Lovisa Andén är doktor i filosofi och har de senaste åren forskat om vittneslitteratur, bland annat i det postdoktorala forskningsprojektet, Tell the West: Witness Literature from the Gulag Archipelago 1925-2012. Här undersöker hon det litterära vittnesmålets förmåga att närvarogöra det förflutna.
Vittneslitteratur är en litterär genre som präglat 1900-talet. Genren utgörs framför allt av skildringar av koncentrationsläger, arbetsläger, deportationer och folkmord. Den har sina mest berömda företrädare i förintelseöverlevare som Primo Levi och Elie Wiesel, och berättandet är i första hand förbehållet dem som själva har upplevt det som skildras:
Understandably, the theme evoked some sacred awe in literature. It was considered taboo, for the initiated alone. The great novelists of our time – Malraux, Mauriac, Faulkner, Silone, Mann and Camus – chose to stay away from it. It was their way of showing respect toward the dead and the survivors as well. Also it was their way of admitting their inability to cope with themes where imagination weighed less than experience. They were honest enough to realize that they are not to penetrate into a domain haunted by so many dead and buried under so many ashes.
All vittneslitteratur präglas av ett historiskt sanningsanspråk, ett anspråk som utmanar vår förståelse av vad en historisk sanning kan vara. Vad innebär det att tala om en historisk sanning utifrån en enskild, subjektiv erfarenhet? Även som litterär genre är vittneslitteraturens status tvetydig, för den utger sig för att både presentera det enskilda ödet och representera den kollektiva erfarenheten. Den skiljer sig från annat självbiografiskt skrivande i det att den inte i första hand återger författarens liv, utan kollektivets, såsom författaren har upplevt det. Författarens trovärdighet undergrävs inte om hen glömt vissa saker, eller kastat om mindre avgörande detaljer, men däremot undergrävs berättelsen såsom vittnesmål om den inte kan sägas vara representativ för vad som faktiskt skedde.
Samtidigt som vittneslitteratur som litterär genre har etablerat sig allt starkare under 1900-talet, så har dess roll som historisk källa blivit alltmer ifrågasatt. Vittnesmålet ställs ofta i motsättning till beviset, och ett allt starkare krav på det historiska källmaterialets objektiva bevisvärde skriver ner vittnesmålets värde. Enligt Paul Ricoeur skapar det historiska vittnesmålet en ömsesidighet mellan det förflutna och nuet, som närvarogör det förflutna och sätter det i relation till nuet. Det innebär att när yrkeshistorikern befäster sig själv som vetenskapsman genom att reducera vittnesmålen till en stödbevisning bland andra, så förloras ömsesidigheten i förhållandet mellan nuet och det förflutna. Istället produceras en retrospektiv kunskap om ett förflutet som står till historikerns förfogande utan att involvera honom.
I samband med ifrågasättanden av förintelseöverlevares vittnesmål diskuterade Jaques Derrida relationen mellan vittnesmålet och beviset. Han framhåller en paradoxal relation mellan att vittna å ena sidan och att framföra bevis å den andra: ett vittnesmål är det till vilket det inte kan finnas bevis, skriver Derrida, därför att om det fanns bevis så skulle vittnesmålet inte längre vara nödvändigt. När en sanning blir bekräftad eller säkerställd, då reduceras vittnesmålet till en rapport. Vittnesmålet kan inte demonstrera, det kan inte argumentera för när någonting är bevisat eller demonstrerat så kräver det inte längre tilltro, jag tror inte på demonstration utan jag övertygas genom den om den sanning som den bevisar för mig. Vittnesmålet förutsätter en nästan blind tro där åhöraren måste tro på vad som inte kan verifieras, vad som är nästan omöjligt att föreställa sig och vad som i efterhand kan visa sig vara en lögn.
Även vittneslitteraturen kräver det blinda förtroende som Derrida ser som en förutsättning för allt vittnesmål. Den förutsätter att läsaren tror på författaren och den implicerar en värld som bara blir tillgänglig för läsaren genom författaren, hitom bevisbördor och hitom verifierbara fakta. Vi måste tro på författaren trots att vi aldrig kan vara säkra på att han inte vilseleder oss och trots att vi vet att en del författare ibland gör det.
De senaste decennierna har präglats av en diskussion om vittnesmålets kris. Ställda inför vittnesmål av erfarenheter som ligger bortom gränserna för det föreställningsbara, tycks möjligheterna till kommunikation rasa samman. Frågan aktualiseras särskilt inför vittnesmål som inte kan styrkas av bevis och den har drivits till sin spets i samband med att författare beslagits med avsiktliga eller oavsiktliga falsarier. Men vittneslitteraturen blir lika omöjlig om det ömsesidiga förtroendet skadas på författarens sida: lika starkt som många överlevare uttrycker en önskan att tala om sanningen uttrycker de en rädsla för att inte bli lyssnade på eller att inte bli trodda. Primo Levi beskriver en mardröm som återkommer till honom i Auschwitz, en dröm som han delar med flera andra fångar:
Det är en outsäglig, intensiv, fysisk njutning att vara hemma, bland vänliga människor, och att ha så mycket att berätta. Men jag kan inte undgå att märka att mina åhörare inte är uppmärksamma. De är i själva verket helt ointresserade: de pratar på ett förvirrande sätt med varandra om annat, som om jag inte fanns där. Min syster tittar på mig, reser sig och går sin väg utan att yttra ett ord. Då grips jag av en förtvivlad smärta, som påminner om vissa knappt ihågkomna sorger från den tidigaste barndomen.
Rädslan för att inte bli lyssnad på eller för att bli misstrodd hindrar överlevare från att berätta bidrar till en tystnad som förstärker en historisk glömska. Enligt Ricoeur handlar det historiska vittnesmålets kris nu snarare om en kamp mot ”mot misstron och viljan att glömma.” Felman och Laub knyter vittnesmålets kris till en kris rörande begreppet historisk sanning som sådant. De totalitära massbrotten präglas av en verklighet med referensramar som är så radikalt annorlunda från världen utanför att det är lika omöjligt att nå en historisk sanning om dem från dess insida som från dess utsida. För att kunna berätta måste överlevarna skapa nya referenspunkter som gör insidan möjlig att beskriva för en yttervärld som inte upplevt dem. De skapar en hopfogning mellan utsidan och insidan genom sina berättelser, och den hopfogningen är en förutsättning för att skapa en historisk sanning om de totalitära massbrotten. Den kan inte ersättas av fakta eller bevis, och den kan heller inte stödjas av dem. Istället förutsätter den att överlevare möts av tilltro.
Genom sin tvetydighet visar vittneslitteraturen hur en historisk sanning kan förstås som en ömsesidig relation mellan det förflutna och nuet, mellan den historiska verklighetens insida och utsida. Om vittneslitteraturen ställs i motsättning till beviset och om den mäts mot en retrospektiv, objektiv sanning så underkänner vi inte bara författarna, utan även vår egen möjlighet att närvarogöra vårt förflutna, liksom att få tillgång till en historisk verklighet radikalt annorlunda än vår.
