Varför läser jag filosofi? Jag har många gånger fått frågan och aldrig kunnat formulera ett tydligt svar. Det är inte för att det leder till något självklart yrke jag vill ha, en kan bli allt och ingenting. Mitt svar är inte heller att jag gör det för nöjes skull eller att det gör mig tillfreds med det liv jag lever. Tvärtom, filosofistudierna har ett flertal gånger gjort mig så konfunderad att jag har behövt ifrågasätta hela min tillvaro.

Jag kan inte heller motivera valet av utbildning med att den bär med sig en garanti om att uppfylla min önskan om att förstå världen och allt som sker i den. Filosofin ger mig bara fler frågor ju mer jag läser. Varför väljer jag då att fortsätta, varför byter jag inte till något som garanterar mig ett yrke eller åtminstone besparar mig existentiell vånda? Med metaforen som medel ska jag försöka besvara frågan.

Att bilda sig är att lägga ett oändligt pussel utan att veta hur den slutgiltiga bilden ska se ut. Varje ny tanke och kunskap är en ny pusselbit som ska sorteras och kategoriseras för att sedan placeras eller kasseras. Olika bitar är olika svåra att sortera. De enklaste går att lägga ut vid första anblicken, de har en tydlig koppling till de redan utplacerade bitarna och kan fogas in i bilden direkt. Nästan lika snabbt går det att finna och förkasta de som är så gamla och nötta att de redan har ersatts av nyare varianter.

Andra pusselbitar bjuder på mer motstånd. Dessa bitar är svårtolkade och upplevs ibland helt omöjliga att placera. En får nöja sig med att lägga dem åt sidan och hoppas att det som i nuläget är otydbart kommer att klarna med tiden. De mest provocerande bitarna är de som omkullkastar ens idé om vad bilden föreställer och tvingar en till insikten att stora sjok av redan utplacerade bitar ligger fel. I sådana lägen kan det vara lockande att tänka att de tillhör ett annat pussel, att kunskapen är falsk och borde förkastas. Då krävs det rikligt med självkontroll att erkänna tidigare missuppfattningar, plocka isär pusslet och börja om för att komma närmare den sanna bilden.

När för många omkullkastningar eller otydbara bitar dyker upp i rad blir sorterandet frustrerande. De nya kunskaperna är mer förvirrande än förklarande och helhetsbilden blir alltmer svårtydd. Då vill jag nästan ge upp, byta hobby, lägga tillbaka allt i kartongen och gömma den längst bak i garderoben för att den tids nog ska glömmas bort.

Ändå kan jag inte sluta. Tänk om det är nästa som är den bit som är avgörande? Den bit som får alla tidigare bitar att falla på plats? Blotta tanken får det att pirra i armarna, jag bara måste plocka upp en bit till, och sen en till, och en till. Tills den plötsligt dyker upp, biten som fogar samman de utspridda öarna av bilder så en kan se vad de föreställer. Lyckoruset som dessa för med sig ger mig motivationen att fortsätta sortera och fortsätta tampas med teoretiska resonemang om saker jag ännu inte kan, och kanske aldrig kommer att, begripa.

Pusselbitar går att finna inom alla fält och en kan undra varför jag inte väljer en utbildning som ger tydliga bitar och förenklar pusselprocessen. Anledningen är risken att missa alla de där ögonöppnande bitarna som jag så ofta funnit inom filosofin. De bitar som utgörs av de abstrakta teorierna, de som i sig själv inte ger mycket men som systematiserar och ger resterande bitar en plats och mening. Det är de pusselbitarna jag söker. Även om det innebär många frustrerande dagar där jag stirrar mig blind på oidentifierbara bitar, skapas ändå med tiden allt större kluster som ger mig en hint om vad som är helhetsbilden. Det är min nyfikenhet på vad denna bild kan föreställa som är svaret på frågan varför jag läser filosofi.