Anta att du får ett infall och börjar översätta en bok för att se om du kan. Förvisso en ganska kort bok, men ändå. När översättningen är klar så tänker du, ”måtte nu ett förlag anta det här, annars har jag ju kastat bort orimligt många timmar…”
En klok person väljer förstås att översätta en bok som många vill läsa. Med andra ord en bok som säljer och som många förlag vill ge ut. Men man kan också översätta en 30 år gammal föreläsning om egalitarism. I så fall kanske det slår dig: borde man göra verklighet av den där gamla idén att starta ett förlag?
Ungefär så var det i mitt fall. Eller exakt så. Idén föddes när mitt första bokmanus hade blivit refuserat av ett tiotal stora förlag. Det här var kring 2006 och jag tänkte att jag behövde en plan B. Kanske borde jag bara ge ut manuset själv, sådär lite ad hoc?
Lägg till en hel del fåfänga och ett nördigt intresse för typografi och formgivning och du har grunden till ett mikroförlag för filosofiböcker.
Nu blev det inte så och Ad hoc förlag fick vila i femton år tills förläggaren Christer Sturmark gav den sista knuffen. Vi pratade om Derek Parfit och lite annat och han sa att det är roligt att jobba med böcker. Lite trevande svarade jag att ”ja, jo, det är det”.
För jag jobbade ju inte med böcker. Jag var en sån som skrev saker ibland. Sedan skickade jag iväg texterna till dem som jobbade med böcker. Så jag startade ett förlag och gav ut boken jag hade fått för mig att översätta.
Boken var Derek Parfits föreläsning om egalitarism från 1991, en viktig text som har diskuterats flitigt genom åren. Nog måste den ses som en modern klassiker? Och den är ju inte ens svårläst, så en vidare krets borde kunna ha glädje av den? Bara de kände till att den fanns.
Ungefär så försökte jag förklara för mig själv varför jag höll på. Lägg till en hel del fåfänga och ett nördigt intresse för typografi och formgivning och du har grunden till ett mikroförlag för filosofiböcker.
Hittills har den bästa planen varit att göra roliga saker. En av få saker jag faktiskt är säker på är att det roligaste som finns är att ha kul.
Samma resonemang låg bakom nästa titel, Elizabeth Andersons ”What is the point of equality?” Även det en relativt begriplig text, om man ger den lite tid. Men först måste man ju hitta den, och så kanske man vill läsa den på svenska, och allt det där kan ju jag hjälpa till med.
Och plötsligt fanns där förlagets nisch: moderna och lite svårfunna moralfilosofiska klassiker som inte nödvändigtvis är kommersiellt gångbara. Därmed kunde H. A. Prichard få en chans, och sedan Philippa Foot och Ruth Chang. Allihopa är filosofer som haft stort inflytande och som bidragit till att etablera nya teorier eller nya sätt att ta sig an centrala moralfrågor. Men kanske inte med en jättelik läsekrets.
Och så förstås Derek Parfit. Man kan tycka att han får oproportionerligt stort utrymme på ett så litet förlag. Och så är det. Ad hoc har gett ut tre Parfitböcker, allra senast hans banbrytande tegelsten Reasons and persons (på tal om att lägga ner orimligt mycket tid på ett projekt).
Nästa bok lär bli tunnare, och knappast en Parfitbok. Eller?
Tja, vem vet. Inget blir ju någonsin som planerat. Krig kan bryta ut, eller så får man en köttätande bakterie i armen. Hittills har den bästa planen varit att göra roliga saker. En av få saker jag faktiskt är säker på är att det roligaste som finns är att ha kul. Knappast djupt, men sant, och en kvalificerad gissning är att det kommer att styra även kommande utgivning på det här förlaget.
