Jag lägger pussel med filosofi

Bild: Genererad med DALL·E.
Rut Vinterkvist

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar själv för åsikterna i den.

Varför läser jag filosofi? Jag har många gånger fått frågan och aldrig kunnat formulera ett tydligt svar. Det är inte för att det leder till något självklart yrke jag vill ha, en kan bli allt och ingenting. Mitt svar är inte heller att jag gör det för nöjes skull eller att det gör mig tillfreds med det liv jag lever. Tvärtom, filosofistudierna har ett flertal gånger gjort mig så konfunderad att jag har behövt ifrågasätta hela min tillvaro.

Jag kan inte heller motivera valet av utbildning med att den bär med sig en garanti om att uppfylla min önskan om att förstå världen och allt som sker i den. Filosofin ger mig bara fler frågor ju mer jag läser. Varför väljer jag då att fortsätta, varför byter jag inte till något som garanterar mig ett yrke eller åtminstone besparar mig existentiell vånda? Med metaforen som medel ska jag försöka besvara frågan.

Att bilda sig är att lägga ett oändligt pussel utan att veta hur den slutgiltiga bilden ska se ut. Varje ny tanke och kunskap är en ny pusselbit som ska sorteras och kategoriseras för att sedan placeras eller kasseras. Olika bitar är olika svåra att sortera. De enklaste går att lägga ut vid första anblicken, de har en tydlig koppling till de redan utplacerade bitarna och kan fogas in i bilden direkt. Nästan lika snabbt går det att finna och förkasta de som är så gamla och nötta att de redan har ersatts av nyare varianter.

Att bilda sig är att lägga ett oändligt pussel utan att veta hur den slutgiltiga bilden ska se ut.

Andra pusselbitar bjuder på mer motstånd. Dessa bitar är svårtolkade och upplevs ibland helt omöjliga att placera. En får nöja sig med att lägga dem åt sidan och hoppas att det som i nuläget är otydbart kommer att klarna med tiden. De mest provocerande bitarna är de som omkullkastar ens idé om vad bilden föreställer och tvingar en till insikten att stora sjok av redan utplacerade bitar ligger fel. I sådana lägen kan det vara lockande att tänka att de tillhör ett annat pussel, att kunskapen är falsk och borde förkastas. Då krävs det rikligt med självkontroll att erkänna tidigare missuppfattningar, plocka isär pusslet och börja om för att komma närmare den sanna bilden.

När för många omkullkastningar eller otydbara bitar dyker upp i rad blir sorterandet frustrerande. De nya kunskaperna är mer förvirrande än förklarande och helhetsbilden blir alltmer svårtydd. Då vill jag nästan ge upp, byta hobby, lägga tillbaka allt i kartongen och gömma den längst bak i garderoben för att den tids nog ska glömmas bort.

Ändå kan jag inte sluta. Tänk om det är nästa som är den bit som är avgörande? Den bit som får alla tidigare bitar att falla på plats? Blotta tanken får det att pirra i armarna, jag bara måste plocka upp en bit till, och sen en till, och en till. Tills den plötsligt dyker upp, biten som fogar samman de utspridda öarna av bilder så en kan se vad de föreställer. Lyckoruset som dessa för med sig ger mig motivationen att fortsätta sortera och fortsätta tampas med teoretiska resonemang om saker jag ännu inte kan, och kanske aldrig kommer att, begripa.

Pusselbitar går att finna inom alla fält och en kan undra varför jag inte väljer en utbildning som ger tydliga bitar och förenklar pusselprocessen. Anledningen är risken att missa alla de där ögonöppnande bitarna som jag så ofta funnit inom filosofin. De bitar som utgörs av de abstrakta teorierna, de som i sig själv inte ger mycket men som systematiserar och ger resterande bitar en plats och mening. Det är de pusselbitarna jag söker. Även om det innebär många frustrerande dagar där jag stirrar mig blind på oidentifierbara bitar, skapas ändå med tiden allt större kluster som ger mig en hint om vad som är helhetsbilden. Det är min nyfikenhet på vad denna bild kan föreställa som är svaret på frågan varför jag läser filosofi.

  • Rut Vinterkvist har en kandidatexamen i filosofi från Umeå universitet och skriver för tillfället på sin magisteruppsats. Hon är just nu främst intresserad av vad konst är och hur det kan förstås.

Bidra till att främja filosofins roll och närvaro i samhället.

Foto: Liza Polyanskaya/Unsplash
Är filosofi nödvändig för det goda livet? Eller är det grubblarens självbedrägeri? Ulrika Carlsson reflekterar över vad filosofin gör och vilka det är som gör filosofi, grundläggande och samtidigt personliga frågor om filosofins ursprung och värde.
Ulrika Carlsson
Foto: Amandus Lindblad
Emma Jakobsson har sett en inspirerande föreställning som djupdyker i de ideal, tankegångar och utmaningar som 1700-talets filosofer och vetenskapsmän stod inför.
Emma Jakobsson
Foto: Yutacar/Unsplash
Elsa Magnell, nybliven doktorand i praktisk filosofi vid Lunds universitet, delar med sig av sin resa från ensamt grubblande till gemensamt tänkande.
Elsa Magnell
Foto: David Matos/Unsplash
Kritiker av Etikprövningslagen är förvånansvärt tysta om vad lagen är till för. Erik Angner, professor i praktisk filosofi och före detta ledamot vid Etikprövningsmyndigheten, menar att lagen befrämjar viktiga värden som inte får hamna i skymundan.
Erik Angner
En lång rad av män vars filosofi vi bara får snudda vid. Per Algander recenserar en bok om Rainer Maria Rilke (1875–1926) som sätter tänkarna framför tankarna.
Per Algander
Foto: Cristina Gottardi/Unsplash
Debatten om kvinnors plats i filosofihistorien blossar upp med jämna mellanrum och verkar aldrig dö ut. Varför är det så svårt att enas om att kvinnliga filosofer både har existerat och förtjänar en plats i läroplanen?
Sara Mehri, Julie Noorda
Foto: Robert Bye/Unsplash
Det talas ofta om vikten av akademisk frihet. Men vad innebär egentligen akademisk frihet, och vad är den bra för?
David Brax
Foto: Oscar Keys/Unsplash.
En utlyst forskartjänst väcker filosofiska frågor: Kan man göra skada genom att erbjuda?
Jesper Ahlin Marceta
Foto: Niclas Fasth
Vad ska man göra när marken plötsligt sviktar, när vardagen börjar skava och livet krisar? Rut Vinterkvist recenserar Maria Lindquists bok Filosofi för livskrisare.
Rut Vinterkvist
Henrik Lagerlund har läst en biografi över Carl Yngve Sahlin som närmar sig panegyrik.
Henrik Lagerlund