1908 skrev den engelske författaren G K Chesterton boken Orthodoxy, ett modernt apologetiskt verk (alltså, ett försvar för kristendomen) som utgår från denna religions centrala paradoxer. ’Ortodoxi’ betecknar hos Chesterton en fast och orubblig tro på hela kristendomens tradition precis så som den är. Men när biblisk och kristen litteratur betraktas som helhet uppstår oundvikliga motsägelser. Trots motsägelserna, och även på grund av att den accepterar dessa motsägelser, utgör ortodoxin enligt Chesterton en starkare och mer beundransvärd ställning än avvikelserna som karaktäriserar olika, enskilda kristna riktningar. Dessa enskilda riktningar erkänner endast stycken och delar av den kristna idéhistorien, och inför litteraturens interna motsägelser fattar de ett dogmatiskt beslut om vilken åsikt/avvikelse som anses vara motsägelsefri (alltså ”rätt”). Ortodoxin förkroppsligar snarare kristendomen i sin motsägelsefulla helhet. Att tron kan byggas på en excentrisk men instabil bas är den viktigaste beståndsdelen av trons obestridliga styrka, menar Chesterton.
I detta sammanhang beskriver Chesterton skillnaden mellan vansinne och mental sundhet enligt samma logik. Det är enkelt att vara vansinnig, skriver han, man erkänner bara de beståndsdelarna av verkligheten som man ”tycker om” (som tolkas vara korrekta och logiskt berättigade), och förkastar resten. Förnuftet, eller att behålla den mentala sundheten, innebär att verkligheten åskådas som den motsägelsefulla (icke-)helheten som den egentligen är. Den ”normala” människan tvingas utgå ifrån och förkroppsliga en instabil, ofullständig verklighet. Därför är det ansträngande att förnuftigt befinna sig i livet som likgiltig individ. Motsägelser som ständigt ligger inskrivna i verkligheten själv måste paradoxalt formuleras som en ofrånkomlig och fundamental del av tillvaron inom vardagslivet.
Att verkligheten är motsägelsefull, att den inte kan förstås från ett och samma logiksystem, detta låter konstigt. Åtta år efter Chestertons Orthodoxy publicerade Einstein boken Relativity: The Special and the General Theory, och med denna bok (som ofta anses föreställa inledningen till fysikens modernisering) kan vi börja forma en bild av de problem som uppstår när man vill uppfatta verkligheten som helhet. Ett grundbegrepp för relativitetsteorin är att det finns relativa storleksskillnader mellan massor: gravitationskraften agerar ojämlikt mellan kroppar med olika storlekar. Men om man fortsätter förminskningen av ett objekts massa så händer något oväntat: kvalitativt nya objekt (partiklar) uppstår som inte kan förstås enligt relativismens lagar. Kvantfysiken utgår från faktumet att tillräckligt små partiklar inte är lagbundna till Einsteins relativitetslagar. Kvantpartiklar kan bara uppskattas och teoretiskt utnyttjas om man ersätter gravitationskraften med nya kvantkrafter, krafter som förblir oförenliga med den gamla relativismen. Chocken för hela naturvetenskapen låg i oförenligheten mellan två system (kvantfysiken och relativismen) som var och en ändå förklarar verkligheten utmärkt.
Motsägelsen mellan kvantfysiken och relativiteten, hävdar filosofen Slavoj Žižek i boken Less Than Nothing, ligger inte i att vi saknar rätt undersökningsmetoder; problemet kommer inte att helt plötsligt lösas om vi bara hittar en tillräckligt avancerad mätapparat. Problemet ligger inte hos våra vetenskapliga metoder, utan hos själva verkligheten som undersöks. Det finns helt enkelt ingen total, vetenskaplig bild på verkligheten som är motsägelsefri. Paradoxen som motsägelsen mellan kvantfysiken och relativismen ger upphov till återspeglar en ofullständig verklighet med dolda, interna motsägelser.
På grund av denna ofullständighet är verkligheten samtidigt en alltmer imponerande struktur att betrakta. Verklighetens ontologiska form avslöjar vissa ”hål” som i sig själva påverkas av vårt sätt att betrakta dem. Den franska filosofen Gilles Deleuze menar precis detta med sitt begrepp ’skillnad-i-sig-själv’ (différence-en-elle-même), när han skriver i Différence et Répétition att vissa problem inte utgörs av ”brister i våra kunskaper” men snarare att ”den problematiska strukturen tillhör objekten” som vi analyserar. Den problematiska och motsägelsefulla strukturen tillhör naturen själv. Naturen är inte ontologiskt fullbordad, varat är instabilt.
Det som Chesterton syftade på, och det som kvantfysiken avslöjar med hjälp av filosofin, är att subjektiviteten är en nödvändig beståndsdel av verkligheten. Modern vetenskap visar kanske att den gamla vetenskapliga avgränsningen, mellan en självständig verklighet och ett åskådande subjekt, inte är helt stabil. Verkligheten förutsätter sin åskådning hos ett subjekt. Subjektets tolkning utgör en konkret beståndsdel av en ofullständig verklighet.
