Den filippinska vulkanen Mount Pinatubo sänkte jordens medeltemperatur med en halv grad celsius under närmare två års tid efter sitt utbrott 1991. Likaledes bidrog den ostindiska vulkanen Tamboras utbrott till att år 1816 kallades ”året utan sommar”. Förklaringen till varför vulkanutbrotten gav upphov till kallare klimat är att utsläpp av sulfatpartiklar leder till att delar av solens strålning reflekteras bort från jordens atmosfär, och således till att planetens medeltemperatur sänks.
När nobelpristagaren Paul Crutzen publicerade en artikel som föreslog forskning kring medvetna sulfatutsläpp, vilket är en form av klimatmanipulation, ansåg många forskare att artikeln borde dras tillbaka. Att tänka sig så pass extrema metoder för att få bukt med klimatkrisen ansågs då farligt. I dag är sådana metoder föremål för en stor mängd, förvisso kontroversiell, forskning. Än så länge utgör dock humaniora en relativt liten del av diskussionen om klimatmanipulation, och mycket av den etiska diskussionen kring sulfatutsläpp förs av icke-filosofer. Jag vill därför i denna text belysa ett antal filosofiska frågor som klimatmanipulation ger upphov till, i hopp om att öka både humanisters och filosofers deltagande i debatten.
De som framför argumentet menar alltså att vi står i valet och kvalet mellan klimatkatastrof och sulfatutsläpp.
Det är inte självklart för alla att filosofin har en avgörande roll i diskussionen om klimatmanipulation. Vilken nytta skulle filosofin kunna ha? En av filosofins främsta styrkor är att den ger oss verktygen för att noggrant analysera argument. Ett argument för utökad forskning på klimatmanipulation, som framför allt är vanligt bland icke-filosofer, utgår från antagandet att traditionella metoder som utsläppsminskningar inte kommer att lyckas stävja den globala uppvärmningen. De som framför argumentet menar alltså att vi står i valet och kvalet mellan klimatkatastrof och sulfatutsläpp. Givet att vi står inför en omfattande klimatkatastrof är nog sulfatutsläpp det mer lockande alternativet. Med det sagt så väcks lätt misstankar om att vi har ställts inför en falsk dikotomi.
Filosofer har hävdat att just inramningen av sulfatutsläpp som ”plan B” är missvisande. De menar att sådana extrema metoder i stället bör ses som ”plan F” (eller ”M” eller ”P”): Klart bättre än de värsta av klimatkatastrofer, men klart sämre än mildare former av klimatmanipulation. Exempelvis skulle vi kunna satsa på att fånga in och förvara koldioxid eller att utöka kolsänkor (det vill säga exempelvis världshav och skogar som tar upp koldioxid).
De som påstår att vi måste välja mellan klimatkatastrof och sulfatutsläpp måste alltså inte bara visa att utsläppsminskning inte räcker för att stävja den globala uppvärmningen. De måste dessutom, i strid mot IPCC:s scenarion, visa att alla andra lösningar är dömda att misslyckas. Annars tycks en rimlig tanke snarare vara att utökad forskning på dessa mildare former av klimatmanipulation bör prioriteras.
Andra menar att debattörer på båda sidor av diskussionen gör till synes inkonsekventa antaganden. De som menar att sulfatutsläpp är att föredra gör det oftast eftersom de antar att världssamfundet är inkapabelt att undvika en klimatkatastrof genom att enbart minska växthusgasutsläpp. Samtidigt antar de att världssamfundet är kapabelt att ta sig an ett projekt av den magnitud som sulfatutsläpp utgör. De som menar att utveckling och användning av sulfatutsläpp borde förbjudas gör det omvända och antar att världssamfundet inte kan ta sig an sulfatutsläpp men kan minska växthusgasutsläppen i den utsträckning som krävs.
Debatten försvåras ytterligare eftersom sulfatutsläpp inte är ett perfekt substitut för minskade utsläpp av växthusgaser: Stora utsläppsminskningar måste ske även om sulfatutsläpp används. Givet de vitt spridda uppfattningarna om den globala politikens möjlighet att minska utsläppen av växthusgaser kan man fråga sig om vi ens är kapabla att minska växthusgasutsläppen så mycket som krävs för att sulfatutsläpp ska kunna genomföras på ett säkert sätt.
För att ändamålsenliga beslut ska kunna tas under den osäkerhet som uppstår så behöver vi både uppmärksamma och tillämpa forskning inom beslutsteori, som till stor del är en filosofisk disciplin.
Ett annat problem, som forskare anser vara en av de mest oroväckande utmaningarna med sulfatutsläpp, har tydliga kopplingar till beslutsteori. Klimatmanipulationer som sulfatutsläpp är föremål för vad vi kan kalla dubbel omedvetenhet. Enkel omedvetenhet finns för konsekvenser av sulfatutsläpp som vi är medvetna om lär uppstå, men där vi är omedvetna om exakt hur de lär arta sig. Detta inkluderar effekten på nederbördsmönster och ozonlagret, och här kan omedvetenhet minskas genom fortsatt forskning. Dubbel omedvetenhet gäller i stället de konsekvenser av sulfatutsläpp vi inte ens är medvetna om lär uppstå – samtidigt som vi har goda skäl att tro att sådana konsekvenser finns – och inför dessa står vi handfallna. För att ändamålsenliga beslut ska kunna tas under den osäkerhet som uppstår så behöver vi både uppmärksamma och tillämpa forskning inom beslutsteori, som till stor del är en filosofisk disciplin.
Dessutom visar forskning att risken för att en enskild aktör tar sig an projektet att släppa ut sulfater i atmosfären – exempelvis en stat, ett företag, eller kanske till och med en mycket rik individ – bör tas på stort allvar. Om en enskild aktör tar sig an projektet ökar också risken för att de eventuellt förödande konsekvenser som är förknippade med sulfatutsläpp inträffar. Detta eftersom världen inte kommer kunna förbereda sig enhetligt och att utsläppen i sig inte kan kontrolleras på samma vis. Här visar forskning att risken för globala konsekvenser från enskilda ageranden ger oss skäl att undersöka teknologin, eftersom ökad förståelse effektivt kan minska sannolikheten för att de värsta tänkbara utfallen inträffar.
Slutligen har vi frågor kopplade till de scenarion som kan förverkligas efter utsläpp av sulfater. Ett exempel är hur eventuella skador av sulfatutsläpp bör kompenseras, något som traditionella principer från klimatetiken kanske inte kan hjälpa oss med. Det är exempelvis oklart hur principen om att förorenaren ska betala bör tillämpas. Det går att tillämpa principen så att de som har släppt ut sulfaterna bör vara kompensationsskyldiga. Men det går också att tillämpa den så att det i vissa fall är de som har släppt ut koldioxid, och därmed skapat behovet av sulfatutsläpp, som bör ses som förorenare. Oavsett hur vi tillämpar principen belyser filosofisk forskning att frågan behöver besvaras för att öka legitimiteten hos eventuella framtida användningar av sulfatutsläpp.
Ovan är enbart ett axplock av hur filosofisk verksamhet kan bidra till diskussionen om klimatmanipulation. Svaren på de frågor som lyfts är självfallet beroende av naturvetenskaplig expertis, men en avgörande roll som filosofer har är att ställa frågorna och kritiskt analysera diskussionen kring klimatmanipulation.
