Stina Björkholm (@BjorkholmStina) är doktorand i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet. Hennes avhandling handlar om meningen hos moraliska uttryck. Här berättar hon om hybridteorier, som är en typ av teorier om meningen hos sådana uttryck.

Vad menar vi egentligen när vi säger att något är ”rätt” eller ”fel”, eller att något ”bör” utföras? Metaetiska teorier som behandlar frågan om meningen hos moraliska begrepp har traditionellt delats upp i två kategorier. Vissa menar att moraliska begrepp används för att beskriva något om hur världen är beskaffad och att ett moraliskt påstående kan vara objektivt sant eller falskt – helt oberoende av mänskliga attityder. Andra menar att moraliska begrepp används för att uttrycka känslomässiga inställningar (gentemot t.ex. handlingar, personer eller institutioner) och att de därmed inte ämnar beskriva något som sant eller falskt överhuvudtaget. 

Teorier av den första typen kallas för kognitivism och teorier av den andra typen kallas för icke-kognitivism. Gränsdragningen mellan dessa har blivit alltmer svårdefinierad i den samtida metaetiska debatten. I min forskning behandlar jag en mittenkategori som kallas för hybridteorier. Förespråkare för hybridteorier menar att moraliska utsagor uttrycker både övertygelser om hur världen är beskaffad och känslomässiga inställningar av gillande eller ogillande. En avgörande motivation för att anamma en hybridteori är att moraliskt språk och tänkande uppvisar egenskaper som drar i olika riktningar. Det finns med andra ord stöd för både kognitivism och icke-kognitivism.  

Till kognitivistiska teoriers fördel så tyder språkbruket på att vi uttrycker övertygelser om moral eftersom vi använder begrepp som ”tro”, ”sant”, och ”vet” när vi uttrycker oss moraliskt. Exempelvis låter satsen ”Förut trodde jag att det alltid var fel att ljuga, men nu vet jag att det ibland är tillåtet” fullt begriplig. Detta språkbruk tyder på att huruvida det är fel att ljuga både är något vi tror och kan ha kunskap om (och därmed som kan vara sant). Det låter ju på samma sätt begripligt att säga ”Förut trodde jag att Gothia Towers var Sveriges högsta byggnad, men nu vet jag att det är Turning Torso”. 

Utöver detta kan moraliska begrepp dessutom förekomma i en mängd olika språkliga konstruktioner då de inte tycks användas för att uttrycka en positiv eller negativ inställning. Exempelvis kan vi använda ett moraliskt begrepp i en fråga (”Är det alltid fel att stjäla?”), i en villkorssats (”Om det är fel att stjäla en bil så är det fel att ladda ner film”) eller för att rapportera vad någon annan har sagt (”John sa att det är fel att ladda ner film”). När begreppen ”rätt” och ”fel” används i dessa språkliga konstruktioner så tycks de inte alls förbinda talaren till någon särskild positiv eller negativ attityd gentemot stöld eller nedladdning. Detta indikerar att känsloinställningar inte är en del av meningen hos begreppen själva – vilket utgör ett problem för icke-kognitivism och ett skäl att istället acceptera kognitivism.  

Det finns som sagt egenskaper hos moraliskt språk som talar för icke-kognitivismen också. Metaetiker har i synnerhet tagit fasta på den motiverande funktionen som moraliska uppfattningar tycks ha. En talare som säger ”Det är fel att ljuga” förmedlar då att hen är motiverad att inte ljuga och en talare som säger ”Jag bör ge till välgörenhet” förväntas vara benägen att ge till välgörenhet. Däremot tycks inte övertygelser om objektiva fakta ha denna funktion. Någon som säger ”Turning Torso är Sveriges högsta byggnad” har inte därmed förmedlat att hen har någon särskild beteendedisposition (förutom eventuellt i kombination med en specifik önskan, t.ex. att vilja se Sveriges högsta byggnad). Den här motiverande funktionen utgör ett problem för kognitivismen eftersom det är en egenskap som känsloladdade tillstånd uppvisar, men som övertygelser saknar. 

Dessutom kan även icke-kognitivister hänvisa till språkbruket för att stödja sin teori. Vi uttrycker oss vanligtvis i termer av tyckanden och åsikter när vi pratar om moral. Vi säger sådant som ”Jag tycker att lakrits är gott” eller ”Min åsikt är att Madonna är bättre än Mozart”, och på liknande sätt säger vi ”Jag tycker att det alltid är fel att ljuga” eller ”Min åsikt är att dödshjälp bör vara tillåtet”. Men vi formulerar oss inte på så vis när vi uttrycker övertygelser om objektiva fakta. Vi säger inte ”Jag tycker att jorden är rund” eller ”Det är min åsikt att Turning Torso är Sveriges högsta byggnad”. Detta ger skäl att tro att våra moraliska utsagor har som funktion att uttrycka inställningar, snarare än övertygelser som är objektivt sanna eller falska.  

Genom att säga att moraliska satser uttrycker både övertygelser och känsloinställningar avser hybridteorier kunna anamma fördelarna med kognitivism och icke-kognitivism och samtidigt slippa nackdelarna. De riskerar dock att inte lösa problemen från båda sidorna, utan kan istället råka ut för problem från bägge håll. Dessutom behöver hybridteorier motivera hur de två delarna av meningen hos moraliska begrepp förmedlas. Ett alternativ är att det finns två dimensioner av den konventionella meningen hos själva begreppen. Detta leder dock fortfarande till problem rörande hur moraliska begrepp ska förstås när de förekommer i språkliga konstruktioner där de inte tycks uttrycka någon känsloattityd (eller där attityden varierar beroende på konstruktion). Ett andra alternativ är att moraliska begrepp istället förmedlar olika känsloattityder i kraft av vissa kontextuella faktorer från situationen som talaren befinner sig i – och att dessa attityder inte alltid förmedlas eftersom de inte är bundna till de moraliska begreppens mening. Mer exakt hur detta ska fungera är något som förespråkare av hybridteorier behöver förklara. 

<span>%d</span> bloggare gillar detta: