Inom etiken diskuterar filosofer grundläggande moraliska frågor, exempelvis: Vad är det som gör en handling rätt eller fel? Vilka faktorer gör en situation moraliskt bra eller dålig? Hur är en god människa? I den tillämpade etiken däremot, tittar vi på specifika områden och konkreta etiska problem.

Det finns flera anledningar att ägna sig åt etik på den mer grundläggande nivån (ibland kallad normativ etik, för att tydligare skilja den från tillämpad). Vi kan till exempel se det som ett självändamål att utöka vår förståelse och kunskap, inom etik såväl som andra områden. Men vi kan också ägna oss åt grundläggande etik för de mer konkreta problemens skull: genom att studera etik, kan vi hoppas få praktisk vägledning i hur vi bör resonera och handla. 

Det finns flera konkurrerande etiska teorier. Tre av de mest kända är utilitarism, Kantianism och Aristotelisk dygdeetik. Enligt (den hedonistiska) utilitarismen bör lyckan maximeras. I Kantianismen är respekt det mest grundläggande, både självrespekt och respekt för andra, vilket Kant uttrycker i sina olika formuleringar av det Kategoriska Imperativet. Dygdeetiken fokuserar på vikten av att utveckla en god karaktär, som sedan i sin tur leder till kloka beslut och goda handlingar. (Många dygdeetiker är skeptiska till möjligheten att fånga hela moralen i en eller ett fåtal principer, som lyckomaximeringsprincipen eller det Kategoriska Imperativet.) Dessa etiska teorier betraktas ofta som ”de tre stora”, men det finns andra. Vissa kanske lättast förstås som varianter på någon av de tre stora, andra som blandningar däremellan, och åter andra som mer fristående. Så kallade etiska partikularister menar dock att vad som är rätt och fel alltid och enbart måste avgöras från fall till fall, vi kan inte luta oss mot några generella principer – men denna anti-teori är förstås i sig en sorts etisk teori. 

Men hur kommer då filosoferna fram till sina etiska teorier? 

Det finns inte en enda metod som alla använder sig av. Intuitioner spelar dock ofta en viktig roll inom filosofin. (Kanske är det till och med så att alla filosofiska teorier i slutändan vilar på intuitioner, även fast det inte är direkt uppenbart alla gånger. Detta är en omdebatterad fråga; att intuitioner ofta spelar en viktig roll, är betydligt mindre kontroversiellt.) Men vad är då en intuition? I den här kontexten kan det lättast beskrivas som ”en stark känsla av att något förhåller sig på ett visst sätt”. Men varför ska vi då bry oss om denna känsla? Denna fråga för oss bortom ämnet för denna lilla artikel och in på metaetiken. 

Vissa filosofer tror att vi med intuitionens hjälp kan komma i kontakt med robusta fakta om vad som faktiskt är rätt eller fel. Andra filosofer menar att moral ytterst är en mänsklig konstruktion, men det betyder inte att vi kan hitta på vad som helst och att alla tänkbara moralsystem är likvärdiga. Ett bra moralsystem ska exempelvis vara konsekvent och motsägelsefritt, men även ta hänsyn till våra djupaste och starkaste känslor om rätt och fel. Filosofer kan hålla med varandra om att intuitioner är viktiga, även när de har väldigt olika uppfattningar om varför. 

Ett sätt att bedriva etik är att använda sig av intuitioner på ett ganska direkt sätt, både när det gäller grundläggande moralprinciper och värden, och vad som är rätt och fel att göra i specifika situationer. Å ena sidan verkar det kanske intuitivt rimligt att lycka är det enda som betyder något; å andra sidan verkar det intuitivt helt fel att öka lyckan i världen ifall det skulle kräva att vi offrade ett oskyldigt barn. Man kan stöta och blöta sina generella och partikulära intuitioner mot varandra, modifiera än i ena änden och än i den andra, tills man uppnått ett så kallat reflektivt ekvilibrium, och har en sammanhängande konsekvent moralteori som känns rätt. Andra metoder är inte lika intuitionsberoende (eller i alla fall inte lika uppenbart beroende): Moderna Kantianer har försökt basera grundläggande moraliska principer på inget mer än det faktum att vi hela tiden måste välja vad vi ska göra, och att vi behöver principer och värderingar för att kunna välja. En del Aristoteles-inspirerade filosofer menar att vi kan studera människan som art, och då inte bara upptäcka vilka beteenden som är statistiskt vanliga, utan också vilka egenskaper vi behöver odla och vilket sorts liv vi behöver leva för att verkligen kunna blomstra och leva upp till vår fulla potential (de förnekar alltså att man aldrig skulle kunna härleda värdepåståenden från faktapåståenden). 

