Jag ägnade mig under många år åt studier i både praktisk och teoretisk filosofi samt religionsfilosofi. Först i Lund och sedan i Stockholm. Det var något i ansatsen i dessa ämnen som attraherade. Att ställa de mest grundläggande frågorna, att inte direkt ställa sig på ett idébygge utan börja med att knacka på byggstenarna själva. Inte minst övningar i begreppsanalys var njutningsfullt; att ta ett ord och studera det utifrån olika vinklar. Jag vill minnas att min magisteruppsats i praktisk filosofi handlade om skillnaden mellan att ha makt och inflytande. Det är som regel fruktbart att studera begreppens genes som en första ansats i sådana arbeten.
Filosofi är en blandning mellan krav på stringens i resonemanget och förmågan att ställa rätt frågor.
Efter ett tag upptäckte jag att den traditionella arbetsmarknaden trots allt utövade en viss lockelse. Filosofi är en blandning mellan krav på stringens i resonemanget och förmågan att ställa rätt frågor. Frågorna var jag rätt bra på – men att leda ner svaren till exakta slutledningar var svårare. Det fanns andra studenter som hade bättre koll på det senare. Duktiga filosofer, helt enkelt. Jag tog min Mats ur akademien och tackade för mig.
Så för min del slutade det med två magisteruppsatser. I teoretisk filosofi handlade den om mereologi: läran om relationen ”mellan delar och helheten de utgör”. Varför bildar till exempel några stjärnor stjärnbilder medan vi ignorerar andra konstellationer av himlakroppar. Vad är ett objekt? Ontologi – bara ordet gör en knäsvag. Jag känner att jag blir uppspelt bara av att tänka tillbaka på detta.
Jag skulle säga att det är två saker som jag framförallt tagit med mig från filosofin in i yrkeslivet. Det ena är en slags ödmjukhet inför vad som är rätt eller fel, sant eller falskt. Förmågan att kontextualisera sakförhållanden är nyttig när det gäller att inte bli för tvärsäker. Dock ska det erkännas att detta inte alla gånger är en odiskutabelt positiv egenskap i det så kallade näringslivet. Beslut måste ju ända fattas. Att vara släpankare är en balansgång, inte sällan lite otacksamt, men också nödvändigt för att få fram bra kvalitet i en process. En filosof minus elfenbenstorn är hårdvaluta.
Den andra egenskapen är förmågan att ställa frågor. Eller med Heideggers högtravande språk ”Frågandet är tänkandets fromhet.” Det är många gånger i frågan som svaret tar gestalt. Som strategin formas. Rätt fråga upprättar rätt perspektiv. Sen ska ju svaren vaskas fram – och jag för min del har alltid kommit bättre till min rätt när jag arbetat tillsammans med kollegor kring ett uppdrag eller projekt; det är sällan som en person sitter inne både med rätt frågor och rätt svar. En framgångsrik arbetsgrupp måste innehålla både personer som kan ställa frågor och som kan ge svar.
Att kontextualisera och att ställa bra frågor. Det är bra egenskaper som jag haft med mig från filosofin när jag arbetat som journalist, kommunikationsstrateg eller pressansvarig för olika arbetsgivare – och nu idag som politiskt sakkunnig för Näringsutskottet och Trafikutskottet på Centerpartiets riksdagskansli. Sedan gäller det såklart att tillsätta entusiasm – men det är ju så med det mesta i livet!
