En moralisk agent är en entitet som har egenskaper eller förmågor som gör att hen kan handla moraliskt rätt eller bra och fel eller dåligt. Det brukar också betyda att hen kan hållas moraliskt ansvarig, och klandras eller berömmas, för sina handlingar, underlåtelser eller karaktärsdrag. 

Moraliskt agentskap skiljer sig dock från moralisk status. En varelse med moralisk status är någon som vi har skäl att bry oss om för dess egen skull. En vanlig uppfattning är att alla kännande varelser har, en åtminstone grundläggande, moralisk status. Däremot är inte alla med moralisk status också moraliska agenter. Filosofer brukar mena att det i första hand är typiska vuxna människor som är moraliskt ansvariga för sina handlingar. 

En bebis kan förvisso orsaka skada, till exempel genom att skrika högt i vårt öra. Men vi verkar inte tycka att hen kan hållas moraliskt ansvarig för detta. För att en varelse ska kunna hållas moraliskt ansvarig behöver dess handling ha uppkommit på ett särskilt sätt. Det räcker inte att hen kan göra saker som är dåliga. I så fall hade ju även stormar och laviner varit klandervärda. Moraliska agenter är därför entiteter som, i generell mening, har det som krävs för att vara mer än enbart kausalt ansvariga. 

Traditionellt har fri vilja därför antagits utgöra en grundförutsättning för att vara en moralisk agent. För att det ska vara berättigat att klandra eller berömma en varelse för hens handlingar, så måste hen ha förmåga att kontrollera och välja hur hen handlar. Denna kontroll eller valfrihet gör att kravet om att handlingen uppkommer på ”ett särskilt sätt” uppfylls. Kopplingen mellan fri vilja och moraliskt ansvar tycks även återspeglas i våra vardagliga intuitioner och resonemang. Vi tycker till exempel att missförstånd, tvång eller manipulation är omständigheter som förmildrar, eller kanske helt ursäktar, den skada som någon har orsakat. 

Enligt samma linje kan kravet om fri vilja kanske förklara varför många anser att en del varelser sällan, eller aldrig, kan hållas moraliskt ansvariga för sina handlingar. Bebisar och katter verkar trots allt inte kunna reflektera och resonera över sina valmöjligheter. Och robotar och datorer är förvisso ”smarta”, men deras till synes rationella förmågor är resultatet av programmering. 

Men fri vilja-synsättet är inte oproblematiskt. Ett centralt bekymmer för denna idé är huruvida fri vilja är förenligt med att universum är orsaksbestämt (eller deterministiskt). Skeptiker har hävdat att om allt som existerar och sker i världen är en följd av en föregående orsak så bör väl även vuxna människors vilja vara orsaksbestämd? Hjärnan, och psyket, existerar trots allt inte i något magiskt vakuum, utan är resultat av arv och miljö. Om vår förmåga att resonera och värdera är underställd samma fysikaliska lagar som resten av naturen, så verkar det inte finnas något utrymme kvar för en fri vilja. Då är alla lika ofria som bebisar, katter och robotar. Det skulle innebära att inga varelser, inte ens typiska vuxna människor, i någon verklig mening, förtjänar att hållas moraliskt ansvariga för sina handlingar.

Det här är dock en slutsats som kraftigt strider mot våra intuitioner och som dessutom verkar väldigt opraktisk. På senare tid har det därför blivit allt vanligare att filosofer (däribland en del skeptiker) diskuterar moraliskt agentskap och ansvar utifrån perspektiv som inte förutsätter fri vilja. Kanske kan vi förstå och berättiga dessa begrepp på sätt som är förenliga med att universum är orsaksbestämt? Då skulle vi kunna acceptera gängse kunskap och teorier om hur världen och psyket fungerar, men ändå inte (helt) behöva överge våra intuitioner och praktiker som rör moraliskt ansvar. Dessa nyare perspektiv verkar dessutom kunna skapa större utrymme för att fler slags varelser kan vara moraliska agenter.

Det så kallade praktik-fokuserade synsättet innebär att moraliskt agentskap och ansvar i första hand ska förstås som sociala fenomen. När vi håller varandra ansvariga så deltar vi i, för oss, centrala och ofrånkomliga sociala praktiker. Att vara en moralisk agent är, helt enkelt, att vara en varelse som är funtad på ett sätt som gör att hen är böjd åt att delta i de här praktikerna. I stället för fri vilja behöver en moralisk agent därför vara benägen att förstå, och motiveras av, de särskilda normer, uttryck och förväntningar som kännetecknar dessa praktiker. Hen behöver ha moralisk kompetens.

Ett praktik-fokuserat perspektiv verkar öppna upp för en mer nyanserad förståelse av moraliskt agentskap. Precis som vi kan vara olika mycket skickliga i språk eller måleri, så kan varelser ha olika grader av färdigheter i moraliskt deltagande. Kanske finns det viktiga men förbisedda färdigheter hos personer som tidigare nekats moraliskt agentskap? Och kanske kan vi finna annorlunda moralpraktiker om vi tittar närmare på andra djurarters sociala liv?

Ett annat synsätt, som inte berörs av huruvida universum är orsaksbestämt eller ej, är moralisk instrumentalism. Förespråkare av denna teori menar att vi kan rättfärdiga moraliskt agentskap och ansvar, genom att se till att vår förståelse och användning av dessa begrepp leder till gynnsamma konsekvenser. I stället för att fråga oss vem som är en moralisk agent, anses den viktiga frågan vara vem vi bör betrakta som sådan. Vilka fördelar eller nackdelar finns det, till exempel, med att tillskriva robotar moraliskt ansvar? Och vad skulle hända om ickemänskliga djur sågs som beröm- eller klandervärda? Dessutom, om ingen egentligen förtjänar att hållas moraliskt ansvarig, borde vi inte försöka omstrukturera våra sociala miljöer och praktiker så att de åtminstone formar ”goda” agenter?

På så vis betonar instrumentalismen vikten av att normativt rannsaka och omvärdera gängse uppfattningar om moraliskt agentskap och ansvar. Något som kan innebära att vi blir uppmärksamma på, inte bara metafysiska utan även, etiska brister med traditionella synsätt och antaganden. Hit hör naturligtvis även antaganden om vilka som är moraliska agenter, samt eventuella konsekvenser av att uteslutas.