Det har sagts, skämtsamt men med viss rätta, att Sverige är ett paradis för värdeteori. Under de senaste decennierna har svenska bidrag på detta område varit både talrika och internationellt omtalade. Förutom teorier om vad som kan tänkas vara värdefullt är det främst tre grupper av ”meta-problem” som har sysselsatt svenska värdeteoretiker: (i) värdenas ontologi, (ii) analys av värdebegreppet, samt (iii) frågor inom ’formell axiologi’ – studiet av formella, i vid mening logiska, egenskaper hos värden och värdeordningar.

I den första problemgruppen har flera olika positioner getts ingående behandling. Här kan nämnas bland annat Caj Strandbergs försvar för värderealism, Folke Tersmans kritik av kognitivism, Jonas Olsons försvar för ”misstagsteorin”, Fritz-Anton Fritzson plädering för värdesubjektivism. Fritzsons doktorsavhandling knyter an till distinktionen mellan konstitutiva grunder för värde och de egenskaper som gör objekten värdefulla – en distinktion som går tillbaka till mitt arbete med Jan Österberg på 90-talet.

Vad den begreppsanalytiska frågan beträffar har man i Sverige främst fokuserat på Fitting-Attitudes- analysen (FA-analysen), enligt vilken att vara värdefullt är att vara ett passande föremål för proattityder. Olika typer av värde motsvaras av olika typer av attityder: vissa objekt är eftersträvansvärda, andra beundransvärda, osv. Jag har visat hur analysen till och med kan utsträckas till sannolikheter om att vara sannolikt är att vara trovärdigt. Som har visats av Toni Rønnow-Rasmussen kan FA-analysen också med fördel tillämpas på personliga värden. Även för innehållsligt ”tunna” värdebegrepp som gott kan detta analysschema användas om man låter den passande attityden vara tunn på ett motsvarande sätt: x är gott i så måtto som det har egenskaper som gör det passande (lämpligt, rätt) att uppskatta x. Fördelen med FA-analysen är att den förklarar värdenas inneboende normativitet: hur vi bör förhålla oss till det värdefulla är något som framgår av själva innebörden hos värdebegreppet. Det som är gott bör uppskattas inte för att det är gott utan för de egenskaper som gör det gott. Att det är gott innebär ju inget annat än att det har egenskaper för vilka det bör uppskattas.

FA-analysen har anor som går tillbaka till 1800-talet men den utvecklades främst av Cambridgefilosofen A. C. Ewing, på 30-talet. Efter att ha fallit i relativ glömska återupptäcktes den av Thomas Scanlon i slutet av 90-talet. I Scanlons version utformades den i termer av skäl för proattityder (och andra proresponser): x är värdefullt i så måtto som det finns skäl att förhålla sig positivt gentemot x. Det är inte minst den formen av FA-analysen som på senare tid har varit i fokus för internationell diskussion – en diskussion i vilken svenska filosofer – bland annat Toni Rønnow-Rasmussen, Krister Bykvist, Jonas Olson, Andrés Garcia, Andrew Reisner och jag själv – har varit särskilt aktiva.

Inom formell axiologi har svenska filosofer gjort flera vägande bidrag. Ett delområde har varit organiska helheter (Sven Danielsson, Johan Brännmark, Jonas Olson), ett annat studiet av centrala begreppsliga distinktioner, som den mellan finala och intrinsikala värden (Rønnow-Rasmussen, Olson, Ingmar Persson, och jag själv). Här kan också räknas in taxonomi av värderelationer. Utgående från FA-analysen har jag visat att det förutom standardrelationerna ”bättre”, ”sämre” och ”lika bra” finns utrymme för flera andra relationstyper, bland vilka märks olika typer av ojämförbarhet i värde.

Just ojämförbarhet (inkommensurabilitet) har särskilt uppmärksammats på senare år: Förutom frågan hur ojämförbarhet skall förstås och, inte minst, skiljas från vaghet i värdejämförelser har man diskuterat hur den kan användas för att underminera olika omöjlighetsresultat och paradoxer som har plågat – eller, om man så vill, livat upp – formell axiologi. (Viktiga omöjlighetsteorem har bevisats av Gustaf Arrhenius inom populationsetiken.) För en del av dessa paradoxala resultat, som till exempel för den ökända ”motbjudande slutsatsen”, kan deras härledningar blockeras genom hänvisning till ojämförbarheter (eller till vaghet). Det är ett vittförgrenat område där flera svenska filosofer har på olika sätt varit aktiva – bland annat Henrik Andersson, Erik Carlson, Johan Gustafsson, Anders Herlitz och jag själv. Som Sven Danielsson före honom har Erik Carlson också studerat hur möjligheter till mätning av värde påverkas av förekomsten av ojämförbarheter.

Slutligen vill jag nämna undersökningar rörande ”higher goods” – värden med överlägsen ställning i jämförelse med andra värdefulla ting. Frihet sägs vara ett sådant högre värde. Eller intellektuell insikt. Ett mångfacetterat liv, rikt på upplevelser och utmaningar, tänks vara mera värt än ett liv ägnat åt triviala nöjen hur långt det senare livet än kunde vara. Exemplen kan mångfaldigas. Men vad innebär en sådan värdemässig överlägsenhet och vilka logiska följder har det om den postuleras? Gustaf Arrhenius och jag själv har diskuterat dessa frågor.

Några värdeteoretiska samlingsverk med starka svenska inslag:

• Andersson, H., & Herlitz, A. (Red.). (under redigering). Incommensurability: Vagueness, Parity and Other Non-conventional Relations. Routledge.
• Arrhenius G., Bykvist, K., Campbell, T., & Finneron-Burns, E. (Red.). (under redigering). Oxford Handbook of Population Ethics. Oxford University Press.
• Hirose, I., & Olson, J. (Red.). (2015). The Oxford Handbook of Value Theory. Oxford University Press.
• Rønnow-Rasmussen, T., & Zimmerman, M. J. (Red.). (2008). Recent Work on Intrinsic Value. Springer.