Under pandemin skrevs och talades det mycket om vårt ”gemensamma ansvar” att minska smittspridningen. Ibland utgjorde sådant prat en uppmaning till var och en att fortsätta följa myndigheternas rekommendationer. Men ibland uttryckte det något mer än en uppmaning, nämligen ett moraliskt krav att var och en ska följa rekommendationerna. Om var och en hade en sådan moralisk skyldighet så vore de som bröt mot rekommendationerna utan giltig ursäkt klandervärda. Det betyder att det vore passande att bli arg på dem för deras övertramp, samt passande för dem själva att känna skuld och be om ursäkt. Fenomenet moraliskt ansvar har alltså två sidor: en framåtblickande (våra moraliska skyldigheter) och en bakåtblickande (att vi förtjänar klander för övertramp). 

Denna tolkning av prat om gemensamt ansvar illustrerar också ett vanligt men tveksamt individualistiskt antagande: att det moraliska ansvarets subjekt, dess bärare, till syvende och sist är en individ. Tolkningen byggde på att varje gruppmedlem hade samma typ av skyldighet eller var klandervärd för samma typ av övertramp. Skyldigheten eller klandervärdheten var ”gemensam” i samma betydelse som exempelvis genvarianten för blåögdhet är gemensam hos personer som har blå ögon. 

Det är dock uppenbart att åtminstone en uppmaning kan vara riktad mot en grupp som sådan, snarare än mot var och en i gruppen. När ett fotbollsfan uppmanar sitt lag att vinna matchen menar hen inte att var och en av spelarna ska vinna. Detta är ju en omöjlighet, då endast ett fotbollslag kan vinna en fotbollsmatch. Kan inte ett moraliskt krav på ett liknande sätt var riktad mot en grupp människor, snarare än mot var och en av gruppmedlemmarna? Kan i så fall inte gruppen vara klandervärd för att kravet inte efterlevs? Ibland tycks vi rikta både moraliska krav och klander mot grupper när det kommer till ansvar för storskaliga problem som konsekvenserna av mänskligt orsakade klimatförändringar, utfiskningen i haven, eller resultaten i demokratiska val. Kanske kan ansvar vara något vi har gemensamt i samma betydelse som en innergård är något de boende i en byggnad har gemensam. Innergården är något de boende har tillsammans, snarare än något var och en av dem har.

Till stöd för det individualistiska antagandet kan dock tanken anföras att även om en grupp kan agera tillsammans, och därmed också agera i enlighet med en uppmaning, så är det inte uppenbart att en grupp kan resonera praktiskt kring vad den moraliskt sett bör göra, eller känna moraliska känslor som skuld eller tacksamhet. Detta tycks vara nödvändiga förmågor hos ett subjekt för moraliskt ansvar och endast något som en moralisk person är kapabel till. Kanske kan en grupp människor ingå i en organisation, såsom ett företag eller ett politiskt parti, som i sig kan vara en storskalig moralisk person, men då verkar vi ha att göra med en typ av individuellt moraliskt ansvar på organisationsnivå, snarare än—eller vid sidan om—dessa människors eventuella gemensamma moraliska ansvar. Detta är något som exempelvis Gunnar Björnsson vid Stockholms universitet och Kendy Hess vid den amerikanska högskolan College of the Holy Cross tillsammans argumenterat för. (Gunnar Björnsson har även argumenterat för den möjlighet jag diskuterar här, det vill säga att individerna i en grupp tillsammans kan ha moraliska skyldigheter och tillsammans vara klandervärda.)

En möjlighet här är att hålla fast vid det individualistiska antagandet, men hävda att moraliskt ansvar som bärs tillsammans av medlemmarna i en grupp helt enkelt består i, eller kan reduceras till, skyldigheter eller klandervärdhet hos enskilda medlemmar. Denna mellanväg kan kanske förklara hur det är möjligt att moraliska krav och klander kan riktas mot en grupp. När ett krav att följa pandemi-rekommendationerna riktas mot ”oss” som grupp, så menas enligt detta synsätt att var och en har skyldigheter att agera på ett sådant sätt att ”vi”, som grupp, efterlever rekommendationerna. Detta innebär inte bara att var och en av oss ska följa rekommendationerna, utan också att vi ska göra sådant som att informera, stötta och hjälpa varandra att följa dem, och kanske också motarbeta och klandra dem som förespråkar att vi istället struntar i rekommendationerna.

