Hur behöver vår sociala och politiska gemenskap se ut för att vi ska kunna fatta beslut och göra val som är meningsfulla för våra liv? Vad kännetecknar genuint goda valmöjligheter? Och vad har sociala normer att göra med vad vi är skyldiga varandra? En del av min forskning, som jag presenterar i en ny forskningsartikel i Politics, Philosophy and Economics, handlar om just detta, och om hur vi borde tänka på de här frågorna inom ramen för politisk bioetik och moralfilosofi.
Studier inom HIV-prevention har visat att sociala normer avgör hur människor reagerar på politiska interventioner. WHO menar att decennier av misslyckade försök att stävja epidemin till stor del kan förklaras av beslutsfattares ointresse inför och okunskap om könsnormer.
I samhällen där HIV-prevalensen är hög utgör sådana normer en utmaning mot organisationens rekommendation att ge alla möjligheten att ta PrEP, ett läkemedel som drastiskt minskar risken för infektion. Normerna i fråga säger nämligen att kvinnor inte bör ta kontroll över sitt sexliv, och inte förbereda sig inför sex.
Tim Scanlons kontraktualism är en av de mest välutvecklade teorierna inom den analytiska moralfilosofin. Eftersom han sätter mänskliga relationer i centrum i sin förklaring och rättfärdigande av moralens själva väsen är Scanlons teori en viktig resurs inom public policy-etiken. Hans ”Value of Choice view” fokuserar på vad för typ av åtgärder beslutsfattare måste genomföra för att kunna säga att de har ”gjort tillräckligt” för sina medborgare – hur långt de måste gå för att möjliggöra verkligt värdefulla val, val som människorna kan ta ansvar för.
Som exempel ger Scanlon att sätta upp staket runt byggarbetsplatser så att folk inte ramlar och slår sig, och att varna folk för att gå ut när luften är förorenad. Jag har i en annan artikel, i Journal of Medical Ethics, undersökt vad detta innebär för utvärderingar av bland annat nedstängningsåtgärder under Covid-19-pandemin.
Scanlon diskuterar också hur sättet enskilda personer är funtade på, till exempel om någon råkar vara särskilt nyfiken, påverkar bedömningen av en policy. Han kommer fram till att det inte spelar någon roll. Vad som avgör är i stället om folk i allmänhet skulle ha nytta och glädje av de möjligheter som policyn erbjuder.
Men Scanlon diskuterar inte sociala normers inverkan på människors val. Det är synd, eftersom forskning inom samhällsvetenskaperna tydligt visar att sådana normer till stor del faktiskt avgör vad vi väljer. Mitt bidrag är att med hjälp av exemplet med könsnormers påverkan på PrEP-policy i HIV-prevention visa hur Scanlons teori behöver förtydligas och utvecklas för att kunna ta hänsyn till just detta.
Jag ber läsaren föreställa sig att två olika aktörer, som påverkas på olika sätt av könsnormerna WHO oroar sig för, lever i ett fiktivt men empiriskt inspirerat samhälle där risken för HIV-infektion är hög. Som ett resultat av normerna riskerar den ena fysiskt och psykiskt våld om hon väljer att ta PrEP, medan den andra riskerar att känna känslor av skuld och skam.
I den första typen av fall är det tydligt att valet är för dåligt: aktören är i en valsituation där båda valalternativen innebär livsfara. Om hon inte tar PrEP kan hon få HIV, om hon tar PrEP kan hon utsättas för våld. Det andra fallet är annorlunda. Aktören har ett alternativ som vid första anblick är bra: hon kan välja att ta PrEP. Men normerna gör att hon troligen kommer låta bli, eftersom hon inte vill känna skuld och skam.
Eftersom sociala normer är våra gemensamma informella regler, regler som vi alla är med och upprätthåller, menar jag att de är särskilt viktiga för en kontraktualistisk analys. Det spelar roll, politiskt och moraliskt, om en individ väljer att utsätta sig för fara för att hon är nyfiken, eller om hon gör det på grund av ett socialt förtryck – det vill säga för att könsnormer säger att valet skulle göra henne till en sämre person. Att gränsen ibland är svår att dra förändrar inte detta.
Det spelar också roll ur ett effektivitetsperspektiv; vi borde inte behandla problem vars rötter skiljer sig åt som om de vore likadana. Som forskningen inom HIV-prevention tydligt visar leder det till misslyckande. Beslutsfattare borde se till att alla som väljer hur de ska agera under påverkan av skadliga sociala normer ändå får möjlighet att undvika fara. Men hur?
Jag kallar min förlängning av Scanlons teori för ”the Value of Constrained Choice view”. Enligt min teori måste policymakare undersöka individers möjligheter i relation till de normer som människor i deras position generellt sett påverkas av. Detta för att bedöma om de möjligheter en individ får av en viss policy är tillräckligt goda för att hon inte ska kunna invända mot dem. Om hon – med hänsyn till sådana normer – saknar värdefulla möjligheter, kan hon avvisa policyn och bör inte hållas ansvarig för sina val.
I verkligheten innebär det både en skyldighet att förändra sociala normer, och att se till att människor som lever under dem kan göra meningsfulla val. Eftersom kontraktualismen handlar om vad vi är skyldiga varandra är min teori en utveckling helt i linje med resten av ramverket.
