Mikael Stenmark är professor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet. Han forskar om relationen mellan vetenskap och religion, tro och förnuft och kring frågor som har med religiös mångfald att göra. Hans senaste projekt handlar om vad som skiljer religiösa och sekulära livsåskådningar åt, hur de kan berättigas och om vi verkligen kan välja livsåskådning: Worldview studies | Religious Studies | Cambridge Core. Foto: Beatrice Stenmark.

Filosofin är ett forskningsfält som innehåller många specialområden, däribland religionsfilosofi. Även om religionsfilosofin kan studera en mängd olika aspekter av religion, har religionsfilosofer i synnerhet intresserat sig för vad religiösa människor tror om tillvarons grundläggande struktur, om människans grundvillkor och plats i tillvaron och om vad som utgör ett gott och meningsfullt liv, samt för deras grund att hålla dessa saker för sanna. Vad människor som tillhör skilda religioner som buddhism, islam och kristendom tror eller håller för sant om tillvarons beskaffenhet står således i centrum för den filosofiska analysen av religion. Vilken religion eller riktning av en viss religion som en religionsfilosof fokuserar på kan skilja sig åt beroende på hennes egna intressen och vilken eller vilka religioner som dominerar i den kulturkrets där filosofen är verksam. Religionsfilosofen kan själv tillhöra den religion som studeras, tillhöra en annan religion eller inte omfatta någon religion alls utan i stället ansluta sig till någon form av sekulär livsåskådning.

En religionsfilosof är vanligtvis verksam vid en filosofisk institution eller vid en teologisk/religionsvetenskaplig institution. Religionsfilosofin kan vidare vara filosofens huvudsakliga forskningsfält eller vara ett bland flera andra, som till exempel kunskapsteori, etik eller metafysik. För egen del är jag professor i religionsfilosofi vid en teologisk/religionsvetenskaplig institution, och därför utgör forskning och undervisning i religionsfilosofi min primära sysselsättning.

Spelar då den institutionella inramningen någon roll för hur religionsfilosofin bedrivs? Det behöver inte göra det, men gör det nog ganska ofta. Det sätter sannolikt sina spår om dina nära kollegor jobbar inom fält som logik, politisk filosofi, fenomenologi, kunskapsteori och metafysik, eller om de är religionshistoriker, religionspsykologer, systematiska teologer och religionssociologer. Grovt uttryck blir förståelsen av vad religion är och kan vara i all dess mångfald av större betydelse att ta hänsyn till i den senare kontexten, medan förståelsen av exempelvis nyligen utvecklade kunskapsteoretiska, metafysiska och etiska teorier blir viktigare att beakta i den första kontexten.

Under många årtionden har den mest centrala frågan inom religionsfilosofin varit det vi på svenska brukar kalla för ”tro- och vetandeproblemet”; kort och gott, är det rationellt att tro på Gud och i så fall på vilka grunder? De är också i relation till det problemet som distinktionen mellan teister, ateister och agnostiker brukar göras. På frågan om Gud finns svarar (något förenklat) teisten ”ja”, ateisten ”nej” och agnostikern ”vet inte”.

Den traditionella ingången i debatten har alltså varit frågan om det är rimligt eller rationellt att tro på Gud samt vilka goda skäl (som vi säger på svenska) eller vilken evidens (som man ofta säger på engelska) som kan ges för och emot en sådan tro.

Vad som är nytt i tro- och vetandedebatten som den utvecklats under den senaste tiden, är att inte bara gudstrons rationalitet eller rimlighet debatteras utan att det också förs en intensiv diskussion om det rationella i att vara ateist eller mer exakt att vara naturalist. Termen ”naturalism” är att föredra eftersom den till skillnad från ”ateism” tydligare signalerar att de som omfattar en sådan livsåskådning inte bara förkastar något, dvs. att Gud finns och är universums skapare utan också bejakar något positivt, en annan världsbild eller verklighetsuppfattning. Naturalismen innefattar vanligtvis ett antagande om att naturen är allt som finns, som funnits och som kommer att finnas eller mer specifikt att materia eller det fysiska ligger till grund för allt som existerar. Många tänkande ateister väljer därför också att beskriva sig själva som just naturalister och söker utarbeta svar på vad en sådan verklighetsuppfattning medför för vår förståelse av oss själva, för värden, mening och kunskap.

Annorlunda uttryckt så finns det ett växande intresse inom religionsfilosofin att studera om en naturalistisk världsbild är rimligare än en teistisk. Vilken världsbild har störst problem att brottas med? Eller mer positivt formulerat, vilka är teismens respektive naturalismens utmaningar?

Tro- och vetandedebatten har i mångt och mycket blivit en teism-naturalism-debatt, en debatt inte endast om tro (om vad som hålls för sant) och vetande (om vad vi kan veta) utan om vi bör eller inte bör omfatta en sekulär livsåskådning istället för en religiös livsåskådning. Intressanta filosofiska frågor att studera blir då också vilka utformningar en sekulär livsåskådning kan ges och vad som egentligen skiljer den från religiösa alternativ. På grund av dessa förändringar kan vi kanske säga att religionsfilosofin idag är på väg att bli mer och mer en livsåskådningsfilosofi.

Andra frågor samtida religionsfilosofer ägnat en hel del uppmärksamhet åt är följande: Hur ska en reflekterande religionsutövare (till exempel en muslim) förhålla sig till vad en människa som omfattar en annan religion tror (till exempel en kristen) och hur påverkar det ställningstagandet hur hon behandlar den ”religiöst andre”? Undergräver den stora mångfald av religioner som finns i världen tanken på att någon religion skulle kunna vara (approximativt) sann? Eller utgör de religioner som finns ibland oss idag egentligen bara ett första steg på väg mot en djupare förståelse av en gudomlig verklighet, så att först långt senare i mänsklighetens utveckling en adekvat förståelse av verklighetens yttersta grund kommer att uppstå? Vilka existentiella och intellektuella resurser har skilda religioner att hantera ondska och lidande? Kan dessa fenomen begripliggöras inom ramen för en religiös förståelse av tillvaron? Hur förhåller sig naturvetenskap och religion till varandra och hur bör de förhålla sig till varandra? Har till exempel vetenskapliga teorier om hur religiösa trosföreställningar uppkommer, någon relevans för huruvida de är rationella att hålla för sanna?

Lästips. Är ni intresserade att läsa mer om dessa frågor? Titta då gärna i den nyligen utkomna introduktionsboken i religionsfilosofi Förnuft och religion – filosofiska undersökningar, red. Mikael Stenmark, Karin Johannesson och Ulf Zackariasson, Artos Academic, 2021.

%d bloggare gillar detta: