Vi strävar efter att vara ärliga i nästan alla delar av våra liv. Vi strävar efter att vara ärliga mot oss själva, i kommunikation med andra, i våra etiska liv och i våra intellektuella åtaganden. Vi värderar konversationer och relationer som är ärliga på djupet. En av de bästa komplimangerna vi ger konstverk, dokumentärer, journalistiska verk och många andra mänskliga produkter är att de är innerligt ärliga. Men vad är ärlighet och hur måste vi vara för att vara ärliga?
Filosofer har i teorier om ärlighetens natur utgått från en viss typ av ärlighet – ärlighet i kommunikation – och använt det som en modell för förståelse av ärlighet mer generellt. Jag är ärlig i min kommunikation med dig så länge jag inte medvetet försöker förvränga fakta för dig. Jag är oärlig om jag medvetet försöker förvränga fakta genom att, till exempel, säga till dig att jag inte åt den sista kakan fast att jag vet att jag gjorde det.
Jag är ärlig i min kommunikation med dig så länge jag inte medvetet försöker förvränga fakta för dig.
Avgörande är att det inte är det faktum att det jag säger är falskt som gör mig oärlig. Det som gör mig oärlig är det faktum att jag medvetet uttrycker vad jag uppfattar är falskt. Jag kan vara ärlig även om det jag uttrycker (eller på annat sätt representerar som sant) är falskt, så länge jag uttrycker något som jag (fastän felaktigt) tror är sant.
Om ärlighet i kommunikation verkligen är den paradigmatiska formen av ärlighet så tyder detta på två saker. Den första är att personer är ärliga till den grad som de har en negativ benägenhet. Alltså en benägenhet att inte handla på ett visst sätt. Specifikt, en benägenhet att inte förvränga fakta. Eller mer exakt, en benägenhet att inte förvränga fakta som är grundad i goda motiv. Vi kan kalla detta påstående för det negativa påståendet.
Den andra är subjektivism om ärlighet: synen att det som avgör om någon är ärlig är hennes intentioner i förhållande till hennes personliga uppfattning om sanningen (det vill säga, fakta så som hon uppfattar dem) och inte hennes relation till, eller intentioner gällande, den objektiva sanningen (det vill säga, fakta som de är). Subjektivism innebär i slutänden att en persons relation till den objektiva sanningen aldrig är direkt relevant för hennes status som en ärlig person.
Det negativa påståendet och subjektivism har omgående blivit vedertagna uppfattningar. Men är det så enkelt? Jag är inte säker.
Ta till exempel ärlighet mot sig själv. Jag kan misslyckas med att vara ärlig mot mig själv helt enkelt för att jag misslyckas med att tro, eller vara medveten om, vissa fakta om mig själv. Om jag är förälskad i min frus bästa vän men inte är medveten om detta, så misslyckas jag med att vara ärlig mot mig själv.
Det verkar för mig som om det är min relation till objektiv sanning (om mig själv) som här ligger till grund för mitt misslyckande med att vara ärlig mot mig själv. För att se detta, överväg att jag fortfarande misslyckas med att vara ärlig mot mig själv även om vi stipulerar att min okunskap inte beror på avsiktlig förvrängning utan snarare helt enkelt är resultatet av min ouppmärksamhet på mitt inre liv.
Ärlighet mot mig själv kräver att jag aktivt söker sanningen om mig själv.
Detta tyder på att min uppfattning i vissa fall behöver vara i linje med sanningen för att jag ska kunna vara ärlig, vilket går emot subjektivismen. Dessutom är det så att endast ha en benägenhet (av goda skäl) att inte medvetet förvränga den subjektiva sanningen inte är tillräckligt för att vara ärlig mot mig själv, vilket går emot det negativa påståendet. I detta fall och rimligtvis mer generellt, så kräver ärlighet (mot mig själv) att jag aktivt söker sanningen (om mig själv).
Ärlighet mot en själv kan inte heller avfärdas som en atypisk eller avvikande form av ärlighet. Det pekar på något mer generellt med ärlighet som filosofers fokus på ärlighet i kommunikation har skymt.
Andra typer av ärlighet verkar också kräva mer än vad som följer från subjektivism och det negativa påståendet. De konstverk, dokumentärer och journalistiska verk som vi hyllar högst för sin ärlighet är inte ärliga enbart för att deras skapare var benägna att inte förvränga den subjektiva sanningen i dem, till exempel. De är ärliga för att de konfronterar farliga eller svåra (objektiva) sanningar. Något liknande gäller för de ärliga samtal och relationer som vi värderar högt.
De konstverk, dokumentärer och journalistiska verk som vi hyllar högst för sin ärlighet, är ärliga för att de konfronterar farliga eller svåra sanningar.
Som vanligt har våra filosofiska funderingar skapat mer frågor än de har besvarat. Om subjektivism och det negativa påståendet inte är (eller inte alltid är) sanna, vad är då sant? Måste vår uppfattning vara i linje med den objektiva sanningen för att vi ska vara ärliga? Måste vi vara benägna att söka och uttrycka sanningen för att vara ärliga?
Dessa påståenden är extrema och sannolikt falska. Men en mer måttfull släkting till dem kan mycket väl vara sann. Djävulen gömmer sig i detaljerna, i att utarbeta vilka typer av sanningar som vi måste söka efter, hur mycket tid och kraft vi måste ägna åt detta sökande och hur framgångsrika vi måste vara för att vara ärliga.
