I november 2020 tilldelades Jennifer Doudna och Emmanuelle Charpentier nobelpriset i kemi för upptäckten och utvecklandet av “gensaxen” CRISPR/Cas9. CRISPR/Cas9 är en metod för genredigering som gör det möjligt att slå ut, slå av, eller slå in en gen i arvsmassan. Genredigering är i sig inget nytt utan det har man kunnat göra även med tidigare metoder, men med mycket mer tidsödande, omständliga, och kostnadskrävande metoder. Det banbrytande med just CRISPR är det utnyttjar en funktion hos bakteriers naturliga försvarsmekanism mot virus som lokaliserar och klipper av en del av virusets DNA och lagrar i en upprepad sekvens. Det gör att CRISPR är mer av en “universalsax” som kan styras till ett specifikt område som man vill redigera.
Vad kan man då använda CRISPR till? De områden där man kommit längst inom forskningen är framförallt två: växtförädling och somatisk genterapi med syfte att behandla svåra sjukdomar såsom cancer. Även om det finns många etiska aspekter här så är det inte dessa områden som fått mest uppmärksamhet i den etiska debatten om CRISPR. Istället är det särskilt två möjliga tillämpningsområden som man lyft fram som särskilt oroväckande.
Det första av dessa är möjligheten att kombinera genredigering med så kallade gendrivare med syfte att sterilisera en hel art malariabärande myggor för att slå ut malaria. Här är farhågorna framförallt kopplade till oförutsedda ekologiska effekter. Det andra och mest kontroversiella möjliga tillämpningsområdet är genredigering av mänskliga könsceller och embryon. Sådana redigeringar slår igenom på samtliga av kroppens celler och går i arv till nästkommande generationer.
Det finns alltså stora kunskapsmässiga och etiska utmaningar i att kunna komma till en punkt där man kan säga att man vet att tekniken är tillräckligt säker. Mot dessa risker står de fördelar man förväntar sig av tekniken.
Ärftliga genredigeringar av den mänskliga arvsmassan väcker en lång rad ganska svåra etiska frågor. Väldigt grovt kan man dela in dessa frågor i två. Å ena sidan sådana frågor som har med riskerna med tekniken att göra: att den inte skulle vara tillräckligt effektiv, precis och säker för att utsätta en framtida person för. Å andra sidan sådana frågor som rör de eventuella samhälleliga, psykologiska, och etiska konsekvenserna av ett framtida samhälle där sådana ingrepp fått ett stort genomslag, ändrat våra normer och kanske även innebörden i vad det innebär att vara människa och medmänniska.
Kring riskaspekten finns ett en stor vetenskaplig enighet om att det i nuläget ännu inte är tillräckligt säkert att tillämpa tekniken på mänskliga könsceller och embryon. De risker som särskilt lyfts fram är risken för att redigeringar ger upphov till mutationer utanför det avsedda stället, risken för att de ger upphov till mutationer andra än de avsedda på det avsedda stället, och risken för att redigeringen bara påverkar en delmängd av cellerna. Sådana risker hoppas man kunna komma till rätta med med mer forskning. Större utmaningar ställer det faktum att en och samma gen kan ha mer än en funktion och kan både gynna en sjukdom och skydda mot en annan och att många svåra sjukdomar beror på mer än en gen och/eller ett samspel mellan miljöfaktorer och gener. Vidare så finns det etiska utmaningar i det att man inte kan studera alla risker i labbmiljö eftersom många sidoeffekter skulle kunna uppträda långt senare i en människans livscykel eller framträda en generation senare.
Det finns alltså stora kunskapsmässiga och etiska utmaningar i att kunna komma till en punkt där man kan säga att man vet att tekniken är tillräckligt säker. Mot dessa risker står de fördelar man förväntar sig av tekniken: i första rummet att kunna slå ut anlagen till svåra genetiska sjukdomar, särskilt de som beror på enbart en gen, och därmed möjliggöra för bärare av sådana anlag att kunna bli föräldrar till genetiskt relaterade barn utan anlag för dessa sjukdomar. Andra pekar även på fördelar på populationsnivå och möjligheten att kunna förebygga sjukdomar för flera generationer i samma släktled. Samtidigt är det just genomslag på populationsnivå som eventuellt skulle kunna få dramatiska konsekvenser på vilken slags människor som kan komma att finnas och inte finnas.
Enligt vissa är människan att betrakta som ett slags “work-in-progress” och mänskliga begränsningar till för att övervinnas.
Framtidsaspekten knyter an till flera diskussioner inom etik och bioetik som går mycket längre tillbaka och berör frågor som väcks av begrepp som ”eugenik”, ”naturlighet”, ”människovärde”, ”mänskliga rättigheter”, ”rättvisa”, och så vidare. Vissa har i debatten särskilt lyft farhågan att genredigering i förlängningen skulle kunna leda till ett samhälle präglat av en cementerad genetisk överklass och underklass. När det handlar om framtidsaspekten handlar diskussionen ofta om ”slippery slopes”, hypotetiska framtidsscenarier, både möjliga utopier och dystopier, och de frågor som detta väcker. Sådana frågor handlar om sådant som vad som är en människa, om det finns en yttersta gräns för vad vi moraliskt får göra och i så fall var den går, vad som ytterst är av värde och vad som kan gå förlorat, om vilka ideal som vi bör sträva emot, om mänsklighetens gränser och potential, och vem eller på vilka grunder beslut om sådana frågor bör fattas.
Enligt vissa är människan att betrakta som ett slags “work-in-progress” och mänskliga begränsningar till för att övervinnas. Andra menar att om man driver redigeringar för långt i strävan efter perfektion så riskerar vi att göra människan till en slags produkt och att undergräva själva grunden till en universell mänsklig gemenskap.
