År 2017 kom det fram att filmproducenten Harvey Weinstein bland annat våldtagit och sexuellt trakasserat flera kvinnor. Som svar fällde flera personer omdömet att han är klandervärd för dessa handlingar. Därtill demonstrerade flera personer argt på gatorna eller skrev inlägg på Facebook och Twitter. Vad som förmedlades på gatorna och i dessa inlägg var att Weinstein är klandervärd för sina handlingar.

I denna text kommer jag fokusera på att kortfattat besvara frågorna vad klander är samt vad som gör en person klandervärd. Genom att besvara dessa frågor kommer vi bland annat få verktygen att kunna göra reda för sociala fenomen vi vill förstå bättre, som fallet ovan. Vi kommer till exempel få verktygen att avgöra om klander är att demonstrera på gatan, vara arg, eller liknande. Därtill kommer vi få en bättre förståelse av en central del av moralen. Klander spelar nämligen en stor roll i flera moralfilosofiska teorier samt i våra moraliska praktiker.  

Frågan ”Vad är klander?” kan förstås och besvaras på flera olika sätt. För att undvika förvirring är det en god idé att tydliggöra hur man tolkar frågan och hur man tror den ska besvaras innan man börjar besvarar den. 

Om man tolkar frågan som att den frågar efter vad folk vanligtvis tror klander betyder, är det naturligt att vända sig till en ordbok eller en empirisk studie som undersökt vad gemene man tror klander betyder. Om man däremot tolkar den som att den frågar efter en analys eller teori om av vad klander är, är det bra att lista vilka fenomen vi vill att en god analys av klander ska kunna förklara samt lista teoretiska egenskaper vi vill att en god analys av klander ska ha. När man i klanderlitteraturen undersöker vad klander är, är det många som gör den senare tolkningen av frågan. 

För att lista några fenomen vi vill att en god analys av klander ska kunna förklara, att:

• vi kan klandra en person utan att låta någon veta att vi klandrar henne.
• vi kan fälla omdömet att en person är klandervärd och samtidigt förneka att vi klandra henne. 
• vi kan klandra en person utan att vara arg på henne. 

För att nämna några teoretiska egenskaper vi vill att en god analys av klander ska ha: den ska inte vara cirkulär och den ska vara informativ. 

På sistone har det kommit flera analyser av vad klander är. Jag har inte plats att redogöra för alla, bara presentera några inflytelserika. 

Enligt vad vi kan kalla omdömesanalysen är att klandra en person att fälla omdömet att hen är, mer eller mindre, klandervärd (Hieronymi 2004; Zimmerman 1988). Omdömesanalysen är känd för att ha svårt att göra reda för fenomenet att vi kan fälla omdömet att en person är klandervärd och samtidigt förneka att vi klandrar henne.

Enligt vad vi kan kalla handlingsanalysen är att klandra en person att utföra en viss handling, som talhandlingen att säga ”Det där var dåligt gjort! Du borde be om ursäkt!” (McKenna 2012). Handlingsanalysen är känd för att ha svårt att göra reda för fenomenet att vi kan klandra en person utan att utföra någon handling – att vi kan klandra någon ”privat”.

Slutligen, enligt vad vi kan kalla känsloanalysen är att klandra en person att känna sig arg på henne och i fallet där man klandrar sig själv att känna skuld (Menges 2017; Wolf 2011). Denna analys är inspirerad av P. F. Strawsons kända essä ”Freedom and Resentment” (1962). Känsloanalysen är den mest populära analysen idag, trots att den inte verkar kunna förklara fenomenet att vi kan klandra en person utan att vara arg på henne. 

Frågan ”Vad gör en person klandervärd?” har i den filosofiska litteraturen inte fått lika många svar som frågan ”Vad är klander?” Nedan presenterar jag två inflytelserika teorier. 

