Saul Kripke avled den 15e september 2022 vid 81 års ålder. Han anses av många vara en av efterkrigstidens mest inflytelserika filosofer. Uppgiften att kortfattat förklara varför han fått denna status är svår, eftersom Kripke har influerat så många filosofiska områden. Han inledde sin bana med en serie arbeten inom modallogiken och bidrog sedan bland annat till diskussioner om sanningsbegreppet, om medvetandets natur och om Wittgensteins idéer om språklig innebörd. Bland hans mest betydande bidrag finns dock tveklöst hans förtydliganden kring modala påståendens (d.v.s. påståenden om vad som är möjligt respektive nödvändigt) natur och vår kunskap om huruvida sådana påståenden är sanna.

Den analytiska filosofins ungdom präglades av en skepsis inför påståenden som varken kan testas empiriskt eller formellt (t.ex. ’Tid och rum är bara nödvändiga former för den mänskliga erfarenheten’). Den präglades även av vissa idéer om hur modalitet förhåller sig till språklig innebörd och vad vi kan föreställa oss. Ett vanligt antagande var att om ett påstående är nödvändigt sant/falskt (d.v.s. om det är sådant att om det är sant är det omöjligt att det är falskt, och vice versa) så är det också analytiskt, det vill säga, sant/falskt i kraft av sin språkliga innebörd. Då kan man etablera om ett påstående är nödvändigt sant/falskt genom att analysera betydelsen hos de ingående begreppen. Till exempel, eftersom uttrycket ’ungkarl’ betyder detsamma som uttrycket ’ogift man’ så tycks påståendet ’alla ungkarlar är ogifta män’ nödvändigt sant. Kunskap om nödvändiga sanningar är därmed a priori, det vill säga oberoende av empirisk erfarenhet.

Detta gav också stöd åt en viss syn på filosofisk metod. Om modalitet är något som utforskas a priori och via de analytiska kopplingar som sammanflätar olika begrepp, så verkar begreppsanalysen tillräcklig för kunskap om vad som är möjligt och nödvändigt. Kripke kritiserade perspektivet i Naming & Necessity, en bok baserad på föreläsningar som han höll vid Princeton University 1970. Där ifrågasätter han kopplingen mellan modalitet, språklig innebörd och vad vi kan tänka oss. Därmed kastade han också tvivel över att aprioristisk begreppsanalys, det vill säga förfarandet som beskrevs i stycket ovan, skulle vara metoden som främst karakteriserar filosofisk forskning, åtminstone i den mån den ställer sig frågor om vad som är möjligt och nödvändigt.

Kripke förtydligade att det går att tala om en mer strikt metafysisk möjlighet och nödvändighet, oberoende av språklig mening, som vi bara kan få kunskap om genom empirisk erfarenhet. Hans argument förlitar sig delvis på en distinktion mellan två sorters refererande uttryck. Jämför ett egennamn som ’Kripke’ och en s.k. bestämd beskrivning som ’filosofen som författat Naming & Necessity’. Dessa uttryck refererar till samma person, men världen hade kunnat vara annorlunda  i avseenden som hade gjort att uttrycken refererade till olika personer. I vissa världar skrev Kripke aldrig boken i fråga, men i samtliga världar så är han ändå Kripke. Kripke uttryckte denna observation genom att säga att ’Kripke’ är en rigid designator medan ’filosofen som författat Naming & Necessity’ inte är det. 

Det följer att ’Kripke’ inte kan analyseras i termer av ’filosofen som författat Naming & Necessity’. Det följer också att identitetspåståenden som involverar egennamn är nödvändigt sanna/falska. Till exempel, eftersom ’Claire Boucher’ och ’Grimes’ hänvisar till samma person, så är ’Claire Boucher är Grimes’ nödvändigt sant. Claire Boucher hade kunnat ta ett annat artistnamn än ’Grimes’, och ’Grimes’ hade kunnat namnge något annat än Claire Boucher, men den vi faktiskt hänvisar till med uttrycken är nödvändigtvis samma person. Uttrycken refererar till denna person direkt, inte på grund av hur väl hon uppfyller en bestämd beskrivning, utan i kraft av de kausala relationer som hon har till uttryckens användning. 

Kripke menade att även termer för s.k. naturliga sorter, t.ex. ’vatten’, fungerar på detta vis. Det vi faktiskt hänvisar till med uttrycket ’vatten’ och det vi faktiskt hänvisar till med uttrycket ’H₂O’ är av nödvändighet samma sak. Men det kan vi inte veta a priori. Begreppsanalys, åtminstone innan Henry Cavendishs empiriska upptäckter, indikerar att vatten hade kunnat vara annorlunda: vi kan tänka oss en möjlig värld där en annan kemisk förening utgör den klara vätska som fyller haven, regnar från himlen, ger liv åt organismer och kallas ’vatten’. Detta är missvisande. Enligt Kripke är att vara H₂O essensen, en metafysiskt nödvändig egenskap, hos det vi faktiskt kallar ’vatten’ – även om vi förstås hade kunnat kalla det något annat. Men kunskap om detta kan bara nås empiriskt.

Kripke kan alltså anses ha visat att svaret på vissa modala frågor är metafysiska, och åtminstone delvis oberoende av språk och tanke, och därmed även otillgängliga a priori. Detta var en bidragande orsak till den mer metafysiska vändning som delar av den analytiska filosofin tog under efterkrigstiden. Bland annat öppnade det för livlig aktivitet inom fältet modalmetafysik, som teoretiserar kring vad, om inte språklig innebörd, som gör den här typen av modala påståenden sanna eller falska.

Kripke var uppenbart en särdeles begåvad filosof, men för ordningens skull bör det även nämnas att hans karriär emellanåt omgärdades av anklagelser om opassande beteenden gentemot vissa kvinnliga studenter och kollegor. Vi menar inte att detta bör förändra hur vi ser på hans filosofiska gärning, men det är viktigt att påminna om de allvarliga problem som präglat akademin och som fortsätter att påverka den både inom och bortom filosofin. En annan, bättre akademi är både tänkbar och metafysiskt möjlig.