Lisa Furberg är filosof och lektor vid Avdelningen för filosofi, historia, konst och religion på Linköpings universitet. Här skriver hon om forskningsetik.
Forskningsetik som ämnesområde spänner över ett brett fält av filosofiska och etiska frågor. Ett möjligt sätt att systematisera de olika forskningsetiska frågeställningarna är att dela upp dem i tre olika typer av frågor. Den första delmängden har att göra med hur man som forskare bör förhålla sig till det man studerar eller använder sig av i sin forskning. Dessa frågor aktualiseras kanske främst inom experimentell forskning där forskaren på något sätt manipulerar det han/hon studerar.
En sådan fråga är hur man bör förhålla sig till forskning som utförs på människor eller på icke-mänskliga djur. När det gäller forskning på människor finns många ökända exempel på hur man i vetenskapens namn har behandlat redan utsatta grupper illa; Tuskegee-studien i USA, nazisternas experiment i arbets- och utrotningslägren och Vipeholms-studien, för att nämna några. Dessa historiska exempel har fått som konsekvens att detta forskningsetiska område idag är ett av de mer reglerade, men samtidigt bör de vara en ständig påminnelse om hur vår önskan om ökad kunskap (ofta i syfte att göra gott) kan göra oss blinda för eller till och med legitimera lidande och uppenbara orättvisor. När det gäller forskning på djur finns också ett strikt regelverk, men här kvarstår naturligtvis den grundläggande etiska frågan huruvida vår antropocentriskt grundade och högst instrumentella inställningen till andra djur är etiskt försvarbar?
Den andra delmängden forskningsetiska frågor är de som inte har att göra med själva forskningsprocessen utan snarare med tillämpningen av forskningsresultat. Dessa frågor aktualiseras kanske främst inom naturvetenskaplig forskning och teknikutveckling och handlar ofta om potentiella risker. Ett aktuellt exempel är ett omtalat experiment som planeras i Kiruna. I detta forskningsprojekt vill man testflyga en ballong för att undersöka möjligheterna att släppa ut strålningsreflekterande partiklar i atmosfären för att minska växthuseffekten. Denna typ av forskning är dock högst kontroversiell eftersom tekniken kan vara ytterst svår att hantera och är förknippad med stora risker.
Den mer generella forskningsetiska frågan här är förstås hur man som forskare bör förhålla sig till risker som är förknippade med den kunskap/teknik man utvecklar och vilket ansvar man har för konsekvenserna. Å ena sidan kan man hävda att forskaren inte har något ansvar för konsekvenserna av den teknik man utvecklar eftersom det är andra som bestämmer hur tekniken till syvende och sist kommer att användas, å andra sidan kan man tänka sig ett visst ansvar, i alla fall när riskerna är stora och uppenbara. Detta ansvar innebär ju inte nödvändigtvis att man avbryter forskningen, men till exempel att man tydligt kommunicerar riskerna till samhället i stort som ju ofta behöver tid för att t.ex. skapa lämpliga regelverk.
Etiska aspekter på tillämpningen eller användningen av forskningsresultat hör emellertid inte bara den naturvetenskapliga forskningen till. Även inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning kan det finns risker. I sin bok Forskningsetik för humaniora presenterar Håkan Salwén ett utmärkt sådant exempel. Anta att du är en historieforskare som kommit över ett nytt historiskt arkiv som visar hur flera judar i Budapest samarbetade med Sovjetiska kommunister under andra världskriget. Denna information är ny och historiskt värdefull, men det finns också en tydlig risk att den kan användas av ultranationalister i Ungern för att piska upp en redan hätsk stämning mot landets judiska minoritet. Även här finns alltså en fråga kring hur man som historiker ska förhålla sig till den risk som är förknippad med den egna forskningen.
Den tredje delmängden frågor har en mer inomvetenskaplig eller professionsetisk karaktär och handlar egentligen om hur universitetet som samhällelig institution ska kunna leva upp det stora förtroende som man traditionellt har haft i samhället. Hit hör frågor om oredlighet och forskningsfusk, men också frågor om hur man som forskare t.ex. ska delta i det offentliga samtalet och förhålla sig till media. Denna sista typ av forskningsetiska frågeställningar har också blivit mer relevanta i ett samhällsklimat där många grupper ifrågasätter vetenskapssamhällets auktoritet. Att vissa forskare fuskar och tar genvägar, har ekonomiska kopplingar som riskerar att undergräva forskningens anspråk på objektivitet, eller på ett oförsiktigt och oreflekterat sätt använder sin auktoritet för att påverka en aktuell politisk fråga är naturligtvis något som kan späda på denna negativa utveckling.
Här är det dock viktigt att lyfta problemet från den enskilda individen till en mer kollektiv nivå. Många av de incitamentsstrukturer som finns på universitetet idag riskerar att gynna mer sensationslystna och mindre samvetsgranna forskare samtidigt som de riskerar att missgynna den typ av forskning som har klart mindre sensationsvärde men som borgar för mer robusta kunskapsanspråk genom att vara upprepande och långsam. Frågan är således inte bara hur vi som enskilda forskare bör förhålla oss till dessa frågor, utan också om hur vi som kollektiv kan påverka dessa incitamentsstrukturer så att de premierar vetenskap av god kvalitet. En forskares verksamhet och vardag innehåller en mängd etiska aspekter och ämnet forskningsetik försöker att lyfta upp dessa i ljuset för att sedan kunna betrakta dem med en kritisk blick. Precis på samma sätt som all forskning kräver kritiskt tänkande, kräver ett etiskt förhållningssätt att man kritiskt reflekterar över de etiska aspekterna av sin egen verksamhet och de värden man utgår ifrån.