Den tillämpade etiken sysslar, som sagt, med mer konkreta frågor och problemområden. Vi har underområden som djuretik, medicinsk etik, rättsetik, med flera, liksom konkreta frågeställningar som ”är det rätt att äta kött?” ”Bör vi tillåta aktiv dödshjälp?” ”Ska straff utdömas på grundval av vad brottslingen förtjänar, eller bör fokus ligga på avskräckning?”, och så vidare. ”Tillämpad etik” kanske låter som om det helt enkelt handlar om att ta etiska teorier och sedan tillämpa dem på konkreta frågeställningar; vi skulle exempelvis kunna utgå ifrån utilitarismen, och sedan undersöka ifall en viss policy är rätt eller fel genom att utreda ifall den verkar maximera lyckan eller inte. Och givetvis är detta en metod man kan använda sig av, men inte den enda. 

En nackdel med att utgå från etisk teori A, och sedan argumentera för att vi bör göra X enligt A, är förstås att bara personer som till att börja med ansåg att A är rimlig kommer att övertygas om att vi bör göra X. Ett sätt att komma runt detta problem vore att gå igenom alla de viktigaste etiska teorierna och försöka visa att samtliga implicerar att vi bör göra X, men det blir förstås ganska platskrävande och bökigt. 

Ett vanligare sätt att argumentera är att utgå ifrån värden som de flesta filosofer delar. En utilitarist och Kantian kan exempelvis vara oense om ifall lycka eller respekt är det mest grundläggande: ska vi respektera andra för att det gör dem lyckliga, eller ska vi bry oss om andras lycka för att vi respekterar dem? Det är dock ganska okontroversiellt att säga att både lycka och respekt är viktiga, oavsett vad som är det primära. Om jag anför som argument mot en viss policy att den är respektlös mot någon grupp av människor, eller om jag säger att den kommer att göra en grupp människor olyckliga, kan jag räkna med att de flesta åtminstone tycker att mitt argument är relevant för frågan. 

Ett annat vanligt sätt att argumentera är att jämföra den kontroversiella frågan med en mer okontroversiell, och hävda att de är analoga. Ett känt sådant argument är Judith Jarvis Thomsons försvar för abort. Hon ber läsaren föreställa sig att hen kopplats ihop via en apparat med en njursjuk violinist, så att hens kropp nu fungerar som en levande dialysapparat för violinisten. Violinisten kommer att vara botad från sin sjukdom om nio månader, men om den andra personen kopplar loss sig innan dess, så kommer den stackars musikern att dö. Thomson säger sedan att även om det vore väldigt snällt och självuppoffrande att ligga kvar där tiden ut, så är det självklart moraliskt tillåtet att koppla loss sig direkt, trots att detta blir den stackars violinistens död. Thomson säger vidare att denna situation är analog med en oönskad graviditet. Det är moraliskt tillåtet att ”koppla loss” fostret, även fast det blir dess död, precis som det är tillåtet att koppla loss violinisten. Ingen har någon moralisk plikt att upplåta sin egen kropp för att hålla liv i någon annan. 

Genom att utgå från allmänt delade värderingar, eller argumentera genom analoga fall, kan filosofer som har olika uppfattningar på mer grundläggande etisk nivå ändå föra konstruktiva diskussioner – och till och med komma överens ibland – inom tillämpad etik. Filosofen Katia Vavova har faktiskt hävdat att vi hittar mer enighet bland filosofer på den tillämpade nivån än på den mer abstrakta. 

I början av artikeln skrev jag att en anledning till att studera och forska i mer grundläggande etik, kan vara att man söker praktisk vägledning. Såhär i slutet på artikeln kanske det snarare låter som om vi lika gärna kan gå direkt på den tillämpade nivån. Det vore dock en förhastad slutsats. Att det ofta går att föra konstruktiva diskussioner och komma överens även när debattörerna har olika utgångspunkter betyder inte att etik är fullständigt irrelevant för tillämpad etik – det vore ett mycket mer extremt påstående. Att fundera över implikationerna av grundläggande moraliska principer för enskilda fall kan ibland få filosofer att tänka nytt i högre grad än vi annars skulle gjort. Och det kan fortfarande vara viktigt och intressant att lära sig mer om etik för att förstå en av oss oberoende moralisk verklighet, eller för att lära oss mer om oss själva.