världen är avhängig sitt perspektiv.

Denna insikt delas förstås med många samtida filosofer, men för teoretiker är det inte ett epistemologiskt besvär utan tvärtom själva möjligheten för all förståelse: ett axiom att bejaka snarare än bekymras över. Vidare är ett perspektiv inte något som helt sonika kan uttryckas med språkets hjälp, som om de två vore oberoende av varandra. Med Foucault skulle man snarare kunna säga att olika diskurser är olika perspektiv.

Det är därför de tänkare som teoretiker primärt inspirerats av ofta uttrycker sig på ett sätt som kan anklagas för obegriplighet och som alienerar delar av den akademiska filosofin. Men bakom frågan varför de inte bara skriver på ett begripligare sätt finns ett antagande om att en idé kan separeras från sitt uttryck: att idéerna själva existerar i en oberoende sfär och därefter kan formuleras på varierande vis utan att själva förändras.

Som svar på detta skulle filosofer som Derrida säga att idéer och uttryck inte kan särskiljas från varandra, att idéer endast existerar som uttryck. När Martin Heidegger, i Ola Nilsson och Sven-Olov Wallensteins översättning i På väg mot språket (2012), skriver att ”språket språkar” kan det framstå som en poetisk formulering bortom filosofins gränser. Men Heidegger vill framför allt göra en filosofisk poäng, inte en litterär. Eftersom språket skapar begränsningar för vad som kan uttryckas och tänkas anser han sig behöva vidga gränserna för filosofiskt språkbruk. I hans mening behöver filosofin poesin som ett försvar mot sina egna skenbilder.

Filosofiska framställningssätt i stil med Heideggers kräver samma typ av exeges som poesin – en läsart som litteraturvetare är exceptionellt tränade i, men som de flesta filosofer övar på i lägre utsträckning. Ändock räcker inte en litteraturvetares kompetens i sig själv i mötet med sådana texter. Det är vanskligt att förhålla sig till Foucault utan en grundläggande förståelse av upplysningsfilosofi, att läsa Derrida utan en viss kännedom om fenomenologi, eller att förstå Gilles Deleuze utan kunskap om David Hume och Baruch Spinoza.

Här kan man skönja ett behov av – och en möjlighet till – större samarbete mellan disciplinernas grundutbildningar. Filosofer behöver kanske elementär litteraturvetenskaplig träning för att tillägna sig vissa filosofiska texter; i gengäld vore litteraturvetare betjänta av mer gedigna kunskaper i filosofihistoria.

Det här är en utbildningsorganisatorisk fråga, och som så ofta tycks den landa i ett förespråkande av interdisciplinaritet. Lika viktigt som gränsöverskridande är dock den gamla goda filosofiska devisen ”känn dig själv”. Filosofin och litteraturvetenskapen berikar inte varandra genom att utplåna sina skillnader utan genom att bejaka dem. Det är först i mötet med det främmande som något nyskapande kan uppstå och som vi kan bli uppmärksamma på våra egna blindheter. I den bemärkelsen har nog litteraturvetenskapen varit mer mottaglig för filosofin än det omvända. Filosofin uppenbarade våra egna teorier för oss själva.

Sedan millennieskiftet har teorin återkommande dödförklarats, medan frågor om metod och materialitet ofta framhålls som mer angelägna. Men riktigare vore nog att beskriva teorin som så integrerad i litteraturvetenskap och humaniora att den inte längre kan särskiljas från dem. Dessutom krävs teori för att förhålla sig till mer konkreta spörsmål.

Ett svar på kritiken att det gått inflation i teori är således att teori – perspektiv – alltid redan finns. Inflationen ifråga består inte i att vi ägnar så stor uppmärksamhet åt den, utan i att varje teori som får genomslag har en tendens att traderas och urvattnas tills den blir dogmatisk snarare än en möjlighet att få syn på vår egen ortodoxi. Vi måste kontinuerligt medvetandegöra oss om våra sätt att betrakta för att på ett rättvist och ansvarsfullt sätt närma oss ett material, vare sig det är en litterär text eller ett filosofiskt problemområde. En kvist i trädets andra ände ser världen från ett annorlunda håll. Just därför kan den berätta något om sin synvinkel för de andra grenarna.