Enligt vad vi kan kalla trosteorin är en person klandervärd för att ha utfört en viss handling om och endast om hon utförde handlingen trots att hon trodde att den är moraliskt fel att utföra (Parfit 2011; Zimmerman 2008). Denna teori är känd för att vara öppen för motexempel. För att nämna ett känt motexempel: 

• Huck Finn tror det är moraliskt fel att hjälpa sin vän Jim, en slav, att fly men hjälper honom ändå. 

Om vi applicerar trosteorin på detta fall får vi svaret att Huck är klandervärd för att ha hjälpt Jim fly. Flera filosofer tycker detta svar är kontraintuitivt. Enligt dem svarade Huck på hans evidens att Jim är hans vän och har dignitet eller värdighet. Därför är han inte klandervärd enligt dem, trots att han gjorde det han trodde var moraliskt fel. 

Enligt vad vi kan kalla viljeteorin är en person klandervärd för att utfört en viss handling om och endast om den handlingen manifesterar illvilja (Arpaly 2015; Talbert 2017). Denna teori är också inspirerad av Strawsons essä. Någon variant av denna teori är den mest populära idag. 

Personer som försvarar viljeteorin brukar säga att de inte har några problem med att hantera fallet om Huck: Hucks handling manifesterar ingen illvilja, därför är han inte klandervärd för att ha hjälpt Jim fly. Trots att de kan ge detta svar tror jag vi förväntar oss något mer av en teori om vad som gör någon klandervärd än det rätta svaret. Det är till exempel inte alltid tydligt vad som menas med att ”manifestera illvilja”. Så länge det inte tydliggörs, är viljeteorin inte särskilt attraktiv.

Som kanske är tydligt, ingen inflytelserik existerande analys av vad klander är eller vad som gör någon klandervärd verkar vara utan sina problem. Detta faktum kan tolkas som att det uppmuntrar nya eller modifierade analyser av vad klander är och vad som gör någon klandervärd. Enligt andra öppnar detta faktum upp för skepticism kring möjligheten att ge just en god analys av vad klander är (Fricker 2016; Nussbaum 2016). Istället menar de att man bör förstå vad klander är på andra sätt. 

För att avsluta, vi vill fylla dessa forskningsluckor. Inte bara för luckornas skull, men också för att bättre kunna förstå viktiga sociala fenomen, som fallet om Weinstein, samt en central del av våra moralfilosofiska teorier och moraliska praktiker.

Referenser

Fricker, M. 2016. “What’s the Point of Blame? A Paradigm Based Explanation.” Noûs, 50(1): 165-183. 

Hieronymi, P. 2004. “The force and fairness of blame.” Philosophical Perspectives, 18(1): 115–148. 

McKenna, M. 2012. Conversation & Responsibility. Oxford University Press.

Menges, L. 2017. “The emotion account of blame.” Philosophical Studies, 174(1): 257-273. 

Arpaly, N. 2015. “Huckleberry Finn Revisited: Inverse Akrasia and Moral Ignorance.” In The Nature of Moral Responsibility, edited by Randolph Clarke, Michael McKenna, and Angela M. Smith, 141-156. Oxford University Press.

Nussbaum, M. C. 2016. Anger and Forgiveness: Resentment, Generosity, and Justice. Oxford University Press USA.

Parfit, D. 2011. On What Matters: Two-Volume Set. Oxford University Press.

Strawson, P. F. 1962. “Freedom and resentment.” In Proceedings of the British Academy, Vol. 48, 187-211.

Talbert, M. 2017. “Akrasia, Awareness, and Blameworthiness.” In Responsibility: The Epistemic Condition, edited by P. Robichaud and J. W. Wieland, 47-63.

Wolf, S. 2011. “Blame, Italian Style.” In Reasons and Recognition: Essays on the Philosophy of T.M. Scanlon, edited by Jay Wallace, Rahul Kumar and Samuel Freeman, 332-347. New York Oxford University Press.

Zimmerman, M. J. 1988. An Essay on Moral Responsibility. Rowman & Littlefield.Zimmerman, M. J. 2008. Living with Uncertainty: The Moral Significance of Ignorance. Cambridge University Press.