Ren epistemisk pluralism är ett forskningsprojekt inom epistemologi, som på svenska ibland kallas kunskapsteori. Epistemologi är den gren av filosofin som studerar olika typer av kognitiva prestationer (t.ex. kunskap, förståelse, eller rättfärdigad uppfattning), och vad det innebär att lyckas (eller misslyckas) i tänkande och resonerande. Projektet sträcker sig över tre år med början i augusti 2020, är finansierat av Vetenskapsrådet i form av ett s.k. internationellt postdoktorstipendium. Det innebär att projektägaren – Ylwa Sjölin Wirling – är en junior forskare som delar sin tid mellan ett svenskt och ett utländskt universitet, i detta fall Göteborgs universitet, och University of Manchester i Storbritannien.
Enligt dagens filosofiska standarduppfattning är sanna trosföreställningar det mål kring vilket all epistemisk verksamhet är strukturerad. Därför måste det epistemiska värdet av, och den rättfärdigande potentialen hos, olika epistemiska praktiker (t.ex. (vetenskapliga) metoder, sätt att resonera eller inhämta information) förstås som bidragande till detta mål. Enkelt uttryckt kan man säga att skäl eller metoder är goda (rättfärdigande) endast om de på något sätt bidrar till fler sanna trosföreställningar. Syftet med projektet är att undersöka andra, alternativa sätt att förstå epistemiskt rättfärdigande och värdet av epistemiska praktiker.
Enligt den rena epistemiska pluralismen finns det mer än ett mål som epistemiska verksamheter kan vara strukturerade kring. Annorlunda uttryckt kan man säga att det är en pluralisism om vad som är epistemiskt värdefullt. I mitt projekt är jag framförallt intresserad av att undersöka versioner av epistemisk pluralism som tillåter andra epistemiska värden än sanning. Tanken är att en pluralistisk syn på epistemiskt värde ger oss fler och bättre verktyg för att kunna analysera en bredare palett av praktiker och metoder. Projektet undersöker om så är fallet, och i så fall hur.
Ett skäl till att detta behövs är att det finns discipliner och praktiker som klart syftar till och åstadkommer kognitiva prestationer, men som är svåra att förstå i termer av sanning. Inom dessa områden kan man å ena sidan intuitivt skilja goda skäl eller argument från dåliga, bättre från sämre metoder, och epistemiskt ansvarfulla från oansvariga tillämpningar av dessa. Men det är å andra sidan svårt, och ibland direkt olämpligt, att analysera utvärderingarna som utvärderingar av huruvida skälen, metoderna, eller tillämpningarna tenderar att leda till att vi får mer sanna trosföreställningar om vad som är fallet.
Som filosofen Catherine Elgin påpekar i sin bok True Enough (2017) så verkar en del estetiska och humanistiska discipliner klart vara av den här typen (hon menar dessutom – kanske mer kontroversiellt – att det också gäller många klassiskt naturvetenskapliga praktiker). Och, skulle jag vilja tillägga, det gäller inte minst filosofin. Ett delprojekt är därför att utforska hur man kan förstå epistemiskt rättfärdigande i sådana sammanhang, och vad epistemisk pluralism kan göra för vår förståelse av t.ex. filosofin som intellektuell disciplin. Förhoppningen är att en tillämpning av ren epistemisk pluralism kan generera en bild av filosofi som undgår kritiken att filosofin inte gör framsteg eller att filosofiska metoder är alltför svaga för att rättfärdiga den typen av påståenden som filosofer vill göra.
I ett samhällsklimat där vetenskap och sanning ofta ifrågasätts och begrepp som ”post-truth” ständigt är i svang, kanske det kan verka missriktat, eller till och med skadligt, med ett forskningsprojekt som undersöker om det finns några värden utöver, och oberoende av, sanning som ibland styr vissa typer av epistemisk verksamhet. Det är dock viktigt att understryka att epistemisk pluralism är just pluralism. Uppfattningen är fullt kompatibel med att många – kanske till och med de flesta – kognitiva sammanhang och dess metoder styrs av och är strukturerade kring (bara, eller bland annat) sanning eller kunskap.
Min övertygelse är dessutom att det är välbehövligt med en analytisk, noggrann undersökning av saken för att nyansera bilden. Det behöver alls inte hota sanningssökandets ställning som viktigt – till och med viktigast. Och det gagnar troligen inte sanningen och kunskapens status att man försöker trycka in exakt allt som är epistemiskt värdefullt och relevant i en form där en del praktiker passar ganska illa. Naturligtvis kan inte vad som helst räknas som epistemiskt värdefullt, men desto mer intressant och betydelsefullt att reflektera över vad som rimligen kan betraktas som sådant.
