26 april, Stockholm. Det är vår. Fyra plusgrader och blöt asfalt. Det regnar precis tillräckligt lite för att det ska kännas onödigt med ett paraply.
Jag ska träffa Martin Gustafsson över lunch för att prata om svensk och finsk filosofi. Martin bor i Stockholm, men är sedan 2010 professor i filosofi vid Åbo Akademi. Han emigrerade, åtminstone akademiskt, och jag tänker att det har något att göra med att han är, om man får slänga sig lite med etiketter, ”Wittgensteinian”.
Och det är Wittgenstein jag egentligen är på spaning efter. Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein (1889–1951), framför allt verksam vid universitetet i Cambridge, är en av det förra århundradets riktigt stora – ett geni, om ett väldigt omtvistat sådant.
Både Wienkretsens medlemmar, som grundade den logiska positivismen, och den minst lika kände Bertrand Russell, såg upp till Wittgensteins tidiga arbete. (Wittgenstein själv rapporteras dock ha suttit med ryggen mot resten av gruppen när han personligen närvarande vid Wienkretsens träffar.)
Wittgensteins senare filosofi utgjorde en motrörelse i samtiden – inte minst, ironiskt nog, i förhållande till den logiska positivismen. Han influerade flera generationer av filosofer till att närma sig språket som en livsform, ett sätt att leva, snarare än ett representationsverktyg.
Men trots Wittgensteins fundamentala roll för formerandet av den analytiska filosofin så är han inte särskilt synlig i Sverige i dag.
I våra grannländer är det annorlunda. Wittgenstein är närvarande i såväl Norge som Danmark. Det världskända Wittgensteinarkivet finns, till exempel, i Bergen, där Wittgenstein tillbringade en hel del tid. Därifrån leds även den akademiska tidskriften Nordic Wittgenstein Review, som regelbundet publicerar artiklar från nydanande och tongivande Wittgensteinianer i dag.
I Finland är Martin professor vid Åbo Akademi. Också hans föregångare, Lars Hertzberg, har skrivit vida och inflytelserikt om Wittgenstein. Tillsammans har de gett ut en nyöversättning av Wittgensteins Filosofiska undersökningar.
Filosofer i Norge, Danmark och Finland bidrar betydelsefullt till internationell forskning både på Wittgensteins filosofi och i en Wittgensteiniansk anda. Jag frågar mig hur det kommer sig att Sverige sticker ut på det här sättet.
Är Wittgenstein död i Sverige?
Martin svarar jakande.
Hade han någonsin något liv här?
– Jodå, men det hade han ändå.
Martin själv disputerade vid Uppsala universitet, och på den tiden – det vill säga kring slutet av 1900-talet – fanns det en grupp filosofer som tog stor inspiration från Wittgenstein, förklarar Martin. Sören Stenlund (1943–2019), tidigare professor i Uppsala, var en ledande röst och påverkade flera yngre filosofer, däribland Martin själv. Andra som också gav liv åt Wittgenstein i Sverige är Mats Furberg och Gunnar Svensson, numera professorer emeriti vid Göteborgs respektive Stockholms universitet.
Så varför emigrerade Martin, akademiskt sett, till Finland? Det enkla svaret är att han blev erbjuden en professur, och de växer inte på träd. Men det finns mer under ytan.
På kvällen tar jag finlandsfärjan från Stockholm och vaknar (ovanför ytan, mot tilläggsavgift) när vi i gryningsljus glider genom Åbo skärgård. Våren är mindre grå i skärgården.
Åbo har två universitet: Ett finsk- och ett svenskspråkigt. Åbo Akademi, det svenskspråkiga universitet, invigdes 1919 och grundades med hjälp av donationer från 35 välbärgade personer. Att skydda svenskan var ett explicit syfte med donationerna. Universitetets första rektor, tillika professor i filosofi, var Edvard Westermarck (1862–1939).
Westermarck hänger på väggen när jag träffar filosoferna Olli Lagerspetz och Hugo Strandberg. De är båda, i min bok, “Wittgensteinianer” i någon mening.
Olli är finlandssvensk men Hugo är svensk. Precis som Martin disputerade Hugo vid Uppsala universitet. Även han har alltså emigrerat till Finland. Varför?
– Jag kom hit efter jag disputerat och det var någon form av befrielse, säger Hugo.
Befrielse, på vilket sätt?
– Jag var inne på något slags Wittgensteiniansk filosofi, men kände hela tiden att jag var tvungen att försvara den. Här behövde jag inte längre göra det. Jag kunde utforska den.
Det är egentligen inte förvånande att Wittgenstein har en mer betydande plats i Finland. Den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright studerade under Wittgenstein i Cambridge och utsågs sedan, tillsammans med Elizabeth Anscombe och Rush Rhees, till att förvalta hans litterära kvarlåtenskap. von Wright återvände till Helsingfors 1950 och var på flera sätt mycket betydelsefull för akademin och filosofin i Finland.