I vissa situationer tycks det dock som att en grupp kan vara klandervärd för att gruppmedlemmarna tillsammans har brutit mot en moralisk skyldighet utan att någon enskild medlem är klandervärd för just detta. Anta att du och jag—en liten grupp—har möjlighet att rädda en person som håller på att drunkna, men bara om vi samarbetar (endast du har förmågan att styra livbåten och endast jag är simkunnig). Om ingen av oss är villig att dra sitt strå till stacken, och om personen därmed drunknar, så tycks det intuitivt vara så att vi har brutit mot vår moraliska skyldighet att rädda den som drunknade, och att vi därför är klandervärda för dennes död. Men eftersom det i ljuset av den andres ovilja var lönlöst för var och en av oss att se till att vi tillsammans räddade personen, så tycks det inte som om en grupps moraliska skyldighet eller klandervärdhet alltid kan bestå av individuella motsvarigheter.

Det tycks nu som att vi ändå måste redogöra för hur en grupp faktiskt skulle kunna resonera praktiskt kring vad gruppen moraliskt sett bör göra, samt känna de skuldkänslor som är förknippade med klandervärdhet. Ett förslag som jag själv och Björn Petersson vid Lunds universitet nyligen presenterat, består i att en grupp kan ha en moralisk skyldighet endast om var och en har förmågan att se sig själv som en gruppmedlem och praktiskt resonera utifrån frågan ”Vad bör vi göra?”, snarare än utifrån frågan ”Vad bör jag göra?”, där den senare frågan är ställd i ljuset av förväntningar om vad de andra i gruppen ska göra. Om var och en har denna förmåga att ta reda på vad de tillsammans bör göra—en moralisk form av så kallat lagtänkande (”team reasoning”, på engelska)—så tycks också gruppen ha denna förmåga att resonera praktiskt om vad den bör göra, men utan att gruppen ses som en slags storskalig moralisk person på grupp-nivå.

Ett potentiellt problem återstår dock. Låt oss återgå till exemplet där du och jag endast tillsammans har möjligheten och förmågan att rädda den som håller på att drunkna. Låt oss denna gång anta att endast jag är ovillig att dra mitt strå till stacken. Du är i högsta grad villig, och gör allt du kan för att övertala mig att hjälpa till, men till ingen nytta. Resultatet är som tidigare att personen drunknar och dör. Vi har nu brutit mot vår gemensamma moraliska skyldighet att rädda personen, och ”vi” tycks därmed vara klandervärda. Detta verkar orättvist! Du gjorde ju själv inget fel, och att personen drunknade var utom din kontroll. Så är det inte bara jag, snarare än gruppen bestående av dig och mig, som är klandervärd? Dessutom: Om bara jag är klandervärd så kanske det endast skenbart var så att vi som grupp hade ett gemensamt moraliskt ansvar?

Detta är en vanlig typ av invändning mot idéen om att medlemmarna i en grupp kan vara moraliskt ansvariga tillsammans. Rent psykologiskt är de flesta av oss dock bekanta med fenomenet att vi kan känna skuldkänslor för sådant som är utom vår egen kontroll, inklusive sådant som andra personer gör eller som grupper eller organisationer vilka vi ingår i gör. Invändningens premiss att klandervärdhet är en egenskap som är rättvist fördelad kan dessutom betvivlas. En bilförare som råkar köra ihjäl en fotgängare då föraren samtidigt skriver ett sms på sin mobiltelefon tycks vara klandervärd i högre grad än en annan bilförare som är lika oaktsam och dumdristig men som råkar ha turen att ingen fotgängare kommer i hans väg när han skriver sitt sms.

Skillnaden i klandervärdhet mellan dessa två fall avspeglar ingen skillnad i förarnas kontroll eller attityder. Skillnaden illustrerar istället vad Thomas Nagel, professor i filosofi och rättsvetenskap vid New York University, kallar moralisk slump (”moral luck”, på engelska). Om nu klandervärdhet kan variera på grund av hur slumpmässiga faktorer påverkar våra handlingars utfall och moraliska värde, så verkar det inte så märkligt att det faktum att någon ingår i en grupp på ett liknande sätt kan påverka dennes klandervärdhet. (I en sällan uppmärksammad fotnot nämner Thomas Nagel faktiskt att protesterande fredsaktivister i 1960-talets USA drabbades av dålig moralisk slump på grund av sitt amerikanska medborgarskap, då i ljuset av det vedervärdiga krig som den amerikanska staten bedrev i Vietnam.) Om vi accepterar att moralisk slump är en oundviklig del av vår moraluppfattning tycks invändningen att kollektiv klandervärdhet ofta är orättvis framstå som betydligt mindre allvarlig än den verkade vid första påseendet.