När har man instrumentella skäl att göra något? Och när är man klandervärd för ett utfall? För att få grepp om dessa frågor kan vi begrunda denna schematiserade situation:
Fönsterkrossning: I slutet av gatan bor ett äldre par. Av ren och skär illvilja tar Sussie upp en sten och kastar mot det gamla parets vackra, ornamenterade vardagsrumsfönster. Fönstret går i tusen bitar. När paret upptäcker vad som hänt blir de fullständigt otröstliga.
Jag gissar att du håller med om att Sussie hade starka skäl att låta bli att kasta stenen och att hon är klandervärd för vad hon gjorde. Det är hennes fel att fönstret gick sönder och att det äldre paret blev så ledsna.
En vanlig tanke är att man har instrumentella skäl att låta bli göra något om det gör en skillnad till det sämre. Detta är exempelvis vad utilitarister skulle säga. Många icke-utilitarister skulle nog hålla med. De skulle kanske säga att man har skäl att inte orsaka skada. I fallet ovan har Sussie ett skäl att låta bli att kasta stenen eftersom hon inte borde orsaka det äldre paret skada.
Exakt vad det innebär att orsaka skada är omdebatterat, men vanligtvis förstår man även orsakssamband i termer av att göra skillnad. Sussie orsakade (eller vållade) det äldre paret skada eftersom de inte hade blivit förkrossade om Sussie inte hade kastat stenen. Det här är det så kallade But-For-villkoret för kausalitet.
På samma sätt är det en vanlig tanke att man är klandervärd om man – med flit eller i alla fall medvetet – gjorde en skillnad till det sämre eller om man orsakade skada.
I grova drag menar vi att det finns motexempel mot de existerande teorierna och föreslår att vi kan hitta en bättre teori om vi utgår från en mer rättvisande teori om kausalitet.
Nu till problemet. Dessa synbarligen rimliga idéer leder ibland fel, som i följande situation.
Reserv-Ronny: Allt är som i exemplet “Fönsterkrossning”, men vad Sussie inte vet är att om hon inte hade kastat stenen så hade Ronny gjort det i stället. Han stod gömd bakom ett träd i närheten och bevittnade allt, beredd att själv kasta en sten på fönstret. När han såg vad Sussie gjorde gick han dock därifrån.
Även i detta fall verkar det som att Sussie hade skäl att låta bli att kasta stenen och att hon är klandervärd för att ha haft sönder fönstret. Problemet är att hon varken gjorde en skillnad till det sämre eller orsakade någon skada, åtminstone inte enligt But-For-villkoret för orsakssamband. Fönstret hade gått sönder och det äldre paret hade blivit otröstliga även om hon låtit bli att kasta stenen eftersom Ronny då hade kastat sin.
Alltså, om vi följer de synbarligen rimliga idéerna till sin spets måste vi dra slutsatsen att Sussie i exemplet “Reserv-Ronny” inte hade något skäl att låta bli att kasta stenen, och att hon inte är klandervärd för att ha krossat fönstret.
Något har uppenbarligen gått snett här. Problemet är välkänt och det finns många förslag på lösningar. Utilitarister brukar hävda att Sussie visserligen inte hade ett objektivt skäl att låta bli att kasta stenen, men givet vad hon visste så fanns det ändå en chans att vad hon gjorde skulle göra en skillnad till det sämre för paret, något som visar att hon hade ett subjektivt skäl att inte kasta stenen. I nästa steg visar detta också att hon därmed är klandervärd för att ha kastat stenen. Hon gjorde det trots att hon visste att det fanns en chans att detta skulle göra en skillnad till det sämre för det äldre paret.
Rättsfilosofer och metafysiker brukar i stället invända att vi använt en alltför onyanserad teori om kausalitet. En del skulle exempelvis hävda att vi borde använda det så kallade NESS-villkoret för orsakssamband (NESS står för “Necessary Element of a Sufficient Set”).
