Den allmänna uppfattningen är att analogier är ett litterärt grepp som liknar metaforer och liknelser. Även om denna syn inte är fel förbises ofta användningen av analogier i en mängd distinkta discipliner. Experiment på djur är till exempel baserade på analogier mellan delarna av en människas kropp och delarna av ett djurs kropp och i rättssystemet så baseras idén av ett prejudikat på en analogi; ett beslut i ett tidigare fall kan användas i ett nyare fall då de i någon mån liknar varandra.

Men vad är analogier? Och vad är det med analogier som tillåter den mångfacetterade användningen? Att svara på dessa frågor är ingen enkel uppgift, men ett bra ställe att börja på är i antikens Grekland.

Termen analogi kommer från den antika grekiskans term analogia (ἀναλογία), vilket vanligtvis översätts till proportionalitet och återfinns främst i diskussioner gällande geometriska bevis hos de tidiga matematikerna. Analogi i modern mening är inte så annorlunda från denna betydelse som man kanske skulle kunna tro.

Vi kan illustrera detta med ett enkelt fall av matematisk proportion mellan två förhållanden. Ta dessa två par av tal: 5 och 15 respektive 8 och 24. Finns det något som dessa två par har gemensamt? Vi kan notera att 5 är en tredjedel av 15, precis som 8 är en tredjedel av 24. Ett annat sätt att förstå det på är att vad 5 är till 15, är 8 till 24. De har samma relation.

Analogier kan nu representeras på samma sätt som vi representerade den matematiska proportionen ovan. I Aristoteles Om diktkonsten hittar vi exempel på detta: Vad Dionysos är till sin bägare, är Ares till sin sköld. Från den här representationen kan vi generera två metaforer; vi kan beskriva bägaren som Dionysos sköld och skölden som Ares bägare. Relationen mellan Dionysos och hans bägare liknar den mellan Ares och hans sköld då bägaren och skölden är kännetecknande för respektive gud.

Att märka liknande relationer mellan distinkta objekt eller system av objekt tillåter utvidgandet av den matematiska betydelsen av analogia till andra discipliner. Detta gör det möjligt att använda analogier för att förmedla komplexa relationer på ett enkelt och övergripligt sätt. Det är troligt att det första explicita exemplet på vidgandet av den matematiska innebörden av analogi återfinns i Platons Gorgias.

Platon är en av de mest välkända filosoferna i den västerländska traditionen. Från en litterär vinkel är han en mästare av dialogformen som typiskt involverar att Sokrates konverserar med andra samtalspartners. Genom denna form väver Platon samman djupa filosofiska insikter med en rik berättarstruktur. Det mer överraskande sättet han gör detta på är via hans användning av myter, målande bilder och analogier som förmedlar komplexa idéer i en enkel form.

I Gorgias porträtterar Platon Sokrates när han undersöker retorikens natur och ifrågasätter huruvida utövandet av retorik är skamligt eller beundransvärt. I början av dialogen är Sokrates engagerad i en het diskussion med Gorgias och Polus där han framför ståndpunkten att retorik är både dåligt och skamligt.

Sokrates resonemang baseras delvis på en distinktion mellan en praktik som involverar kunskap och en praktik som inte involverar kunskap utan i stället syftar till smicker. Den som praktiserar en aktivitet utan kunskap gör enligt Sokrates något skamligt. Hans slutsats är att retorik är en skamlig och dålig praktik.

För att visa varför retorik är en sådan praktik använder Sokrates en analogi mellan praktiker som rör kroppen och de som rör själen. Sokrates ansåg att både kroppen och själen har ett naturligt tillstånd av välbefinnande, och att det finns praktiker som åstadkommer dessa tillstånd. Till exempel så är välbefinnande hos kroppen i första hand hälsa och det är läkare och läkekonsten som kan åstadkomma detta tillstånd genom att exempelvis rekommendera en hälsosam diet.

Det finns dock också praktiker som bedrar kroppen att tro att den är hälsosam när den inte är det. En konditor kan till exempel bedra någon att sötsaker är nyttiga för kroppen genom den njutning som uppstår när man äter sötsaker. Den viktiga distinktionen här är att läkaren som utövar läkekonst har kunskap om vad som gör kroppen hälsosam, medan konditorn saknar sådan kunskap.

Retorikern är analog med konditorn som genom smicker och söta ord bedrar själen gällande vad som är bäst för den och vad rättvisa är. Retorikern gör detta utan riktig kunskap om rättvisa utan ämnar ge njutning åt själen på ett analogt sätt till hur konditorn bedrar kroppen med hjälp av sötsaker. Det är av denna anledning som Sokrates anser att retorik är en skamlig praktik. Givet hur vi presenterade analogier ovan, kan vi nu säga att vad konditorn är till kroppen, är retorikern till själen.

Det här kanske verkar som ett underligt sätt att visa att retorik är skamligt, men analogin som används här kan på ett tydligt sätt beskriva praktiker som rör något som annars är svårt att greppa, i detta fall själen. Genom att använda en analogi verkar Sokrates föreslå att vi kan lära oss något om själen genom en mer bekant och greppbar praktik gällande kroppen.

Analogi kan fylla denna roll eftersom man kan identifiera en strukturell eller konceptuell likhet mellan de involverade objekten eller praktikerna. I det fall vi har tittat närmare på är retorikern och konditorn lika i det att de försöker övertyga sin publik gällande vad som är hälsosamt i deras respektive praktiker och gör detta genom att bedra. Det är på grund av detta som Sokrates använder analogin från början; retorikern och konditorn är lika men ändå olika.

Vår användning av analogi i dag går för det mesta obemärkt förbi. Vi accepterar analogier i vetenskapliga experiment för att de är användbara och pålitliga, och vi förlitar oss på analogier inom rättssystemet som riktlinjer för juridiska beslut. Genom att förstå analogins ursprung hos de tidiga matematikerna och Platons användning av dem för filosofiska ändamål kan vi se att vad de flesta av dessa fall har gemensamt är att de försöker förklara relativt obskyra och komplexa fenomen genom något som är mer bekant. Faktum är att denna mångfacetterade tillämpning med det gemensamma elementet att fånga något obskyrt genom något bekant gör att själva begreppet analogi är en analogi.