I sitt närmast mytomspunna magnum opus Tractatus Logico-Philosohpicus (1919) skriver en ung Ludwig Wittgenstein: ”Om det man inte kan tala, därom måste man tiga”. 

Filosofer har under de senaste hundra åren debatterat innebörden av denna mening. Enligt en tolkning menade Wittgenstein att värdefilosofiska områden som etik, politisk filosofi och estetik inte kan besvaras med naturvetenskapliga metoder. Därför, fortsätter tolkningen, går det inte att diskutera sådana områden på ett meningsfullt vis. 

Filosofididaktik är i korta drag konsten att lära ut filosofi, och detta inkluderar även de värdefilosofiska frågor den unge Wittgenstein menade att vi skulle tiga om. Så: hur talar vi om det vi bör tiga om? 

Under Sokrates dagar, för sisådär 2 400 år sedan, resonerades det kring dialektik och samtalsmetodik som ett sätt att ”förlösa” inneboende kunskap. Genom resonemangskedjor, argumentation och debatter skulle till sist den objektiva kunskapens essens kunna blottläggas. Den sokratiska dialektiken har sedan dess varit ett naturligt inslag i filosofiundervisningen som fortfarande ofta bedrivs i diskussionsdriven seminarieform. 

Filosofilärarens verktygslåda innefattar dock fler verktyg än den sokratiska dialektiken. Den filosofididaktiska metodiken är mångfacetterad och kan ta sig många uttryck i undervisningspraktiken, som att: 

• Låta eleverna arbeta med svåra dilemman och filosofiska tankeexperiment,  
• orkestrera debattsituationer där eleverna får anamma olika ståndpunkter, 
• utgå från dagsaktuella eller historiska situationer vilka ska problematiseras utifrån olika filosofiska perspektiv, 
• anamma en kontraintuitiv och kontroversiell etisk ståndpunkt och agera ”Djävulens advokat” gentemot eleverna, 
• utgå från populärkulturella fenomen där filosofiska teman berörs och diskutera historiken och bakgrunden till dessa, eller 
• samarbeta med andra ämnen, som svenskämnet, för att ge utrymme för läsandet av romaner eller noveller skrivna av kända filosofer. 

Oavsett vilket av alla dessa verktyg som filosofiläraren väljer att anamma måste först de tre didaktiska frågorna ställas under undervisningsplaneringen: 

• Vad ska läras ut? 
• Varför ska just detta läras ut? 
• Hur ska detta läras ut?

Det är av vikt att filosofiläraren anpassar valet av undervisningsverktyg utifrån naturen på ämnesområdet som ska behandlas. Undervisning i formell logik kräver en annan filosofididaktisk metodik än vad undervisning i normativ etik kräver. ”Hur”-frågan måste således alltid vara avhängig ”Vad”- och ”Varför”-frågorna. 

Därmed befinner sig filosofididaktiken som område betraktat i gränslandet mellan filosofi-, didaktik- och pedagogikämnena. Det som de tre disciplinerna har gemensamt är kunskapsfokuset. Filosofen frågar sig vad kunskap är och om den går att nå. Didaktikern frågar sig om denna kunskap går att förmedla och i sådana fall hur. Pedagogen tittar på vilka kunskapsuppfattningar som är förhärskande i samhället och vilken funktion olika förekomster av lärande fyller i samhället. Alla tre komponenter krävs för att bringa mening och substans till filosofididaktikbegreppet. I begreppets centrum återfinns (1) filosofiämnet, (2) filosofiläraren och (3) filosofieleven. När dessa tre delar interagerar på ett meningsfullt sätt uppstår filosofiundervisning.

Filosofiämnet karaktäriseras av logiskt tänkande, kritisk reflektion och utvärdering av argumentation. Filosofilärarens målsättning är att i samspel med filosofieleverna kultivera dessa färdigheter och förmågor.

Filosofiämnet karaktäriseras av logiskt tänkande, kritisk reflektion och utvärdering av argumentation. Filosofilärarens målsättning är att i samspel med filosofieleverna kultivera dessa färdigheter och förmågor. För att ge eleven chansen att kalibrera sina analytiska verktyg från den filosofiska verktygslådan krävs det passande exempel att öva på. Vad skulle kunna vara mer passande än de områden vi bör tiga om? Etik, politisk filosofi, religionsfilosofi och estetik är några av de mest emotionellt laddade områden som kan tänkas. Om en elev förvärvar förmågan att resonera logiskt, strukturerat samt analytiskt kring sådana frågor bör filosofiläraren se sin ovan nämnda målsättning som uppfylld. 

Etiken, den politiska filosofin och estetiken innehåller också några av de absolut viktigaste och mest brännande frågor vi kan tänka oss. Till exempel aktualiseras etiska och politisk-filosofiska frågeställningar i den nuvarande pandemisituationen: 

• Hur bör avvägningen mellan individens frihet och restriktioner för allmänhetens bästa göras? Vilka typer av restriktioner och tvångsåtgärder är acceptabla från statens sida? 
• Vilken prioritetsordning bör gälla vid vaccineringen mot Covid-19? Vilka grupper bör få vaccinet och i vilken ordning? 

Filosofiämnet befinner sig i hjärtat av den västerländska civilisationens intellektuella historia. Att förvalta, föra vidare och aktualisera detta ämne är en ödesfråga för mänskligheten. Winston Churchill svarade en av sina ministrar, som ville skära ner i kulturbudgeten för att frigöra resurser till försvaret under andra världskriget, med orden: ”Vad ska vi då försvara?” 

Filosofiundervisning är en grundförutsättning för det filosofiska samtalets fortlevnad. Om elever inte lär sig om filosofins historia eller lär sig använda den filosofiska verktygslådan kommer samtalet till slut att brytas upp eller till och med avstanna. Filosofididaktiken försöker att göra detsamma för filosofiundervisningen som filosofiämnet försöker att göra för tänkandet: att systematiskt kartlägga och undersöka det.

För att låna Skollagens formuleringar kan man säga att filosofididaktikämnet står på två ben: filosofilärares beprövade erfarenhet och den utbildningsvetenskaplige forskarens vetenskapliga grund. Tillsammans bildar dessa två ben ett grundfundament för filosofilärarstudenters framtida yrkesvärv, en grundplåt för filosofielevers lärande och en grundförutsättning för det filosofiska samtalets kontinuum.

Läs mer:

Filosofididaktik – filosofiundervisning i teori och praktik (NA Förlag 2023)