När vi läser en roman så möter vi meningar som är till förvillelse lika de vi skulle möta i exempelvis en fackbok eller en tidningstext eller en vardaglig konversation. Vi läser till exempel första meningen i Gösta Berlings saga:

“Äntligen stod prästen i predikstolen.”

Meningen består av idel välbekanta ord, sammansatta enligt det svenska språkets regler och med, av allt att döma, en entydig och lättbegriplig innebörd.

Men något skiljer romanspråket från språket i tidningstexter, fackprosa och så vidare, och det handlar om vad författaren gör med orden. Om vi hade läst ovanstående mening i en tidningsartikel så hade vi bland annat förväntat oss att det faktiskt fanns en verklig präst som stod i en verklig predikstol, eller i alla fall att skribenten trodde att så var fallet. Hade vi fått reda på att inget sådant var fallet så hade vi med rätta kunnat klandra skribenten för att försöka vilseleda oss. Inget liknande verkar vara fallet med Selma Lagerlöfs mening. Det hade varit befängt att klandra henne för att ha ljugit för oss eller handskats ovarsamt med sanningen, på basis av att ingen präst stod i någon predikstol. Vi förstår att fiktiva utsagor följer andra regler än vanliga påståenden.

Språkfilosofin har traditionellt tagit sin utgångspunkt i så kallat “hävdande” diskurs, det vill säga sådana språkanvändningar som gör anspråk på att säga något sant, förmedla information, lämna upplysningar. Filosofer har utarbetat sofistikerade analyser av sådana hävdanden, hur de fungerar, vilka normer som styr deras användning och vilken roll de tjänar i vårt gemensamma liv. Följden av detta har dock blivit att fiktiva utsagor, som den Lagerlöf gjorde i och med att hon författade meningen ovan, kommit att framstå som något av ett mysterium. Sådana utsagor är nämligen inte hävdanden – de gör inte anspråk på att säga något sant eller lämna några korrekta upplysningar om världen. Detta väcker frågan: Vad gör de i stället?

Ett sätt att ställa den frågan är att utgå från John Austins idé om talakter. Austin menade att vi kan göra olika saker med språket. Vi kan förmedla upplysningar (hävdanden), men vi kan också ge order eller instruktioner (imperativ), ställa frågor, och göra drag i institutionaliserade språkspel (förklara ett möte öppnat, döpa ett skepp, stifta en lag). Austin myntade termen “illokuta akter” som samlingsbegrepp för dessa olika saker som vi kan göra med våra ord. Frågan låter sig alltså ställas: Vilket slags illokut akt utförde Lagerlöf då hon skrev ovanstående mening? Ett hävdande är det inte, trots att det har samma språkliga gestalt, samma ytliga form som ett hävdande. Så vad är det i stället?

Filosofer har tillhandahållit åtminstone tre olika svar på denna fråga. Ett svar, som förknippas med Austins lärjunge John Searle, är att fiktiv diskurs är ett slags låtsaslek. En skönlitterär författare låtsas hävda saker, hon låtsas komma med sakupplysningar. Läsaren, i sin tur, låtsas lära sig från dessa. För att tala med en annan försvarare av låtsasteorin, David Lewis:

“Att historieberättaren låtsas tala sanningsenligt är bara toppen av isberget. Det pågår en kooperativ låtsaslek, styrd av en konventionell förförståelse, där spelarna intar (åtminstone) två roller. Historieberättaren låtsas förmedla historisk information till sin publik, publiken låtsas lära sig från deras ord och reagera därefter.”

Den andra teorin är vad vi kan kalla “föreställningsteorin”. Enligt denna teori är fiktiva talakter i grund och botten ett slags uppmaningar – uppmaningar att föreställa sig det som texten beskriver. När Lagerlöf skriver ovanstående mening kan det alltså se ut som att hon lämnar en upplysning om ett sakförhållande, men det hon egentligen gör är att ge en instruktion i stil med följande: “Föreställ dig att det finns en präst och att han äntligen står i predikstolen”. På detta vis är hela Gösta Berlings saga, och alla andra romaner, långa, komplicerade instruktioner för hur läsaren ska använda sin fantasi. Om läsaren följer instruktionerna, kommer hon förhoppningsvis att belönas med en tillfredsställande imaginär upplevelse.

