När någon dör i förtid verkar detta inte bara vara en tragedi för nära och kära, utan även för personen själv. De närstående tycks inte bara ha skäl att vara ledsna för sin egen skull, utan även för den avlidnas skull. Men vad är det närmare bestämt som gör döden dålig för den som dör?
Många saker som är dåliga för oss medför negativa upplevelser av olika slag. Så är det exempelvis med sjukdomar och ekonomiska motgångar. Men förutsatt att döden är slutet på vår medvetna existens, kommer ingen att uppleva smärta eller sorg till följd av sin egen död. Så det måste vara något annat som gör döden dålig för den som dör.
Anhängare av deprivationsteorin tar fasta på att det även finns dåliga saker som berövar oss positiva upplevelser. Anta att en tjuv lägger beslag på en present som var ämnad för någon annan. Även om den tilltänkta mottagaren aldrig hör talas om saken, så verkar stölden kunna vara dålig för henne genom att beröva henne glädjen över gåvan. Enligt deprivationsteorin är döden dålig just på detta sätt, om än förstås i större skala – döden lägger ju beslag på personens hela framtid.
Vad deprivationsteorin mer precist säger är att ju bättre en persons liv hade varit för henne än det faktiskt är, om hon inte hade dött när hon faktiskt gjorde, desto sämre är döden för henne. Normalt sett är det därför mycket värre för en tjugoåring att dö än för en hundraåring. Döden berövar tjugoåringen många värdefulla decennier, medan hundraåringens liv var dömt att avslutas inom kort ändå.
Epikuros menar att döden över huvud taget inte kan vara dålig för den som dör, eftersom det inte finns någon tidpunkt vid vilken döden är dålig för den som dör.
Deprivationsteorin ställs emellertid inför flera viktiga problem. Den mest radikala utmaningen kommer från den antike filosofen Epikuros (341–270 f.Kr.). Han menar att döden över huvud taget inte kan vara dålig för den som dör, eftersom det inte finns någon tidpunkt vid vilken döden är dålig för den som dör. Medan personen lever har ju döden ännu inte infunnit sig, och när döden väl inträffat är personen borta. Hon är aldrig i ett tillstånd av att ha det sämre än hon skulle ha haft det om hennes död inte hade ägt rum.
En del deprivationsteoretiker svarar att döden trots allt är dålig innan den inträffar. Grundtanken är att en persons död förhindrar realiserandet av många av hennes önskningar (inte minst önskan att leva många år till) – och själva önskningarna har hon givetvis medan hon fortfarande lever. Andra deprivationsteoretiker argumenterar för att döden är dålig efter att den inträffar. De anser att personen inte behöver finnas kvar för att ha det sämre än hon skulle haft det om hon inte varit död. Ytterligare andra deprivationsteoretiker hävdar att döden är tidlöst dålig – den är dålig utan att vara dålig vid någon viss tidpunkt.
En annan viktig utmaning för deprivationsteorin härstammar från Lukretius (ca 99–ca 55 f.Kr.). Argumentet går ut på att döden är en spegelbild av den andra änden av livet. Om en person hade dött exempelvis femtio senare än hon faktiskt gjorde, så skulle hon ha upplevt många ytterligare värdefulla stunder. Men på samma sätt skulle hon ha upplevt många ytterligare värdefulla stunder om hon hade fötts femtio tidigare än hon faktiskt gjorde. Och det verkar inte vettigt att förfasa sig över att inte ha fötts långt tidigare. Så berövandet av ett längre och lyckligare liv, säger anhängare av detta argument, kan inte vara vad som gör döden dålig.
Några deprivationsteoretikers respons på detta är att det faktiskt är dåligt för oss att inte ha fötts betydligt tidigare. Men en mer populär strategi är att försöka påvisa relevanta skillnader mellan döden och födelsen. Ett sådant förslag är att vi inte har skäl att bry oss om förflutna upplevelser, och att det bara är just förflutna upplevelser som en person skulle haft fler av om hon fötts tidigare. Vi har däremot skäl att bry oss om framtida upplevelser, och sådana skulle personen haft fler av om hon dött senare.
Enligt annihilationismen är döden dålig på ett unikt sätt, nämligen genom att den helt enkelt förintar personen.
Ett annat förslag på relevant skillnad är att medan en person kunde ha dött mycket senare än hon faktiskt gjorde, så kunde hon inte ha fötts mycket tidigare än hon faktiskt gjorde. Enligt den vanligaste versionen av denna strategi så är en persons faktiska psykologi och biografi essentiella hos henne. Hon skulle inte ha kunnat finnas utan att ha åtminstone merparten av de personlighetsdrag, värderingar, minnen, vänner och så vidare som hon faktiskt har. Och det finns enligt anhängarna av detta argument inget möjligt scenario där personen både föds långt tidigare och har sin faktiska psykologi och biografi.
Alla dessa deprivationsteoretiska repliker på Epikuros och Lukretius argument är djupt kontroversiella. På senare år har en annan teori om dödens dålighet gjort sig gällande. Den kallas annihilationismen och förespråkas av David Benatar i boken The Human Predicament (Oxford University Press, 2017). Enligt annihilationismen är döden dålig på ett unikt sätt, nämligen genom att den helt enkelt förintar personen. Med denna teori ligger det nära till hands att svara Epikuros att en persons död är dålig för henne helt enkelt när den inträffar – det är ju då förintandet sker. Det ligger också nära till hands att svara Lukretius att vi förintas av vår död men inte att av att inte födas många år tidigare. Att senarelägga någons liv är inte att förinta henne.
Såväl annihilationismen som andra alternativ till deprivationsteorin – inklusive Epikuros position att döden är harmlös – har dock problem som är minst lika allvarliga som de som drabbar deprivationsteorin. Debatten om det dåliga med döden är därför allt annat än död.