– Här finns också en humanistisk inriktning på filosofin, fortsätter Hugo. I den analytiska traditionen har man annars oftast tagit naturvetenskaperna eller matematiken som ett slags ideal för vad filosofin borde vara.
Martin var tidigare inne på samma sak. Han menar att det är en mer inkluderande intellektuell miljö i Finland. Det finns i Sverige, enligt Martin, vissa ”monopolitiska tendenser” – det är lite ”messianskt”: Varför måste alla svenska lärosäten syssla med värdeteori? Martin själv vänder sig mot denna attityd. Han föredrar en mer inkluderande inställning.
Men måste man inte ha någon idé om vad som är bra och dålig filosofi?
– I Sverige vill man bedriva filosofi som normalvetenskap, förtydligar Martin.
Detta går till synes hand i hand med en avvisande attityd till alternativa synsätt och metoder som Martin anser är skadlig.
– Det är inte bra om vi låter bli att läsa varandras grejer. Sen kan man ha olika uppfattningar när man väl har läst och satt sig in i det.
Men enligt Martin är inte all analytisk filosofi av det här slaget. Det finns två olika sorters analytisk filosofi: En Kantiansk och en positivistisk.
Wittgenstein hör till den Kantianska. Filosofi är, enligt detta synsätt, ett försök att nå begreppslig självmedvetenhet. Ett filosofiskt problem är, i Martins mening, av slaget ”jag hittar inte vägen”.
Enligt den positivistiska skolan så är det snarare så att filosofin tjänar vetenskapen, eller är själv den mest allmänna vetenskapen. Vetenskapliga – i synnerhet naturvetenskapliga eller matematiska – metoder utgör här ideal för filosofisk forskning.
Själva termen ”normalvetenskap” kommer från Thomas Kuhns vetenskapsfilosofi, enligt vilken vetenskapen ständigt växlar mellan revolutionära perioder och normalvetenskap. Under de normalvetenskapliga faserna råder det enighet kring typexempel, syften och metoder. Nya synsätt är inte välkomna – det man vill ha är resultat.
Det är denna klara bild av vad som räknas som genuina resultat, och av att man redan har kommit fram till de rätta metoderna, som enligt Martin leder till en avvisande attityd av andra sätt att närma sig filosofiska problem. Synen premierar specialisering framför bredd och mångfald.
Martin, Hugo och Olli delar uppfattningen att filosofi bättre förstås som en humanistisk disciplin.
Ett annat sätt på vilket Sverige och Finland skiljer sig åt, som alla tre är inne på, är att filosofin i Finland är väldigt levande och synlig i den offentliga diskussionen – särskilt genom att det finns en stor mängd aktiva kulturtidskrifter, på ett sätt som inte finns i Sverige.
Det finns flera anledningar till detta. En anledning är helt enkelt språket: Att svenskan är livaktig anses vara viktigt, och något man måste arbeta för. En annan anledning är nog det humanistiska synsättet på filosofi.
– Om man inte har en idé om filosofi som en väldigt avancerad specialvetenskap så behöver det inte heller vara ett stort gap mellan populärfilosofi och akademisk filosofi, säger Martin. Det finns såklart massor man inte kan förutsätta när man skriver till en bred publik. Men om jag inte kunde omsätta mina tankar på det sättet, då är det något som är fel.
Även om du kan omsätta dina tankar på det sättet, har du känslan av att alla inte ändå förstår, eller ens kan förstå?
– Det är något med filosofi, lite som musik – att man måste vara musikalisk, säger Martin. Men sen kanske man också måste ha haft vissa problem, funderat på vissa saker själv.
Ett avslöjande svar. Syftet med filosofi är, enligt Wittgenstein, “att visa flugan vägen ut ur flug-fångstflaskan”. Vad skulle syftet med filosofi vara om ingen fluga fastnat i flaskan?
Wittgensteins anda verkar leva vidare i Finland i dag. Är det också Olli och Hugos bild?
– Han tillhör såklart kanon, någon alla förhåller sig till. Men, förklarar Olli, det är egentligen inom den finlandssvenska filosofin som Wittgenstein är betydelsefull.
De förklarar att Helsingfors universitet enligt lag ska ha minst 28 svensktalande professurer för att garantera en likvärdighet mellan språken vid universitetet. En av dessa grundlagsskyddade svenskspråkiga professurer är i filosofi. Och även här, inom den svenskspråkiga gruppen i Helsingfors, är Wittgenstein betydelsefull. Såklart har von Wright något att göra med detta också.
Tillbaka i Skåne (svenskt sedan 1658) och det är valborgsfirande i Lund. Vårklädda minderåriga väntar i brassestolar på tågperrongen. Vintern har rasat.
Wittgenstein har flytt Sverige. Men i svenskan lever han vidare.