För en utomstående kan gränsen mellan de två teorierna framstå som hårfin. Att låtsas och att föreställa sig är närliggande aktiviteter, och kanske måste man till och med göra det senare för att framgångsrikt kunna göra det förra: Lagerlöf måste först föreställa sig händelserna i Gösta Berlings saga för att sedan kunna låtsas lämna upplysningar om dem, och publiken måste först föreställa sig dem för att kunna låtsas dra lärdom av hennes låtsade upplysningar.

Det finns dock en viktig skillnad mellan teorierna, och den består i vilken status de förlänar åt själva den fiktiva talakten. Enligt låtsasteorin är den fiktiva talakten en fingerad version av en talakt som förekommer utanför fiktionens värld – normalt ett hävdande. Enligt föreställningsteorin är den fiktiva talakten i stället en genuin talakt, men en talakt av en särskild sort, speciellt anpassad till fiktionens behov – en uppmaning att föreställa sig.

På senare tid har somliga filosofer, inklusive undertecknade, försvarat en tredje teori: stipulationsteorin. Stipulationsteorin är enig med föreställningsteorin att fiktiva talakter inte är fingerade talakter utan genuina sådana, talakter av en särskild sort, unik för fiktion. Den skiljer sig dock från föreställningsteorin med avseende på hur den karakteriserar denna talakt. Enligt stipulationsteorin är fiktiva utsagor att likna vid stipulationer om hur saker förhåller sig i den fiktiva värld som skildras. När Lagerlöf skrev sin berömda öppningsrad så stipulerade hon alltså: I denna fiktiva värld är det fallet att en präst äntligen står i predikstolen.

Vilken teori är då att föredra? Som vanligt i filosofins värld finns det många subtila argument för och emot de olika positionerna, och ingen teori är helt utan bekymmer.

Låtsasteorin har det bekymret att det verkar märkligt att beskriva det Lagerlöf gjorde då hon skrev sin berömda mening för att “låtsas”. Det ordet tycks illa beskriva en författares verksamhet. Och bortser man från denna kritik och går med på att det finns någon innebörd av ordet “låtsas” som fångar vad Lagerlöf gjorde, så verkar det ändå som att teorin fångar in för mycket. En skådespelare på en scen låtsas komma med påståenden och andra talakter – om någon gör det! – men skådespelarens språkliga aktivitet är rätt annorlunda från författarens. En bra teori om fiktivt tal bör kunna fånga denna distinktion.

Även föreställningsteorin har problemet att den tycks fånga för mycket. Tänk på en far som läser en saga högt för sina barn. Om författarens språkliga akter när hon skriver sin berättelse är ett slags instruktioner till läsaren att föreställa sig det hon säger, borde inte detsamma kunna sägas om den högläsande fadern?

Stipulationsteorin, slutligen, får problem med sådana saker som opålitliga berättare. Bara för att något står skrivet i en roman så följer inte att saker och ting faktiskt förhåller sig på det sättet i den fiktiva värld som skildras. Opålitliga berättare är ett litterärt grepp där berättelsens “jag” ljuger eller förvrider sanningen, eller åtminstone håller läsaren i ovisshet om vad som egentligen är “sant” i berättelsens värld. En berättelse skriven utifrån en opålitlig berättares perspektiv kan därmed ogärna anses vara en enkel stipulation av de fiktiva sakförhållandena.

Något givet svar på frågan om det fiktiva språkbrukets natur finns alltså inte. Frågan som sådan fortsätter dock att fascinera. Kanske är detta för att det fiktiva språket bildar en så skarp kontrast mot den typ av språkbruk som filosofer traditionellt intresserat sig för – sakligt, faktaorienterat, argumenterande, sanningssökande språk. Fiktionen visar på vår förmåga att ta våra språkliga verktyg och göra dem till föremål för lek, sätta de gängse normerna för sanningsenlighet och ärlighet ur spel, och frammana andra världar ur våra enkla ord.

Läs mer:

Bergman, K. G., & Franzén, N. (2022). The Force of Fictional Discourse. Synthese, 200 (6).