Ur ett NESS-perspektiv orsakade Sussie det krossade fönstret eftersom hennes handling var en nödvändig del av en mängd uppfyllda villkor som tillsammans var tillräckliga för att fönstret skulle gå sönder. Tillsammans med det faktum att vindförhållandena var som de var, att naturlagarna gjorde sitt jobb, att fönstret fanns där, att ingen fågel kom i vägen, med mera, så garanterade hennes kast att fönstret skulle gå sönder. Och om hon inte hade kastat så hade dessa villkor inte garanterat att fönstret skulle gå sönder. Det hade inte räckt att att vindförhållandena var som de var, att fönstret fanns där, och så vidare.
I två nyutkomna artiklar argumenterar jag och Caroline Torpe Touborg att varken utilitaristerna eller NESS-teoretikerna kan förklara när vi har instrumentella skäl att agera på ett visst sätt eller när vi är klandervärda för ett utfall. I grova drag menar vi att det finns motexempel mot de existerande teorierna och föreslår att vi kan hitta en bättre teori om vi utgår från en mer rättvisande teori om kausalitet.
Enligt teorin vi utgår från (som Caroline utvecklat tidigare) finns det två nödvändiga och tillsammans tillräckliga villkor för att något ska vara en orsak till ett utfall: (i) en orsak gör sin konsekvens säkrare samt (ii) en orsak är processansluten till sin konsekvens.
Här är tanken att både Sussies kast och Ronnys beredskap att kasta gör fönsterkrossningen säkrare. Om Sussie inte hade kastat sin sten så hade det räckt med att Ronny inte varit där för att fönstret inte skulle gå sönder, men eftersom Sussie kastade stenen så skulle två saker behöva ändras för att fönstret skulle hållas intakt: att Sussie kastar stenen och att Ronny står beredd att kasta sin sten om Sussie inte hade kastat sin.
En fjäder i hatten för teorin är att den ger rimliga svar om vem som har skäl att göra vad och om vems (eller vilkas) fel det är att ett utfall inträffar i många olika typer av situationer.
Det som gör att Sussies kast men inte Ronnys beredskap att kasta sin sten orsakade det trasiga fönstret är att Sussies kast till skillnad från Ronnys beredskap är processanslutet till fönsterkrossningen. Det finns en kedja av händelser som knyter Sussies kast till det krossade fönstret. Sussies kast var en nödvändig del av en mängd händelser som var tillräckliga, givet naturlagarna, för att stenen skulle komma flygande genom luften mot fönstret. Att stenen kommer flygande genom luften var i sin tur en nödvändig del av en mängd händelser som, givet naturlagarna, var tillräckliga för att fönstret skulle krossas. Det finns dock ingen liknande kedja av händelser som knyter Ronny till det krossade fönstret.
Tanken är att vi kan förklara instrumentella skäl i termer av det första villkoret för kausalitet, alltså (i), och klandervärdhet i termer av båda villkoren, alltså (i) och (ii) tillsammans. Både Sussie och Ronny hade skäl att inte kasta sten mot fönstret eftersom detta gör fönsterkrossningen mer säkert. Endast Sussie är dock klandervärd för fönsterkrossningen eftersom hennes kast – till skillnad från Ronnys – är processanslutet till fönsterkrossningen. Ronny är säkert klandervärd för något, till exempel för att vilja förstöra för det äldre paret, men det är inte hans fel att fönstret går sönder.
En fjäder i hatten för teorin är att den ger rimliga svar om vem som har skäl att göra vad och om vems (eller vilkas) fel det är att ett utfall inträffar i många olika typer av situationer, inte bara de som beskrivits här.
Ta till exempel ett fall där någon kör rattfull och råkar köra ihjäl någon som ändå hade dött i en hjärtattack eller ett fall där någon underlåter att rädda ett drunknande barn. I det första fallet är det den rattfulles fel att personen dog. Att hen körde rattfull gjorde det mer säkert att personen skulle dö och handlingen är dessutom processanslutet till utfallet (till skillnad från hjärtattacken som inte ens hann inträffa). I det senare exemplet är personen klandervärd för att barnet drunknade. Att hen inte ingrep gjorde utfallet mer säkert och underlåtelsen är dessutom processanslutet till barnets död.
Läs mer:
Reasons for action: Making a difference to the security of outcomes
